Skärvor av minnen

Författare: Laurie Halse Anderson
Antal sidor: 367 st
Förlag: Lavender Lit
Serie: -
Utgiven år: 2014
Originalets titel: The Impossible Knife of Memory
Genre: Livsöde, kärlek

Hayley och hennes pappa har under många år flyttar runt i USA, utan att någonsin stanna länge på samma plats. Under hennes pappas flykt från sina minnen av kriget har Hailey följt med, och aldrig kunnat varken rota sig, gå i skolan eller skaffa vänner.
    Men nu är de tillbaka i staden som en gång varit deras hem, och Hayley ska gå klart skolan. Ska hennes hemstad, gamla vänner och Finn som inte vill lämna henne ifred kunna få Hayley att äntligen känna sig som hemma?


Laurie Halse Anderson har verkligen lyckats beskriva relationerna i den här boken. Relationen mellan Hayley och hennes pappa, till exempel, är väldigt realistisk och sorglig. Sedan finns relationen mellan Hayley och Finn, som växer fram snabbt men trovärdigt - alla karaktärernas känslor och reaktioner är väldigt realistiska.

Hayley är en karaktär som verkligen sticker ut, och som man inte kan låta bli att bry sig om. Även om hon kan vara väldigt envis och ganska snarstucken märker man verkligen allt som ligger bakom, och hennes tankar är smarta och roliga att läsa om. Hennes konversationer med Finn är väldigt bra skrivna och det känns nästan som man känner dem i verkligheten. Hayley har alltid lagt mycket tid på sin pappa och deras hem, och i boken får man läsa om hur hon försöker bryta sig loss mer och lägga mer tid på sig själv och sina vänner. Hennes tankar fram och tillbaka är verkligen lätta att relatera till.

Det är inte bara karaktärerna som driver handlingen framåt - man vet inte allt som hänt Hayley och hur det blivit som det blivit, så man läser vidare för att se hur allt hänger ihop. Det finns även en sak i boken som man väntar på fast inte vill ska hända, och man är alltid lite orolig för att något dåligt ska inträffa.

Det kanske inte är den bästa boken om ett livsöde som någonsin skrivits, men ändå stannar berättelsen om Hayley, Finn, hennes pappa och hennes vänner kvar långt efter man läst klart boken. Jag rekommenderar "Skärvor av minnen" till de som vill läsa en sorglig bok som samtidigt innehåller ljuspunkter, och även till alla som vill läsa en fin kärlekshistoria!

We Were Liars

Författare: E. Lockhart
Antal sidor: 225 St
Förlag: Hot Key Books
Serie: -
Utgiven år: 2014
Originalets titel: We Were Liars
Genre: Livsöde
Språk: Engelska

Familjen Sinclair är perfekt - rika, vackra, atletiska. De spenderar sina somrar på en privatö där de förtränger alla sina problem. I familjen Sinclair pratar man inte om saker.
    Kusinerna Cadence, Mirren och Johnny samt deras vän Gat har spenderat nästan alla sina somrar på ön. The Liars, kallas de av deras familjer, för de ställer nästan alltid till med något.
    Men den sjuttonde sommaren är den något som är annorlunda på ön. Hemligheten ingen pratar om växer sig större och större och hotar att krossa allt.


Jag bestämde mig för att läsa den här boken efter att ha läst och gillat "Den ökända historien om Frankie Landau-Banks", utan att egentligen veta vad den här boken handlar om. Jag tror att det kanske är det bästa sättet att läsa den här boken på - utan att veta särskilt mycket om den och utan förväntningar.

Stämningen i den här boken är verkligen speciell och så fort man öppnar den känns det som om man är där på ön med Cadence och de andra. Man blir fäst vid karaktärerna och berättelsen så det är nästan omöjligt att lägga boken ifrån sig. Relationerna mellan de olika karaktärerna är väldigt realistiskt beskrivna och trots att boken inte är särskilt lång känns det som om man vet allt om familjen Sinclair.

Den här boken är känd för sitt slut, och om man vill bli överraskad rekommenderar jag den verkligen. Slutet är verkligen inte förutsägbart men det är däremot väldigt sorgligt. Det kändes som att de sista sidorna bara flög förbi för att man ville veta hur allt hängde ihop, men när man väl fick reda på det ville man bara spola tillbaka några kapitel till när allt var bra.

Det här är en väldigt bra bok - särskilt karaktärerna, som man fortfarande tänker på långt efter att boken är slut, och det otroligt bra skrivna slutet. E. Lockhart har verkligen lyckats knyta ihop berättelsen på ett överraskande och sorgligt sätt!

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks

Författare: E. Lockhart
Antal sidor: 290 st
Förlag: Lavender Lit
Serie: -
Utgiven år: 2008
Originalets titel: The Disreputable History of Frankie Landau-Banks
Genre: Livsöde, kärlek

Allting förändras när Frankie Landau-Banks kommer tillbaka efter sommarlovet - hon har inte bara växt en decimeter och lagt på sig tio kilo på rätt ställen, hon blir också tillsammans med populäre Matthew Livingston och får en helt ny social status.
    Men allt är inte riktigt lika bra som Frankie kunnat hoppas - hon märker att Matthew ljuger och döljer saker för henne. Hon börjar förstå att Matthew är med i ett hemligt sällskap, ett sällskap där bara killar är välkomna.
    När Matthew vägrar prata bestämmer sig Frankie för att ta saken i egna händer - hon tänker inte låta sig nedvärderas på grund av sitt kön. Hon tänker istället bevisa att hon kan vara smartare än killarna.


Den här boken överraskade mig verkligen. Man drogs direkt in i Frankies värld, bland läxor, killar, vänner och även större, viktigare problem. Boken är nästan omöjlig att lägga ifrån sig och det känns som om man varit med Frankie på alla hennes idéer och upptåg.

När det pratas om att det behövs mer starka kvinnokaraktärer är det karaktärer som Frankie man menar. Hon är stark, självständig men samtidigt inte överdriven. Hon är dessutom smart och jag tror att nästan alla tjejer kan relatera till henne - om inte annat så till hennes känslor när hon känner sig diskriminerad på grund av sitt kön. Jag älskar sättet den här boken beskriver en fruktansvärt onödig skillnad mellan tjejer och killar och hur Frankie reagerar för att försöka förändra det.

Jag gillade verkligen den delen då jag själv är väldigt intresserad av sådana här frågor, men det behöver man inte vara för att läsa den här boken. Berättelsen är väldigt spännande och den innehåller många intressanta karaktärer man både gillar och avskyr. Jag rekommenderar den till alla som vill läsa en inspirerande och väldigt bra berättelse man inte slutar tänka på i första taget!

När hundarna kommer

Författare: Jessica Schiefauer
Antal sidor: 299 st
Förlag: Bonnier Carlsen
Serie: -
Utgiven år: 2015
Originalets titel: När hundarna kommer
Genre: Kärlek, livsöde

En sommar träffas sjuttonåriga Ester och Isak och upplever, för första gången, riktig, svindlande kärlek.
    Samma sommar misshandlas en ung pojke till döds vid en stilla insjö.
    Lika snabbt som Ester och Isak hittade varandra faller deras liv sönder när det visar sig att Isaks bror varit inblandad i misshandeln. Allt börjar gå utför, och kärleken, som tidigare var så vacker, blir plötsligt destruktiv.


Det här är en sådan där typisk bok man plockar upp och sedan inte lägger ifrån sig förrän den är slut. "När hundarna kommer" är en otroligt verklighetstrogen berättelse om hur fel det kan bli på väldigt kort tid.

Jessica Schiefauer vet verkligen hur man får sina läsare att känna något. Som läsare märker man verkligen hur Ester och Isak påverkas av det hemska som händer och deras känslor är så tydliga att man nästan kan ta på dem. Obehagskänslorna kommer krypande ju längre in i boken man kommer, och allting känns väldigt verkligt.

Författaren har också beskrivit karaktärerna väldigt klockrent. Man förstår Ester, hur hon älskar Isak och vill hjälpa honom så mycket hon bara kan, och man förstår Isak, som både vill ha Ester hos sig men också känner sig kvävd. Man kan till och med nästan förstå Anton, Isaks bror, och hur det kom sig att han kunde göra något så hemskt. Att man kan förstå alla karaktärer gör att berättelsen kommer närmre på något sätt, och det blir svårare att glömma den.

Det här är en mörk och viktig bok om kärlek och hur beroende man kan bli av en person, och det är inte en berättelse man glömmer i första taget.

The Beginning of Everything & Extraordinary Means

Helt ärligt var omslagen den första anledningen till varför jag ville läsa de här böckerna, men det är absolut inte den enda anledningen till varför jag gillar dem. The Beginning of Everything och Extraordinary Means är båda skrivna av Robyn Schneider och handlar båda om någon vars liv vänds helt uppochner. 

Everyone gets a tragedy, står den på framsidan av The Beginning of Everything. Ezra Faulkners tragedi utspelade sig en kväll när han var 17 - han var populär, hade en lika populär flickvän, var påväg att bli Homecoming King, hade bra betyg och var en av skolans bästa tennisspelare. Men på en och samma kväll hittade han sin flickvän ihop med någon annan och var med om en bilolycka som förstörde hela hans ben.

Ezra trodde hans liv var över, men när han kommer tillbaka till skolan efter sommaren lär han känna den nya tjejen Cassidy Thorpe och börjar förstå att det liv han levt hittills kanske inte varit riktigt lika bra som han trodde.

Life goes on - until it doesn't, står det på framsidan av Extraordinary Means. Lane och Sadie träffades på ett läger när de var små, och när Lane flyttar till ett sanatorium för de med tuberkulos trodde han att hans liv var över - han trodde verkligen inte att han skulle träffa Sadie igen just där. Trots att allt han levt för plötsligt försvunnit kanske han kan hitta nya saker att leva för tillsammans med Sadie och hennes vänner.

Båda de här böckerna är svåra att lägga ifrån sig, för man dras in i berättelsen direkt och man vill veta vad som ska hända med karaktärerna. Båda böckerna är ganska melankoliska, särskilt Extraordinary Means, men de innehåller även ljuspunkter och glädje, vilket gör dem så bra. Man minns dem inte bara för det sorgliga, utan också för det fina budskapet att det alltid finns något att leva för, hur mörkt det än ser ut. Jag rekommenderar verkligen Robyn Schneiders böcker för de som vill läsa en bok som både innehåller glädje och kärlek men också är djupare och har ett fint budskap.

I'll Give You the Sun

Författare: Jandy Nelson
Antal sidor: 371 st
Förlag: Dial Books
Serie: -
Utgiven år: 2014
Originalest titel: I'll Give You the Sun
Genre: Kärlek, livsöde
Språk: Engelska

Jude och Noah är tvillingar. De är tretton år och står varandra väldigt nära. Noah målar hela tiden och håller på att bli kär i pojken i grannhuset som samlar på meteoriter i skogen medan Jude hoppar från klippor, har rött läppstift, korta kjolar och pratar tillräckligt mycket för dem båda två.
    Men så händer det något, och vid sexton års ålder pratar knappt Jude och Noah med varandra. Noah är med i idrottslag, går på fester med kompisar och har inte målat på flera år medan Jude har klippt av allt sitt långa hår, går på konstskola och knappt pratar med någon. Kommer Jude och Noah kunna hitta tillbaka till varandra?
____________________________________________________________________________

Alltså. Den. Här. Boken.

När jag läste "Himlen börjar här" trodde jag knappt att jag någonsin skulle kunna läsa en så bra ensamstående bok igen. Men den här boken är minst lika bra. Jag har nog knappt haft såhär höga förväntningar på en bok sedan jag läste "Mockingjay" eller "Bitterblue", och ändå lyckades "I'll Give You the Sun" slå dem.

Först och främst - Jude och Noah. Några av de bästa karaktärerna jag någonsin läst om. Varannat kapitel är från Noahs synvinkel och varannat från Judes. I Noahs kapitel är de tretton år och man får läsa om när Noah målar allt han ser i huvudet och drömmer om att få komma in på konstskolan CSA. Jude surfar och har tillräckligt med kompisar för dem båda två och Noah känner sig helt utanför - tills han träffar Brian, som aldrig slutar prata om stjärnor och samlar meteoriter med Noah i skogen. I Judes kapitel är de sexton år och Noah och Jude har slutat prata med varandra. Jude är orolig för sin bror men vet inte vad hon ska göra för att hitta tillbaka till honom. Hon pratar med sin döda farmor och det finns en skulptur hon bara måste göra - hon måste önska med händerna. Dessutom träffar hon en kille hon känner igen på något sätt i kyrkan och hon har ingen aning om hur han kommer påverka hennes liv.

Båda karaktärerna är så otroligt bra beskrivna och det känns verkligen som man känner dem i verkligheten. Jag skulle helt ärligt kunna läsa i princip tvåhundra böcker till om Jude och Noah, så bra är de. Sedan finns ju Oscar och Brian också - att det är två "love interests" i den här boken gör det inte lättare, hahah. De är båda två också otroligt bra karaktärer och jag älskar verkligen att läsa om dem. Alla Jandy Nelsons karaktärer är otroligt bra beskrivna - Jude och Noahs föräldrar, deras kompisar...

Man får reda på mer och mer av berättelsen ju mer man läser och det gjorde att den här boken höll mig uppe alldeles för sent. I slutet ser man hur allt hänger ihop och det är verkligen otroligt bra skrivet. Alla detaljer - både hos karaktärerna, miljön och berättelsen - är så otroligt bra uttänkta. Till exempel ser Noah allt som porträtt och döper dem i huvudet medan Jude lever efter olika bibliska ordspråk och det gör att man lär känna dem så bra.

Berättelsen är verkligen väldigt sorglig av många olika anledningar och även om den fortsatte vara sorglig i slutet så var det så otroligt fint. Vissa böcker har verkligen helt perfekta slut och "I'll Give You the Sun" är en av dem. (Förutom att jag gärna hade fortsatt läsa några tusen sidor till, förstås.)

Jag skulle kunna fortsätta att skriva om den här boken hur länge som helst. Det här är absolut en av de bästa böckerna jag någonsin läst, och jag rekommenderar den till alla - bara läs den. Ni kommer förstå varför.

Minnesvärt citat:

“Maybe some people are just meant to be in the same story.”

“I love you,” I say to him, only it comes out, “Hey.”

“So damn much,” he says back, only it comes out, “Dude.”

He still won’t meet my eyes.” 

“Or maybe a person is just made up of a lot of people,” I say. “Maybe we’re accumulating these new selves all the time.” Hauling them in as we make choices, good and bad, as we screw up, step up, lose our minds, find our minds, fall apart, fall in love, as we grieve, grow, retreat from the world, dive into the world, as we make things, as we break things.” 

“I gave up practically the whole world for you,” I tell him, walking through the front door of my own love story. “The sun, stars, ocean, trees, everything, I gave it all up for you.” 

“His soul might be a sun. I’ve never met anyone who had the sun for a soul.” 

“We wish with our hands, that’s what we do as artists.”

Bokens första mening:

This is how it all begins.

Favoritkaraktär/er:

Noah, Jude, Brian och Oscar 

Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe

Författare: Benjamin Alire Sáenz
Antal sidor: 359 st
Förlag: Simon & Schuster Books for Young Readers
Serie: -
Utgiven år: 2012
Originalets titel: Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe
Genre: vänskap, livsöde, kärlek
Språk: engelska

Aris liv har alltid varit någon annans idé. Hans familj pratar inte om brodern som sitter i fängelse och hans pappa pratar inte om sina upplevelser i Vietnamkriget. Ari spenderar den mesta av tiden ensam och trivs varken med sig själv eller med andra.
    Men så träffar han Dante vid poolen. Dante är smart, självsäker, klarar inte av att ha hemligheter, pratar hela tiden och ser världen på ett annorlunda sätt. Dante är allt som Ari inte är, och Ari blir förvånad över hur bra de kommer överens. Trots sina olikheter blir de bästa vänner - den där sortens vänskap som ändrar hela ens liv - och tillsammans kan de upptäcka alla universums hemligheter.
_________________________________________________________________________

Jag vet inte ens var jag ska börja. Det här är nog den absolut bästa boken jag läst i år.

För det första - karaktärerna. Jag älskar Ari och Dante. Jag älskar deras personligheter och hur de beskrivs i boken. Helt ärligt är de några av de bästa karaktärerna jag någonsin läst om. Aris berättarröst är så träffande och man kan känna igen sig i många av hans tankar och man känner verkligen för både honom och Dante när man läser. Relationen mellan dem är så fin och så otroligt bra uppbyggd och jag älskar att läsa om dem. Även relationen till deras föräldrar är hur fin som helst och jag älskar att den får ta så mycket plats.

Språket är så otroligt vackert. Det finns så otroligt många citat jag vill skriva ner och komma ihåg för alltid, och vissa meningar är så fina att man inte ens förstår hur någon kan skriva så bra. Språket passar in på Ari och det passar in på berättelsen och tillsammans blir det bara helt perfekt.

Det här är inte en bok som det händer så mycket i på det sättet, utan den drivs mer av karaktärer och språket. Men det händer fortfarande saker hela tiden - bara inte som det gör i en spänningsbok - och jag kunde verkligen inte lägga boken ifrån mig. Jag skriver det i rätt många recensioner men den här gången mena jag det verkligen: jag la inte ifrån mig den många minuter i sträck. Berättelsen är tänkvärd och trovärdig och omöjlig att släppa.

Slutet var verkligen så otroligt fint och passade perfekt in på boken, men jag önskar att boken hade fortsatt minst dubbelt så långt till. Jag älskar att läsa om Ari och Dante och det känns som om jag skulle kunna läsa hur många böcker som helst om dem.

Hela boken är så bra skriven och jag kan inte sluta tänka på den. Språket, handlingen, dialogerna, karaktärerna; allt är helt enkelt hur bra som helst. Jag rekommenderar verkligen den här boken till alla - för den är en av de absolut bästa böckerna jag läst.

Minnesvärt citat:

“I bet you could sometimes find all the mysteries of the universe in someone's hand.” 

“I got to thinking that poems were like people. Some people you got right off the bat. Some people you just didn't get--and never would get.” 

“To be careful with people and with words was a rare and beautiful thing.”

Bokens första mening:

One summer night I fell asleep, hoping the world would be different when I woke.

Favoritkaraktär/er:

Ari och Dante

Pappersstäder

Författare: John Green
Antal sidor: 363 st
Förlag: Bonnier Carlsen
Serie: -
Utgiven år: 2008
Originalets titel: Paper Towns
Genre: kärlek, vänskap, livsöde

Quentin Jacobsen har beundrat och varit hemligt kär i sin äventyrslystne granne Margo Roth Spiegelman hela sitt liv. De har inte pratat så mycket sedan den där gången när de hittade en död man sittandes under ett träd i parken, men när Margo en kväll klättrar in genom Quentins sovrumsfönster och frågar om han vill följa med på den bästa natten i hans liv säger han ja direkt.
    Quentin tänker att det kanske kommer bli annorlunda nästa morgon - kanske kommer Margo se honom mer - men när Quentin vaknar är Margo borta. Helt spårlöst försvunnen. Eller?
    Margo brukar lämna ledtrådar efter sig, och den här gången verkar de vara ämnade just för Quentin. Så tillsammans med sina kompisar Ben och Radar samt Margos bästa vän Lacey bestämmer han sig för att hitta henne.
_________________________________________________________________________

Jag tror inte John Green skulle kunna skriva en dålig bok ens om han försökte. Även om "Pappersstäder" inte är lika bra som "The Fault in Our Stars" är den ändå en av de bättre böckerna jag läst i år.

Det allra bästa med den här boken är karaktärerna. Quentin är min favorit men jag älskar att läsa om Ben, Radar och Lacey också. När de tillsammans hjälptes åt för att hitta Margo var de allra bästa delarna av boken. Sedan skulle ju boken inte ens existera om det inte var för Margo - henne är man nyfiken på och tycker synd om genom hela boken.

Berättelsen är otroligt bra och genomtänkt. Alla ledtrådar hänger ihop och det är omöjligt att sluta läsa - både på grund av det men även på grund av karaktärerna och språket. Handlingen är spännande från första sidan och allting är så bra skrivet att man bara vill läsa det om och om igen.

John Greens språk passar perfekt in på Quentin och jag skrattade flera gånger. Boken är både rolig, tänkvärd, sorglig, spännande och tillsammans blir det hur bra som helst - som det brukar bli när John Green skriver böcker.

Egentligen finns det inte något att klaga på med den här boken - förutom att jag tycker slutet gick lite snabbt. Jag gillade bil-delen, men det som kom allra sist kändes lite hastigt efter hela den berättelsen på något sätt.

Men annars finns det inget negativt med den här boken. Den är inte John Greens bästa, men fortfarande väldigt bra och jag rekommenderar den verkligen!

Minnesvärt citat:

“I'm not saying that everything is survivable. Just that everything except the last thing is.” 

“If you don't imagine, nothing ever happens at all.”

Bokens första mening:

Med en kasse i varje hand stannade jag till utanför bilen ett ögonblick och såg på henne.

Favoritkaraktär/er:

Quentin, Radar och Ben

Berövad

Författare: Liz Coley
Antal sidor: 304 st
Förlag: B. Wahlströms
Serie: -
Utgiven år: 2013
Originalets titel: Pretty Girl-13
Genre: Livsöde, thriller

Angie försvinner från ett scoutläger som trettonåring. I nästa stund står hon utanför sin lägenhet med en plastpåse i handen - som sextonåring.
    Angie har inga minnen av de tre åren hon missat. Det enda som visar på att hon faktiskt levt är de fula ärren runt hennes handleder och anklar samt  hennes starka armar. Vad är det egentligen som hänt? Varför kan inte Angie minnas någonting av åren hon varit försvunnen?
__________________________________________________________________________

Jag hade hört att den här boken skulle vara bra, men ändå lyckades den överraska mig helt och hållet. Den här boken är verkligen spännande från första sidan och omöjlig att sluta läsa i. Den berör verkligen och är helt omöjlig att glömma!

Varken karaktärerna, språket eller beskrivningarna i den här boken är så speciella - men berättelsen liknar inget annat jag någonsin läst. Först förstår man verkligen inte vad som hänt eller hur det hänger ihop, men när man väl gör det förstår man hur bra och hemsk den här boken verkligen är. Det som hänt med Angie är både skrivet på ett sätt som är så hemskt att man knappt vill fortsätta läsa och på ett sätt som gör att man läser ut boken utan att lägga ifrån sig den en enda gång. Den är så otroligt spännande och man får rysningar - både över hur hemska människor kan vara och över hur man får veta mer och mer om åren Angie inte kan minnas.

Liz Coley beskriver allting väldigt verklighetstroget och att sådant här faktiskt händer i världen är verkligen fruktansvärt. Den här boken får en verkligen att tänka - och även om man inte kan förstå hur hemskt sådan här är utan att ha varit med om det själv gör den här boken så att man förstår det lite bättre.

Alla borde läsa den här boken - både för att den helt enkelt är en otroligt spännande bok och för att den verkligen berör. Jag rekommenderar den verkligen!

Katherine Paterson-böcker

En författare jag tycker många fler borde läsa något av är Katherine Paterson. Jag har nu läst fyra böcker av henne och rekommenderar dem allihop verkligen! Här kommer recensioner av två av dem (en av dem har jag redan recenserat och en annan läste jag innan jag hade startat bloggen).

 Bridge to Terabithia

Boken handlar om Jesse Aarons som tillsammans med sin nya granne Leslie Burke skapar den magiska fantasivärlden Terabithia i skogen bakom deras hus. Jag läste den här boken efter att jag sett filmen - ska jag vara ärlig visste jag inte att den var baserad på en bok första gången jag såg filmen. Jag tycker verkligen mycket om filmen och hade därför ganska höga förväntningar på boken, förhoppningsvis skulle den vara till och med bättre.

Antagligen skulle jag läst boken först, vilket man nästan alltid ska, för boken var bra men jag tycker ändå filmen är bättre. Författaren är verkligen skicklig på att sätta sig in i barn som huvudpersoner, den berör verkligen och känns väldigt verklighetstrogen - men den kändes alldeles för kort. Allting gick för snabbt fram och det kändes som om filmen fick med mer än boken. De hade fått med personligheter, känslor och miljöer mycket bättre i filmen, och det är nog anledningen till att jag faktiskt föredrar filmen. Jag var förberedd på att slutet skulle vara otroligt sorgligt men det skulle kunna vara så mycket mer känslosamt och filmen gjorde det seriöst mycket bättre.

Så ja, det här är en väldigt bra bok, men filmen är faktiskt ännu bättre. Hade boken varit lite längre hade den varit ännu bättre - men missförstå mig inte, den är verkligen bra!

Min lysande plan

Den här boken handlar om Robbie. Han har en handikappad bror som han skyddar från folk som vill honom illa och hans pappa är präst. Året är 1899 och det sägs att jorden ska gå under vid sekelskiftet - så Robbie bestämmer sig för att sluta tro och leva så mycket som möjligt innan dess. I skogen träffar han en flicka med ett liv som skiljer sig väldigt mycket från hans och plötsligt förändras hela hans sommar.

Trots att jag var nästan helt säker på att jag skulle gilla den här boken lyckades den överraska mig. Den var mycket mer känslosam än jag trodde och det är svårt att en såpass kort bok kan innehålla så mycket. Som sagt är Katherine Paterson otroligt bra på att sätta sig in i och göra trovärdiga karaktärer, och i den här boken har hon verkligen lyckats göra karaktärer man bryr sig om - Robbie, Elliott, Vile och de andra är svåra att släppa. Den är väldigt sorglig och verkligen en sådan bok som man inte slutar tänka på i första taget. Den här boken slår inte riktigt ”Stjärnkikaren”, som är författarens bästa bok enligt mig, men är väldigt bra!

Torsdagsbarn

Författare: Sonya Hartnett

Antal sidor: 247 st

Förlag: Atrium

Serie: -

Utgiven år: 2000

Originalets titel: Thursday's Child

Genre: Livsöde, familjeproblem

Boken utspelar sig i Australien på 1930-talet. Harper är yngsta systern i en fattig familj som bor i ett ruckel långt från staden. En dag när hon och hennes lillebror Tin går ner till floden försvinner han ner i den och Harper tror att han är död - men han har lyckats gräva sig till ett ställe och överlevt. Det var så Tins grävande började - och när han inte längre är yngsta barnet börjar han gräva tunnlar under familjens hus. Han kommer upp mer och mer sällan och tillslut kan det dröja månader innan familjen ser honom igen…

___________________________________________________________________________

Jag har verkligen inte läst någonting som liknar den här boken förut. Jag tyckte handlingen lät lite konstig innan jag började läsa men när jag väl börjat var jag helst fast. Boken är sorglig, spännande, vackert skriven och väldigt annorlunda.

Det här är en ganska sorglig, vacker och tänkvärd bok. Trots att ett barn som gräver tunnlar och i princip aldrig träffar sin familj inte är så verklighetstroget är boken ganska metaforiskt skriven och det gör att den känns väldigt verklighetstrogen ändå. Den innehåller väldigt mycket och är mycket sorgligare än jag trodde den skulle vara när jag började läsa. Boken har en ganska sorglig stämning och det gör att det är svårt att sluta tänka på den. Det är en sådan där tänkvärd bok man vill läsa om för att verkligen ta in allt.

Karaktärerna i den här boken är väldigt intressanta, färgstarka och verklighetstrogna. Man är inte riktigt säker på om man gillar vissa av dem eller inte men det gör bara boken mer trovärdig. Det känns verkligen som att de är en riktig familj och att man får en inblick av deras liv helt enkelt - inte som att det bara är något författaren kommit på och skrivit ner.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att ge den här boken rättvisa. Jag kan verkligen förstå varför Sonya Hartnett är en sådan uppmärksammad författare - sättet hon skriver för barn och ungdomar på ä så vuxet men ändå för barn och vartenda ord i boken är tänkvärt på något sätt. Det här är verkligen en bok många fler borde läsa!

Minnesvärt citat:

Jag skulle kunna skriva ner hela boken här...

Bokens första mening: 

Nu skulle jag vilja berätta för er om min bror, Tin.

Favoritkaraktär/er:

Harper

Eleanor & Park

Författare: Rainbow Rowell
Antal sidor: 329 st
Förlag: Berghs förlag
Serie: -
Utgiven år: 2013
Originalets titel: Eleanor & Park
Genre: Kärlek, livsöde

Eleanor har flyttat hem till sin mamma och hennes nya man och är ny i staden. Det är första skoldagen och Eleanor känner från sekunden hon kliver på bussen att hon inte hör hemma där. Hon tvingas sätta sig bredvid Park, den tystlåtne asiatiske killen med svarta kläder, hörlurar och näsan i en serietidning. Efter några veckor börjar de läsa Parks serietidningar tillsammans och delar på hans hörlurar påväg till skolan. Efter att Park från början tyckte Eleanor såg dum ut med sitt stora röda hår och konstiga kläder tycker Park att Eleanor är den vackraste som finns och Eleanor vill anförtro Park alla sina mörkaste hemligheter. Men kommer Eleanor kunna fortsätta gå i samma skola som Park eller kommer hennes mammas nya man slänga ut henne som förra gången, eller kanske gå ännu längre?
___________________________________________________________________________

Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken eftersom jag hört så mycket gott om den, och trots det lyckades den slå dem. Den var inte riktigt som jag tänkt mig utan mycket, mycket bättre.

Eleanors och Parks relation växer fram väldigt realistiskt och det känns som att man känner dem när man läser om dem. Man märker verkligen hur Park går från att tycka Eleanor är konstig till att tycka att hon är det bästa som hänt honom och allting börjar den där dagen när Eleanor tvingas sitta bredvid Park på bussen. Anledningen till att Eleanor och Park tycker så mycket om varandra är att de båda är ganska osäkra människor men att de lyckas se goda egenskaper hos den andra som den inte själv kan se.

Boken utspelar sig 1986-1987. Det märks verkligen att den inte utspelar sig i nutid och det känns nästan som att man befinner sig i 80-talet när man läser, trots att man inte levde då. Det finns inga datorer eller mobiler, tjejerna beskrivs ha typiska åttiotalsfrisyrer och de lyssnar på musik i bandspelare. Men trots att boken utspelar sig för nästan trettio år sedan känns den lika lätt att leva sig in i och lika berörande som om den hade utspelat sig igår.

Språket är väldigt vackert men inte för poetiskt. Det passar in väldigt bra på berättelsen men är såpass vackert att man tänker på det när man läser - man läser om extra fina citat eller bra stycken. Som sagt är Eleanors och Parks berättarröster olika och de är lätta att hålla isär. Man kan verkligen se alla miljöer och karaktärer tydligt framför sig men boken innehåller inte så mycket beskrivningar att det blir jobbigt eller tjatigt att läsa - de finns där, men de märks knappt.

Det här är en väldigt annorlunda kärlekshistoria. Den är otroligt unik och jag har inte läst något som liknar den här boken innan. Det är också en bok om två väldigt annorlunda livsöden som knyts ihop och det är så vackert och verklighetstroget att läsa om. Jag tror att författaren ville skriva en vacker och annorlunda kärlekshistoria om två väldigt annorlunda personer, och att hon också ville säga att man inte ska döma människor. Parks första intryck av Eleanor var inte särskilt positivt och det var inte heller Eleanors första intryck av Park, men deras bild av varandra förändrades så fort de lärde känna varandra.

Den här boken är verkligen otroligt bra - en av de bästa kärlekshistorier jag någonsin läst. Den är också väldigt sorglig och trots att boken innehåller så många lyckliga stunder har den en slags vemodig känsla över sig. Den känslan tillsammans med språket, berättelserna och karaktärerna gör att boken har en speciell stämning man faller in i så fort man tänker på den. Det är väldigt svårt att sluta läsa och jag ville aldrig lägga boken ifrån mig. ”Eleanor & Park” är unik, verklighetstrogen, vacker och jag tycker alla som vill läsa om kärlek borde läsa den!

Bokens första mening:

Han hade slutat försöka få fram henne igen.

Minnesvärt citat:

Egentligen är hela boken ett enda långt fint citat så det är helt omöjligt att välja bara några få att skriva här.

Favoritkaraktär/er:

Eleanor och Park

Stjärnskott

Författare: Anna Lena Stålnacke
Antal sidor: 196 st
Förlag: Berghs förlag
Serie: -
Utgiven år: 2013
Originalets titel: Stjärnskott
Genre: Vänskap, kärlek, livsöde

Frida Karlsson drömmer om dagen då hon och hennes band slår igenom och blir världskända. Därför skriver hon sina memoarer - när hon väl blir känd kanske hela världen vill veta allt om framgångssagan.
    Frida skriver om sitt band, hur det är att känna sig mest ensam på hela skolan och om Leon. Han som spelar gitarr som en gud och är vacker som en ängel. Han är med i talangtävlingen Stjärnskott  och Frida är ett av hans mest hängivna fans. Hon står längst fram varenda lördag när han och hans band tävlar. Men hur ska hon bära sig åt för att lära känna honom på riktigt och inte bara bli en i mängden av alla hans fans?
__________________________________________________________________________

Jag hade inte hört särskilt mycket om den här boken innan författaren undrade om jag ville läsa den, och självklart sa jag ja - hur kan man säga nej till en bok där musiken är så viktig? Jag ångrar i alla fall inte alls att jag bestämde mig för att läsa den!

Det här är verkligen en bok man kan känna igen sig i - jag kan i alla fall känna igen mig i Fridas drömmar, hennes tankar, hur hon verkligen älskar Leon och hans musik... Det gör boken extra rolig att läsa. Man kan också verkligen förstå hur Frida känner sig när hennes kompis till exempel säger att hon skrivit en låt Frida gjort eller hur hon känner sig när hon lyssnar på Leons första skiva. Författaren har verkligen beskrivit karaktärerna och deras känslor väldigt bra!

Frida är nog kanske min absoluta favoritkaraktär just för att hon är så enkel att känna igen sig i och för att det verkligen känns som att det är någon i min ålder som skriver, men Leon kommer klart tvåa. Det är svårt att inte gilla honom när Frida beskriver honom som otrolig och man får läsa ur hennes perspektiv. Man gillar honom bara mer och mer ju mer man får veta om honom, och jag skulle verkligen inte säga nej till att läsa mer om både honom och Frida!

Boken är i princip omöjlig att sluta läsa i och jag läste den på en enda kväll. Trots att den inte är särskilt lång innehåller den väldigt mycket tankar och känslor och berättelsen blir aldrig tråkig. Jag har faktiskt inte läst någon liknande bok förut och det var väldigt kul att läsa om Frida just för att hon är ett så stort fan av någon - någonting som är lätt att känna igen sig i.

Att Frida också har bra musiksmak är ett väldigt stort plus. Att läsa om musik, musikspelande och musikdrömmar är något jag märker att jag borde göra oftare - för det är ju så kul! Författaren har också skrivit väldigt bra om musikens baksida, att allting inte blir hur bra som helst bara för att man blir känd. Detaljen med att varje kapitel börjar med en del av en låttext gör också boken mer speciell.

Det här är en väldigt bra bok som är omöjlig att sluta läsa ur och lätt att känna igen sig i. Jag rekommenderar den verkligen!

Minnesvärt citat:

"Tänk om jag inte heller fanns på riktigt eftersom ingen brydde sig om mig?"

Bokens första mening:

En dag kommer jag att skriva mina memoarer.

Favoritkaraktär/er:

Frida och Leon

Jag är ju så jävla easy going

Författare: Jenny Jägerfeld
Antal sidor: 285 st
Förlag: Gilla böcker
Serie: -
Utgiven år: 2013
Originalets titel: Jag är ju så jävla easy going
Genre: Livsöde, kärlek

Joanna bor med sin mamma som håller på att skriva en roman och sin pappa som aldrig gör något annat än att titta på frågesportsprogram på TV. De har inte särskilt mycket pengar då Joannas mamma inte vill ta något riktigt jobb utan är helt besluten att hon någon gång ska lyckas skriva en bra bok, som den där första och enda gången, men nu är det värre än någonsin. Om inte Joanna får sin adhd-medicin kommer allting förstöras och nu verkar det inte som att de har tillräckligt med pengar för att kunna hämta ut den. Hur långt är Joanna beredd att gå för att få pengarna hon så desperat behöver? Men ingen av de panikartade känslorna över att medicinen håller på att ta slut går upp mot känslan av att bli kär för första gången.
__________________________________________________________________________

Jag har läst två böcker av Jenny Jägerfeld innan och även om hon verkligen lyckats med gestaltning och beskrivningar även i den här boken skulle jag nog säga att hennes andra böcker är bättre, även om den här boken också är bra.

Som sagt har författaren verkligen lyckats beskriva allting bra - Joannas känslor, hur sjukdomen märks mer och mer när medicinen tar slut, hur långt hon är beredd att gå för att få pengarna hon behöver och hur hon känner sig när hon blir kär för första gången. Joannas tankar och känslor känns verkligen trovärdiga och det gör även hennes relation till sina föräldrar och till Audrey. Allting känns verkligen äkta när man läser om det. Även om karaktärerna inte är så älskvärda egentligen kan man förstå dem och tycka synd om dem.

Karaktärerna är också väldigt bra beskrivna, och kanske särskilt Joannas föräldrar. Deras och Joannas livsförhållande är sorgligt att läsa om och det känns väldigt verklighetstroget att läsa om det. Det känns ganska annorlunda att läsa om någon som har adhd och författaren har verkligen beskrivit Joanna på ett sätt som känns äkta. Jag gillar verkligen att läsa om en karaktär man inte få läsa om så värst mycket i böcker och hela boken är verkligen originell.

Men den är kanske inte så... Spännande. Jag ville fortsätta läsa men hade inga problem med att lägga ifrån mig boken egentligen. Språket var det som fick mig att vilja fortsätta läsa snarare än handlingen, för språket var annorlunda och passade verkligen in på Joanna och berättelsen. Det blev kanske lite för utdraget, lite för lite story på lite för många sidor.

Så även om jag föredrar författarens andra böcker är det här en bra och annorlunda bok som jag rekommenderar!

Minnesvärt citat:

Språket är bra men jag hittade inget speciellt citat.

Bokens första mening:

Jag stod och stirrade in i skåpet, stod där som i trans.

Favoritkaraktär/er:

Joanna och Audrey

62 dagar

Författare: Cilla Naumann
Antal sidor: 143 st
Förlag: Alfabeta
Serie: Det finns fler böcker om samma karaktärer
Utgiven år: 2011
Genre: Livsöde, vänskap

När skolan slutade kändes det som om 62 dagar skulle bli en evighet, men det visade sig bli det värsta sommarlovet någonsin. Det regnar och är grått hela tiden och Tom och de andra vet inte vad de ska göra, så de försöker imponera på varandra med olika busstreck. En dag går allt för långt och utan att Tom riktigt fattat vad som hänt har de gjort något som kanske kommer gå till rättegång - och plötsligt är hela sommaren förstörd.
___________________________________________________________________________

Det är inte särskilt ofta man läser böcker som man verkligen inte intresseras av alls, som man verkligen skulle kunna sluta läsa i mitt i och sedan aldrig undra vad som hände sedan - men det här är en sådan bok. Handlingen intresserade mig verkligen inte över huvud taget. Det var aldrig spännande och inte ens när det hände något sorgligt kunde jag känna något annat än tristess. Tyvärr, men det är sant. Det känns som om handlingen aldrig kommer igång, som om det aldrig händer något riktigt spännande.

Karaktärerna är inte heller intressanta. Jag irriterar mig på att de flesta är så elaka eller helt enkelt tråkiga, och det gör ju inte direkt boken bättre utan tvärtom. Det är något med huvudpersonen som gör att han inte känns verklighetstrogen - han är lite för överdriven.

Författaren har verkligen lyckats med att beskriva ångest i boken - men det är också den enda känslan som verkligen är bra beskriven, vilket gör att det blir alldeles för mycket. En bok fylld med bara ångest, överdrivna karaktärer och en uttråkande handling är bara jobbig att läsa.

Jag skulle verkligen inte rekommendera den här boken - kanske är jag inte i helt rätt ålder för den och är inte heller van vid böcker som är skrivna för att vara lättlästa, men ändå. Man kan skriva bra lättlästa böcker men intressanta karaktärer och spännande handling - men den här boken är inte en sådan bok.

Minnesvärt citat:

Språket var inte heller någon höjdare, så hittade inget!

Bokens första mening:

"Här kan den inte ligga."

Favoritkaraktär/er:

Som sagt gillade jag inga karaktärer, men kanske Söderlund?

Ge mig arsenik

Författare: Klara Krantz
Antal sidor: 200 st
Förlag: Alfabeta
Serie: -
Utgiven år: 2013
Originalets titel: Ge mig arsenik
Genre: Kärlek, vänskap, livsöde

En dag i maj hittar Elisabeth, femton år, panterboken och hennes liv får en helt ny vändning. Hon blir Elsa Jansson, ett missförstått geni, och i panterboken ska hon skriva romanen med stort R.
    Sedan tillbringar dagar då hon egentligen borde vara i skolan i sackosäcken med Håkan Hellströms första skiva på hög volym. Att skriva debutboken om hur det är att växa upp som ett missförstått geni blir viktigare än allting annat.
    Men det finns så många saker som tränger sig på - en magister med fladderlugg, en före detta tvillingsjäl som övergett Elsa för det coolare gänget och så himla mycket Förut.
__________________________________________________________________________

Man brukar ju prata om att köpa böcker bara för omslagets skull, men anledningen till att jag ville läsa den här boken var helt och hållet titeln, som kommer från en av mina favoritlåtar. Jag hade därför inte så jättehöga förväntningar när jag började läsa, och den här boken visade sig vara mycket bättre än jag trodde.

Språket är jättefint - poetiskt och alldeles rätt. Författaren lyckas beskriva Elsas tankar och känslor väldigt bra och det känns som om man verkligen känner henne när man läser. Elsas tankar är liksom inte skrivna rakt ut men man förstår verkligen hur hon känner sig ändå, och eftersom det ofta är så tankar fungerar känns det väldigt äkta.

Berättelsen är väldigt djup och innehåller mycket mer än jag trodde den skulle. Den blir djupare och intressantare för varje sida och man vill inte sluta läsa. Trots att boken bara är tvåhundra sidor lång känns den inte för kort, utan slutar precis där den borde sluta. Slutet är ganska öppet, men inte så man blir irriterad på det utan helt enkelt öppet på ett bra sätt.

Den här boken är originell och liknar verkligen inte vilken ungdomsbok som helst. "Ge mig arsenik" är helt enkelt en bok man inte glömmer i första taget. Jag rekommenderar den verkligen!

Minnesvärt citat:

Hela boken är väldigt fint skriven så jag kan inte riktigt välja ett enda citat...

Bokens första mening:

Det är världens finaste bok.

Favoritkaraktär/er:

Elsa och Maria

När jag lät dig gå

Författare: Gayle Forman
Antal sidor: 220 st
Förlag: B. Wahlströms
Serie: If I Stay 2
Utgiven år: 2011
Originalets titel: Where She Went
Genre: Kärlek, livsöde

Adam och Mia har inte varit tillsammans på tre år. Nu är han känd rockmusiker i bandet Shooting Star och hon är en omtalad cellist. Berömmelsen har gjort att Adam tröttnat på musiken och när han, som frontfigur, blivit den mest populära har han glidit längre och längre bort från de andra. Så när de åker till London  bestämmer sig Adam för att stanna i New York en extra natt.
    Av en slump ser han att Mia har en cellokonsert just den kvällen. Han bestämmer sig för att gå dit och försöker att inte synas, men efteråt blir han kallad till hennes loge. Blir det en glad återförening eller ett sista farväl?
____________________________________________________________________________

Nu var det ett ganska bra tag sedan jag läste "Om jag stannar" men jag kommer väl ihåg känslan jag fick av den - den var sorglig, vacker och jag ville aldrig att den skulle ta slut samtidigt som jag ville veta hur det skulle gå. Så jag förstår verkligen inte varför jag väntat så länge med att läsa fortsättningen.

Den här boken är skriven ur Adams perspektiv. Jag gillar honom ännu mer som karaktär i den här boken trots att jag tyckte väldigt mycket om honom redan i första. Hans karaktär är så trovärdig - man känner verkligen hur ensam han känner sig, hur han känner för musiken och varför hans liv ser ut som det gör. Han känns så verklig och man tycker verkligen synd om honom när man läser.

Mia är lite självisk i den här boken, men det är omöjligt att inte tycka synd om henne och man kan inte låta bli att tycka om henne ändå. Man får en mer hel bild av henne när man får se henne ur Adams ögon också, och det gör att hon växer som karaktär.

Man får veta vad som hänt sedan Mia vaknade efter olyckan genom tillbakablickar, och berättelsen växer fram på ett så bra sätt. Trots att boken inte är särskilt lång säger den så mycket och innehåller så mycket känslor, precis som den första boken. Den utspelar sig också under väldigt kort tid men författaren har lyckats skriva allting på ett väldigt trovärdigt och bra sätt.

Det är ganska enkelt att gissa hur det ska sluta, men man kan inte vara helt säker. Det är en av anledningarna till att boken är svår att sluta läsa i. En annan anledning är att man vill se hur hela berättelsen sitter ihop, få veta vad som egentligen hänt och varför. Sedan är det verkligen svårt att släppa karaktärerna - så den här boken är helt enkelt inte så lätt att lägga ifrån sig.

Jag rekommenderar verkligen den här serien - böckerna är vackra, sorgliga och väldigt fint skrivna. Läs dem!

Wuthering Heights

Författare: Emily Brontë

Antal sidor: 360 st

Förlag: Penguin Classics

Serie: -

Utgiven år: 1847

Originalets titel: Wuthering Heights

Genre: Kärlek, livsöde, klassiker

Språk: Engelska 

Mr. Lockwood kommer till staden Gimmerton för att hyra huset Thrushcross Grange. Han bestämmer sig för att prata med sin hyresvärd, Mr. Heathcliff, som bor på gården Wuthering Heights ungefär en timmes ritt därifrån. Heathcliff har ett hemskt humör och blir inte glad när Lockwood tvingas stanna över natten på grund av ett hemskt snöoväder. 

Lockwood blir nyfiken på Heathcliff, de andra på Wuthering Heights och den mystiska vålnaden Catherine som hemsöker Lockwoods fönster och verkar vilja komma in. När han kommer tillbaka till Thrushcross Grange ber han hushållerskan Nelly berätta om dem, och han får höra om hur Heathcliff kom som adoptivson till Wuthering Heights, hur han och Catherine blev oskiljaktiga och hur deras vänskap sedan växte till en kärlek så stark att den krossade allting runt omkring dem.

________________________________________________________________________

Den här boken är helt enkelt... Väldigt svår att beskriva.

Den är en sådan där typisk klassiker man "ska" ha läst, och även en typisk sådan bok jag alltid velat läsa. Sedan jag totalt älskade "Jane Eyre" av Emily Brontës syster, Charlotte Brontë, blev jag ännu mer sugen på den här boken och klassiker i övrigt. Det är alltid lika spännande att läsa böcker det pratas mycket om för att kunna bilda sig en egen uppfattning.

Jag tycker verkligen mycket om boken, och den liknar ingenting annat jag läst. Karaktärerna är otroligt färgstarka, jag kan se allting lika tydligt framför mig som om jag varit där på riktigt och jag kommer aldrig glömma berättelsen. Jag kan verkligen förstå varför den här boken blivit en klassiker.

Först och främst - karaktärerna. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om dem, men jag älskar att läsa om dem. Författaren har beskrivit allihop så bra och har verkligen lyckats med att till exempel en dotter har fått olika personlighetsdrag från båda sina föräldrar. Alla karaktärer är originella och det känns verkligen som att man känner dem när man läst boken.

Heathcliff är inte direkt en älskvärd karaktär och han beter sig verkligen riktigt hemskt. Men han har några positiva sidor och man kan inte låta bli att känna medlidande för honom, för när man läser boken kan man verkligen förstå varför han är som han är. Han kommer till en helt främmande familj och blir hatad av hälften av den. Den enda som verkligen gillar honom är Catherine - dottern i familjen, som i början är en oskyldig liten flicka men med åldern får lära sig att bete sig som en kvinna. Hon är bestämd och har ett otroligt eldigt humör, och hon och Heathcliff blir oskiljaktiga. Deras kärlek växer, och Catherine säger att den är starkare än allt annat, och att det värsta som skulle kunna hända skulle vara att någon skulle skilja de två åt.

Men så gifter sig Catherine med grannpojken och efter det blir Heathcliff bara kallare och elakare. Den enda han fortfarande älskar är Catherine, trots att hon övergett honom - alla andra som är lyckliga vill han bara se lida.

En annan karaktär som får väldigt mycket uppmärksamhet i boken är Cathy, Catherines dotter. Hon älskar sin pappa mer än allt annat, men under bokens gång får man läsa om hur hon blir mer självständig. Författaren har verkligen beskrivit henne på ett bra sätt - man kan se drag från både hennes mamma och pappa i hennes personlighet.

Det är verkligen helt omöjligt att glömma karaktärerna i den här boken. När man läst om dem känns det som att man känner dem, och deras personligheter är mer trovärdiga och färgstarka än många andra karaktärer jag läst om. Även om jag inte älskar dem som personer är det omöjligt att inte älska dem som karaktärer.

Boken är skriven på gammal engelska vilket gör att den blir ganska svår att läsa, men det gör också att boken får en speciell stämning. Jag älskar språket och det passar så bra in på berättelsen och karaktärerna.

Jag älskar sättet boken är skriven på - en stor del av den är skriven ur hushållerskan Nellys perspektiv när hon berättar för mr. Lockwood om Catherine och Heathcliff eftersom hon kände dem båda. En annan sak jag älskar är slutet - det är helt perfekt och passar så bra in på boken att liksom allting faller på plats när man läst det. Det är svårt att förklara, men bra är det i alla fall.

Berättelsen är verkligen inte förutsägbar, och vet man inte vad som kommer hända är det svårt att sluta läsa och man fortsätter överraskas genom hela boken. Det är en berättelse man verkligen aldrig någonsin kommer glömma - och det är därför den blivit en av mina favoritböcker. Min recension gör verkligen inte boken rättvisa. Jag rekommenderar den till alla som vill läsa något annorlunda som verkligen inte liknar något annat man läst!

Minnesvärt citat:

“If all else perished, and he remained, I should still continue to be; and if all else remained, and he were annihilated, the universe would turn to a mighty stranger.” 

“He's more myself than I am. Whatever our souls are made of, his and mine are the same.” 

“She burned too bright for this world.”

Bokens första mening:

1801 - I have just returned from a visit to my landlord - the solitary neighbour that I shall be troubled with.

Fågelbarn

Författare: Christin Ljungqvist
Antal sidor: 284 st
Förlag: Gilla böcker
Serie: Handlar om en av karaktärerna från boken "Kaninhjärta", men ingår inte direkt i någon serie
Utgiven år: 2013
Originalets titel: Fågelbarn
Genre: Livsöde, familjeproblem, thriller

Hanna har kunnat se saker som är osynligt för andra i hela sitt liv. Hon kan se spöken som följer människor, om hon rör vid vissa saker kan de visa henne något och hon kan se saker som inte hänt än. Hon växer upp i en familj som består av henne, en framgångsrik pappa, en religiös mamma och två bröder - Jens och Samuel. Det skiljde bara ett år mellan dem, men de var så olika man kunde bli. Samuel var känslig och försiktig medan Jens var hård och arg. Nu är båda borta, och det är Jens fel. Och kanske Hannas också, för hon visste ju vad som skulle hända och kunde kanske stoppat det. Är det därför Jens kommit tillbaka? För att hämnas?
___________________________________________________________________________

Det här är nog en av de obehagligaste böckerna jag läst. Inte på grund av äckliga beskrivningar eller läskiga händelser, utan på grund av känslan man får när man läser. Man är helt inne i boken och allt känns så verkligt att man nästan tvivlar på att man bara läser en bok, att det faktiskt inte hänt.

För det första - beskrivningarna av de två bröderna. Jens skrämmer mig verkligen - han behöver hjälp och hans föräldrar har aldrig riktigt tagit honom på allvar, och det gör att han utvecklas till en läskig och hemsk människa. Författaren har verkligen lyckats bra med att beskriva honom, hans beteende och varför det blev som det blev. Samuel var min favoritkaraktär i boken - han är snäll och beskyddar Hanna från Jens, hjälper henne och tror på att hon kan se saker. De två är verkligen helt olika.

Och de andra karaktärerna då? Av anledningar som kommer fram ju längre in i boken man kommer kan jag verkligen inte tycka om Hannas föräldrar. De är helt enkelt hemska. Men Hannas kompis Rebecka tycker jag ännu mindre om - det är omöjligt att inte irritera sig på henne och hon är verkligen inte snäll, men Hanna är med henne ändå. Men trots att jag inte gillar särskilt många av karaktärerna är de verkligen bra beskrivna, verklighetstrogna och utan dem skulle inte boken vara som den är - så jag önskar ändå inte att de inte var med, hur hemska de än är.

Språket är otroligt vackert - annorlunda, poetiskt och det passar perfekt på berättelsen. Ibland får man nästan sluta läsa en liten stund bara för att ta in hur vackert skriven den här boken faktiskt är.

I boken får man läsa tillbakablickar om Hannas barndom samtidigt som man får läsa om nutiden, nästan som parallellhandling. Ju mer man läser desto mer får man veta, och ju mer förstår man om allting - början på boken, karaktärerna och nästan allting annat. Trots att det står att Samuel är död på baksidan av boken hoppas man ändå på att han ska klara sig när man får läsa om den i boken. Eftersom man får reda på mer är boken i princip helt omöjlig att släppa och jag ville aldrig sluta läsa.

Och nu till det som gör boken så obehaglig. Författaren beskriver allting så verklighetstroget, och när man läser boken är det lätt att tänka hur det skulle vara om man var Hanna - tänk om det var min bror som dog så ung? Christin Ljungqvist är verkligen otroligt bra på att beskriva - jag kan säga det hur många gånger som helst.

Jag älskar den här boken - den är sorglig och hemsk men den är också spännande, karaktärerna och allting annat är otroligt bra beskrivet och jag kommer verkligen inte glömma den här berättelsen. Min recension har inte gjort boken rättvisa, och jag skulle kunna fortsätta skriva om den hur länge som helst. Jag rekommenderar den här boken till alla - för det här är verkligen en bok alla borde läsa.

Minnesvärt citat:

"När någon dog blev livet lite kortare för de som levde kvar."

Bokens första mening:

Den dagen var hela familjen med, det var pappa, mamma, Jens, Samuel och Hanna.

Favoritkaraktär/er:

Samuel och Hanna

Saker från boken som inspirerar mig:

• Beskrivningarna!

• Det otroligt vackra språket.

Fransesca

Författare: Melina Marchetta
Antal sidor: 273 st
Förlag: X Publishing
Serie: -
Utgiven år: 2003
Originalets titel: Saving Fransesca
Genre: Vänskap, kärlek, livsöde

Fransesca börjar på den före detta pojkskolan St. Sebastian, där det knappt finns några andra tjejer och de som finns verkar, precis som hon, ha blivit över. Pojkarna verkar inte vara överlyckliga över att ha tjejerna där och Fransesca saknar tjejerna från sin gamla skola, där hon var en i gänget och passade in. Nu är det inte någon som passar in längre.
    Dessutom har Fransescas mamma slutat spela musik på morgnarna. Innan gjorde hon det varje dag, var den som alltid gjorde allting och hade det största ansvaret i familjen, men nu har hon fått ett sammanbrott och går knappt upp ur sängen. Hela ansvaret för familjen ligger plötsligt på Fransescas axlar och hon känner sig så himla ensam. Men kanske finns stödet där hon minst anar det..?
_________________________________________________________________________

Melina Marchetta är verkligen en av mina absoluta favoritförfattare. Även om Fransesca inte var lika bra som "Jellicoe Road" och inte riktigt en ny favorit kan man definitivt inte säga att den inte är bra. Karaktärerna och deras utveckling, beskrivningarna, handlingen och att allting känns så verklighetstroget gör den här boken jättebra.

Fransesca utvecklas så himla mycket som karaktär. I början är hon ganska opersonlig men allting som händer i boken gör att hon blir mer och mer en egen karaktär, och författaren gör det så himla skickligt! Karaktärer som Thomas gör att boken känns verklighetstrogen och originell. Will gillar jag väldigt mycket men skulle vilja läsa mer om honom. Tjejerna som börjar på skolan samtidigt som Fransesca är alldeles underbara, och relationen mellan Fransesca och hennes bror är så fin (kan känna igen mig lite i den). Karaktärerna påminner en hel del om "Jellicoe Road" faktiskt, men inte på något negativt sätt. Det som får en att tänka på den boken är den oväntade vänskapen och kärleksintresset.

Handlingen är inte jätteunik men Melina Marchetta skriver så bra att den här boken inte liknar någonting annat man läst. Hennes språk blandat med hennes berörande sätt att skriva gör att man är helt fast och inte kan sluta läsa. Man känner som Fransesca och förstår henne verkligen som karaktär, och jag älskar detaljen med att hon glider ifrån sina kompisar när hon byter skola och sättet det beskrivs på. Det är ett väldigt bra exempel så att man förstår Fransesca och känner som hon.

Jag är inte direkt förtjust i omslaget... Det passar in på boken (hur fattar man när man läst den, men det har något med huvudpersonens karaktärsutveckling att göra), men jag blir alldeles yr av färgen och prickarna! Det passar på ryggen, och trots att det är coolt att framsidan och baksidan har samma mönster blir det lite för mycket. Kan knappt titta på det, tyvärr.

Det enda jag skulle kunna klaga lite på är att den känns lite för kort. Jag skulle vilja läsa mer om till exempel Will, och även om de andra karaktärerna. Boken hade liksom blivit som bäst när den slutade. Den hade gärna fått fortsätta vara bäst ett litet tag till.

Jag rekommenderar den här boken till de som vill läsa en annorlunda bok om en tjej som börjar på en ny skola med underbara karaktärer. Den är inte lika bra som "Jellicoe Road", men den är väldigt bra. Rekommenderar den verkligen i alla fall!

Minnesvärt citat:

"Jag vill vara ett adjektiv igen.

Men jag är ett substantiv.

En nobody. Ett ingenting. En nolla."

"Rädsla är bra. Det gör saker och ting intressanta."

Bokens första mening:

I morse gick mamma aldrig upp ur sängen.

Favoritkaraktär/er:

Fransesca, Thomas, Siobhan, Tara, Justine, Will och Luca

Saker från boken som inspirerar mig:

• Karaktärerna och karaktärsutvecklingen!

• Att det är omöjligt att sluta läsa när man väl börjat.