Wuthering Heights

Författare: Emily Brontë

Antal sidor: 360 st

Förlag: Penguin Classics

Serie: -

Utgiven år: 1847

Originalets titel: Wuthering Heights

Genre: Kärlek, livsöde, klassiker

Språk: Engelska 

Mr. Lockwood kommer till staden Gimmerton för att hyra huset Thrushcross Grange. Han bestämmer sig för att prata med sin hyresvärd, Mr. Heathcliff, som bor på gården Wuthering Heights ungefär en timmes ritt därifrån. Heathcliff har ett hemskt humör och blir inte glad när Lockwood tvingas stanna över natten på grund av ett hemskt snöoväder. 

Lockwood blir nyfiken på Heathcliff, de andra på Wuthering Heights och den mystiska vålnaden Catherine som hemsöker Lockwoods fönster och verkar vilja komma in. När han kommer tillbaka till Thrushcross Grange ber han hushållerskan Nelly berätta om dem, och han får höra om hur Heathcliff kom som adoptivson till Wuthering Heights, hur han och Catherine blev oskiljaktiga och hur deras vänskap sedan växte till en kärlek så stark att den krossade allting runt omkring dem.

________________________________________________________________________

Den här boken är helt enkelt... Väldigt svår att beskriva.

Den är en sådan där typisk klassiker man "ska" ha läst, och även en typisk sådan bok jag alltid velat läsa. Sedan jag totalt älskade "Jane Eyre" av Emily Brontës syster, Charlotte Brontë, blev jag ännu mer sugen på den här boken och klassiker i övrigt. Det är alltid lika spännande att läsa böcker det pratas mycket om för att kunna bilda sig en egen uppfattning.

Jag tycker verkligen mycket om boken, och den liknar ingenting annat jag läst. Karaktärerna är otroligt färgstarka, jag kan se allting lika tydligt framför mig som om jag varit där på riktigt och jag kommer aldrig glömma berättelsen. Jag kan verkligen förstå varför den här boken blivit en klassiker.

Först och främst - karaktärerna. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om dem, men jag älskar att läsa om dem. Författaren har beskrivit allihop så bra och har verkligen lyckats med att till exempel en dotter har fått olika personlighetsdrag från båda sina föräldrar. Alla karaktärer är originella och det känns verkligen som att man känner dem när man läst boken.

Heathcliff är inte direkt en älskvärd karaktär och han beter sig verkligen riktigt hemskt. Men han har några positiva sidor och man kan inte låta bli att känna medlidande för honom, för när man läser boken kan man verkligen förstå varför han är som han är. Han kommer till en helt främmande familj och blir hatad av hälften av den. Den enda som verkligen gillar honom är Catherine - dottern i familjen, som i början är en oskyldig liten flicka men med åldern får lära sig att bete sig som en kvinna. Hon är bestämd och har ett otroligt eldigt humör, och hon och Heathcliff blir oskiljaktiga. Deras kärlek växer, och Catherine säger att den är starkare än allt annat, och att det värsta som skulle kunna hända skulle vara att någon skulle skilja de två åt.

Men så gifter sig Catherine med grannpojken och efter det blir Heathcliff bara kallare och elakare. Den enda han fortfarande älskar är Catherine, trots att hon övergett honom - alla andra som är lyckliga vill han bara se lida.

En annan karaktär som får väldigt mycket uppmärksamhet i boken är Cathy, Catherines dotter. Hon älskar sin pappa mer än allt annat, men under bokens gång får man läsa om hur hon blir mer självständig. Författaren har verkligen beskrivit henne på ett bra sätt - man kan se drag från både hennes mamma och pappa i hennes personlighet.

Det är verkligen helt omöjligt att glömma karaktärerna i den här boken. När man läst om dem känns det som att man känner dem, och deras personligheter är mer trovärdiga och färgstarka än många andra karaktärer jag läst om. Även om jag inte älskar dem som personer är det omöjligt att inte älska dem som karaktärer.

Boken är skriven på gammal engelska vilket gör att den blir ganska svår att läsa, men det gör också att boken får en speciell stämning. Jag älskar språket och det passar så bra in på berättelsen och karaktärerna.

Jag älskar sättet boken är skriven på - en stor del av den är skriven ur hushållerskan Nellys perspektiv när hon berättar för mr. Lockwood om Catherine och Heathcliff eftersom hon kände dem båda. En annan sak jag älskar är slutet - det är helt perfekt och passar så bra in på boken att liksom allting faller på plats när man läst det. Det är svårt att förklara, men bra är det i alla fall.

Berättelsen är verkligen inte förutsägbar, och vet man inte vad som kommer hända är det svårt att sluta läsa och man fortsätter överraskas genom hela boken. Det är en berättelse man verkligen aldrig någonsin kommer glömma - och det är därför den blivit en av mina favoritböcker. Min recension gör verkligen inte boken rättvisa. Jag rekommenderar den till alla som vill läsa något annorlunda som verkligen inte liknar något annat man läst!

Minnesvärt citat:

“If all else perished, and he remained, I should still continue to be; and if all else remained, and he were annihilated, the universe would turn to a mighty stranger.” 

“He's more myself than I am. Whatever our souls are made of, his and mine are the same.” 

“She burned too bright for this world.”

Bokens första mening:

1801 - I have just returned from a visit to my landlord - the solitary neighbour that I shall be troubled with.

Förnuft och känsla

Författare: Jane Austen
Antal sidor: 323 st
Förlag: Natur & Kultur
Serie: -
Utgiven år: 1811
Originalets titel: Sense and Sensibility
Genre: Klassiker, förr i tiden, kärlek

Boken börjar med att en man ligger på dödsbädden. Han har en sista önskan, och det är att hans son, John Dashwood, ska ge sina tre halvsystrar och hans styvmor pengar så de kan klara sig. Men John Dashwood blir övertalad av sin fru att de tre barnen och deras mamma absolut inte behöver några pengar och det gör att de fyra kvinnorna måste flytta.
    Bokens huvudpersoner är de två äldsta systrarna, Elinor och Marianne Dashwood. Elinor är den förnuftigaste av dem, hon är sansad och kan tygla till och med sina allra varmaste känslor medan Marianne står för känslan - hon är impulsiv och döljer inte sina varmaste känslor, även om hon undrar om hon någonsin kommer hitta någon hon verkligen kommer älska.
    Båda systrarna blir snabbt förälskade, men de får båda sina hjärtan krossade lika snabbt. Kommer någon av dem, trots sitt vackra yttre, hitta någon som de kan leva med?
___________________________________________________________________________

Jag var verkligen otroligt sugen på att läsa mer äldre klassiker i den här stilen efter att jag läst, och älskat, Jane Eyre. Det här var den första boken jag läste av Jane Austen och jag blev verkligen inte besviken!

Boken börjar med lite bakgrundsfakta och efter några sidor får man dyka ner i berättelsen och verkligen lära känna karaktärerna och man blir intresserad av deras historia. Jane Austen har ett väldigt annorlunda sätt att beskriva, eller fantastiskt kanske jag borde säga: utan att använda särskilt många beskrivande ord får hon en att se allting framför sig otroligt tydligt! Jag kan i efterhand inte komma ihåg sådär jättemånga beskrivningar, för de... märks liksom inte. De är skickligt inbäddade i berättelsen och... tja, otroligt bra helt enkelt!

Historien fortsätter sedan framåt i ett rätt lugnt tempo, men det blir aldrig segt, för man vill hela tiden fortsätta läsa. Man lär känna Elinor och Marianne mer för varje kapitel. Jag gillar båda två - Elinor, som är smart, lugn och snäll och Marianne som vågar säga vad hon tycker och ställer upp för de hon tycker om. Visst är de lite för perfekta, men jag gillar dem ändå. Det finns också med flera karaktärer jag gillar och många av dem blir man verkligen nyfiken på! Det finns den blyga Edward Ferrars som man inte riktigt vet vad han vill och som visar sig ha en stor hemlighet, överste Brandon som är väldigt mystisk och herr Willoughby som verkar lite för underbar för att vara sann.

När man läst ungefär halva boken blir den så spännande att man inte kan släppa den! Man får reda på att det finns en massa hemligheter och man vill verkligen veta hur allting egentligen hänger ihop. Jag hade verkligen ingen aning om hur det skulle sluta och undrade hur författaren skulle få ihop det - jag har nämligen läst att hennes romaner brukar sluta lyckligt, och ett tag såg det riktigt mörkt ut för systrarna Dashwood.

Jag gillar att det inte bara är förälskelse och sådan sorts kärlek som står i centrum utan också kärleken till sin familj . Elinor och Marianne tycker verkligen om varandra och jag älskar att läsa om deras relation. Den är minst lika fin som alla kärlekshistorier i boken.

Boken känns verkligen inte över tvåhundra år gammal, som den faktiskt är. Jag gillar att läsa språket i den här boken mer än vad jag gillar det vanliga "ungdomliga" språket som är i de flesta böcker som skrivs nuförtiden, jag älskar verkligen att läsa gammal svenska ;) Kärlekshistorien är lika bra och spännande som i vilken nyutgiven bok som helst (och i många fall bättre). Jag gillar den verkligen och rekommenderar den starkt! Vill verkligen läsa mer av Jane Austen! :D

Minnesvärt citat:

"Bokstaven F hade likaledes ständigt förts fram och hade lyckats framkalla så oändligt många skämt, att Elinor för länge sedan fått klart för sig att den var den lustigaste bokstaven i alfabetet."

Bokens första mening:

Familgen Dashwood hade länge varit bosatt i Sussex.

Favoritkaraktär/er:

Marianne och Elinor

Saker från boken som inspirerar mig:

• Författarens sätt att beskriva och hennes språk!

• Att den är spännande och svår att sluta läsa i.

Jane Eyre

Författare: Charlotte Brontë
Antal sidor: 546 st
Förlag: Bonnier Pocket
Serie: -
Utgiven år: 1847
Originalets titel: Jane Eyre
Genre: Kärlek, livsöde, klassiker

När boken börjar är Jane Eyre ungefär tio år gammal. Hon är föräldralös och bor på Gateshead med sin moster och sina tre kusiner. Hennes morbror är död sedan några år.
    Jane är verkligen inte omtyckt. Hennes moster visar tydligt att hon inte hör till familjen, hennes fyra år äldre kusin John misshandlar henne ständigt och hennes andra två kusiner tycker inte heller om henne. En dag får hon nog - hon blir rasande och attackerar John när han försöker ta ifrån henne boken hon läser, blir då instängd i det rum där hennes morbror dog (där ingen vill vara) och inte långt därefter bestäms det att Jane ska skickas till en internatskola.
    Skolan heter Lowood och drivs av pastorn mr. Brocklehurst. Trots att maten är dålig, det är kallt och alla lärare inte är snälla är det också det första stället där Jane får känna vänskap.
    Efter åtta år på Lowood, sex år som elev och två år som lärare, vill Jane göra något annat med sitt liv. Hon skriver en annons och berättar om sig själv, och får svar från någon som är intresserad av att ha henne som guvernant.
    Jane kommer då till Thornfield Hall. Där träffar hon den vänliga Mrs. Fairfax, lilla Adéle som hon ska undervisa och hennes husbonde, mr. Rochester. Jane tycker han verkar vara sur och vresig, men efter ett tag ändras hennes uppfattning av honom helt...
____________________________________________________________________________

Det här är absolut den bästa klassikern jag någonsin läst. Den var aldrig seg, trots att den är lång och har liten text, man vill veta vad som händer och det går snabbt att läsa. Den är väldigt romantisk, men på ett otroligt fint sätt. Språket är alldeles fantastiskt - gammaldags och så härligt att läsa!

Som sagt, den gick snabbt att läsa. Jag började på den i måndags men hade ingen tid att läsa på i princip hela veckan, läste väl hundra sidor från måndag till fredag tror jag, och sträckläste resten igår - för jag kunde verkligen inte släppa den. Den var så sjukt spännande, man ville verkligen veta hur det skulle gå! Men jag måste säga att jag irriterade mig på den ibland, allt detta "jag måste göra så annars lyder jag inte Gud"... Haha jag tyckte Jane skulle följa sitt hjärta istället ;) Men det gjorde inget att man irriterade sig på den, för det gjorde att man ville läsa vidare och veta om det skulle kunna sluta lyckligt till slut.

Jag älskar verkligen karaktärerna! Jane var så snäll, stark, stod för det hon tyckte, var ärlig... En otroligt stark kvinnokaraktär! Och jag gillar Mrs. Fairfax, Adéle och mr. Rochester väldigt mycket också. De är så färgstarka och man får verkligen lära känna dem! Och det är enkelt att se dem framför sig - samma sak med miljöerna. De älskar jag också, alla gammaldags miljöer (och kläder)! En till sak om karaktärerna - de är så himla bra beskrivna, en del tycker man om (eller snarare älskar - de är så underbara) och vissa är riktigt obehagliga. Ni som läst boken vet nog vad jag menar.

Jag hade ingen aning om vad som skulle hända. Jag visste inte alls hur vissa saker hängde ihop, men när det förklarades var det helt självklart. När man läser glömmer man verkligen att boken är över 100 år gammal, för den är mycket bättre än otroligt många böcker som är skrivna på 2000-talet! Det enda som var förutsägbart var att jag visste att mr. Rochester skulle få en stor roll redan när Jane hjälpte honom upp när hans häst halkade på en isfläck. Men det gjorde inget, för då blev man otroligt nyfiken på hur författaren gjort för att få honom och Jane att lära känna varandra!

Det är verkligen coolt att boken skrevs 1847 men ändå är så modern. Den skrevs ju också under pseudonym, Currer Bell. Man trodde därför att en kille hade skrivit boken. Den fick väldigt dålig kritik när den kom ut, men om man hade vetat att det var en tjej som skrivit den skulle det varit ännu värre ;) Det är hemskt tycker jag, alla tjejer borde istället läst den och lärt sig av Janes självständighet!

Jag älskar alltså den här boken, och tycker alla ska läsa den. Att man inte gillar klassiker eller gammeldags böcker är ingen ursäkt - den här boken känns otroligt modern, är inte seg någonstans och är enkel att förstå och ryckas med i. Lätt något av det bästa jag läst!

Minnesvärt citat:

"Även trädgården lyste av blommor. Stockrosor sköt upp höga som träd, liljor slog ut, tulpaner och rosor blommade. Kanterna av de små rabatterna lyste glatt av rosa trift och röda tusenskönor, och nyponblommen sände ut sin kryddiga äppeldoft morgon och kväll. Men alla dessa doftande rikedomar tjänade ingenting till för de flesta av Lowoods invånare, utöver att då och då erbjuda ett knippe blommor och grönt att lägga i en kista."

Bokens första mening:

Det var omöjligt att gå någon promenad den dagen.

Favoritkaraktär/er:

Jane Eyre, Adéle, mrs. Fairfax och mr. Rochester

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att den skrevs för så länge sedan men är så populär och aktuell fortfarande.

• Språket, karaktärerna, miljöerna och allt annat fint beskrivet (och gammeldags)!

• Att Jane var en sådan självständig person trots att det inte var vanligt att kvinnor var sådana på hennes tid.

• Att den är omöjlig att sluta läsa i...

Löwensköldska ringen

Författare: Selma Lagerlöf
Antal sidor: 126 st
Genre: Klassiker, skräck

Berättelsen handlar om en ring som Bengt Löwensköld fick av kung Karl XII. Eftersom att den är en Kunglig ring vill Bengt Löwensköld ha den med sig i graven. Han tror då att han kommer att återförenas med Karl XII på andra sidan. Det är många människor som inte tycker att det är rätt, han har ju ingen nytta av ringen när han är död, man skulle ju istället kunna sälja den och använda pengarna till något. Men Bengt Löwensköld får som han vill, ringen sitter på hans finger när de murar igen graven.
    När en släkting till Bengt Löwensköld dör några år senare öppnar de gravkammaren för att ställa in kistan där. Eftersom att det är söndag, vilodagen, murar de inte igen graven efter begravningsceremonin utan väntar med det tills nästa dag. Självklart blir ringen stulen, och det blir inte Bengt Löwensköld glad över. Han kan inte få ro i sin grav förrän han får tillbaka sin ring.

Boken är skriven 1925. Den är ju en spökhistoria, en riktigt läskig sådan, och den blir inte mindre läskig av det gamla språket. Den är lättläst (jag läste ut den i morse). Beskrivningen låter kanske inte så läskig, men det händer mycket mer saker i boken som jag inte berättar om!

(Om någon undrar varför "Denna boken läser jag just nu" är borta nu igen så borde mina böcker från Adlibris komma snart, så jag börjar inte på någon ny bok innan dess. :-))