Pappersstäder

Författare: John Green
Antal sidor: 363 st
Förlag: Bonnier Carlsen
Serie: -
Utgiven år: 2008
Originalets titel: Paper Towns
Genre: kärlek, vänskap, livsöde

Quentin Jacobsen har beundrat och varit hemligt kär i sin äventyrslystne granne Margo Roth Spiegelman hela sitt liv. De har inte pratat så mycket sedan den där gången när de hittade en död man sittandes under ett träd i parken, men när Margo en kväll klättrar in genom Quentins sovrumsfönster och frågar om han vill följa med på den bästa natten i hans liv säger han ja direkt.
    Quentin tänker att det kanske kommer bli annorlunda nästa morgon - kanske kommer Margo se honom mer - men när Quentin vaknar är Margo borta. Helt spårlöst försvunnen. Eller?
    Margo brukar lämna ledtrådar efter sig, och den här gången verkar de vara ämnade just för Quentin. Så tillsammans med sina kompisar Ben och Radar samt Margos bästa vän Lacey bestämmer han sig för att hitta henne.
_________________________________________________________________________

Jag tror inte John Green skulle kunna skriva en dålig bok ens om han försökte. Även om "Pappersstäder" inte är lika bra som "The Fault in Our Stars" är den ändå en av de bättre böckerna jag läst i år.

Det allra bästa med den här boken är karaktärerna. Quentin är min favorit men jag älskar att läsa om Ben, Radar och Lacey också. När de tillsammans hjälptes åt för att hitta Margo var de allra bästa delarna av boken. Sedan skulle ju boken inte ens existera om det inte var för Margo - henne är man nyfiken på och tycker synd om genom hela boken.

Berättelsen är otroligt bra och genomtänkt. Alla ledtrådar hänger ihop och det är omöjligt att sluta läsa - både på grund av det men även på grund av karaktärerna och språket. Handlingen är spännande från första sidan och allting är så bra skrivet att man bara vill läsa det om och om igen.

John Greens språk passar perfekt in på Quentin och jag skrattade flera gånger. Boken är både rolig, tänkvärd, sorglig, spännande och tillsammans blir det hur bra som helst - som det brukar bli när John Green skriver böcker.

Egentligen finns det inte något att klaga på med den här boken - förutom att jag tycker slutet gick lite snabbt. Jag gillade bil-delen, men det som kom allra sist kändes lite hastigt efter hela den berättelsen på något sätt.

Men annars finns det inget negativt med den här boken. Den är inte John Greens bästa, men fortfarande väldigt bra och jag rekommenderar den verkligen!

Minnesvärt citat:

“I'm not saying that everything is survivable. Just that everything except the last thing is.” 

“If you don't imagine, nothing ever happens at all.”

Bokens första mening:

Med en kasse i varje hand stannade jag till utanför bilen ett ögonblick och såg på henne.

Favoritkaraktär/er:

Quentin, Radar och Ben

Omläsning av "Will Grayson, Will Grayson"

Då jag verkligen gillade "Den andre Will Grayson" av John Green och David Levithan bestämde jag mig för att läsa om den - på engelska den här gången. Vissa böcker kan vara väldigt bra när de är översatta med, men det är något med John Greens böcker som gör att de blir så himla mycket bättre på originalspråket - de är finare och mycket, mycket roligare. Så kanske var det därför jag tyckte så otroligt mycket mer om den här boken nu än förra gången jag läste den?

Karaktärerna är så underbara att man inte kan beskriva dem och jag älskar att författarna skriver så annorlunda så de får så olika personligheter. Både Will Grayson och Will Grayson har fantastiska berättarröster och jag älskar att läsa ur bådas perspektiv!

Storyn är ju helt underbar - två killar med samma namn träffas under en misslyckad kväll och det förändrar deras liv för alltid. Jag har aldrig läst något liknande (förutom när jag läste samma bok för första gången, då)!

Slutet är något av det bästa som någonsin skrivits. Det är så genialiskt och så himla fint! Har läst det flera gånger och kommer läsa det många gånger till.

Så, som en liten sammanfattning... Den här boken är väldigt rolig, charmig, annorlunda och alldeles underbar. John Green och David Levithan är några av mina favoritförfattare och de skriver otroligt bra ihop!

För att läsa min "riktiga" recension av boken, klicka här.

Var är Alaska?

Författare: John Green
Antal sidor: 223 st
Förlag: Berghs förlag
Serie: -
Utgiven år: 2005
Originalets titel: Looking for Alaska
Genre: Kärlek, vänskap, livsöde

Den första vännen

Den första kärleken

De sista orden

Miles Halter ger sig iväg för att söka ett Stort Kanske. Han lämnar sina föräldrar, ickeexisterande vänner och high school bakom sig för att börja på internatskolan Culver Creek i Alabama.
    Culver Creek är i och för sig mer läxor än äventyr, men Miles träffar sina första riktiga vänner som lär honom en massa ovanor, och först och främst träffar han Alaska - den smartaste, roligaste, galnaste och snyggaste tjej Miles någonsin träffat. Hon kommer att förändra hans liv mer än han någonsin kunnat ana.
___________________________________________________________________________

Jag hade faktiskt inga förväntningar på den här boken, trots att jag älskat allt annat jag läst av John Green. Kanske var det för att handlingen inte lockade mig så mycket. Men trots allting jag trodde om boken skakade den om mig helt och hållet och nu vet jag inte vad jag ska säga. Den är bara så otroligt bra och fin och sorglig och hemsk och rolig att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Bara själva sättet boken är uppdelad på är ju underbart - det börjar med "etthundratrettiosex dagar före" och sedan fortsätter det att räknas ner. Jag var så otroligt spänd på vad som skulle hända och när det väl hände blev jag helt mållös. Det hade jag verkligen inte väntat mig!

Handlingen är så otroligt bra. Den är så mystisk och så spännande att man inte kan sluta läsa. Jag trodde inte jag skulle gilla den här boken (av någon konstig anledning) men passade på att köpa den då den var otroligt billig på adlibris. Men så fort jag läst de första meningarna visste jag att jag var helt fel ute - nu undrar jag verkligen om John Green kan skriva något som inte är helt underbart.

Karaktärerna - jag vet inte ens var jag ska börja. Visst, de har definitivt sina ovanor, men jag skulle ändå inte säga nej till att umgås med dem. Jag tycker otroligt synd om dem men de lever ändå i ett äventyr hela tiden och de är inte rädda för att busa. Sedan är alla så djupa och så speciella på sitt eget sätt, vilket gör att de känns så otroligt trovärdiga. Miles samlar på sista ord, Översten har en väldigt fin relation till sin mamma och Alaska samlar på böcker till sitt livs bibliotek.

Som sagt blev man verkligen chockad när det som det räknades ner till verkligen hände. Jag hade verkligen inte väntat mig det! Men ändå... Det passar otroligt bra in på berättelsen och det var faktiskt när det hände som jag bestämde mig för att det skulle vara fel att ge den här boken något annat än toppbetyg. Herregud vad bra den är. Och den blir bara bättre för varje gång jag tänker på den.

Jag tycker den här boken beskriver svåra händelser (ni som läst boken förstår vad jag menar) otroligt bra. Det känns så otroligt äkta. Samtidigt som slutet är väldigt sorgligt tycker jag att även det passar in perfekt på boken, och jag älskar hur allt inte riktigt löser sig men ändå gör det på något sätt. Man får inte alltid reda på allt. Vissa saker kommer förbli mysterium för alltid.

Jag kan tänka mig att vissa saker i den här boken låter bättre på engelska - jag har ju läst hur John Green skriver på engelska och måste säga att hans språk blir snäppet finare i original. Jag har också läst många citat från den här boken på sitt originalsråk (älskar man citat så gör man) och a Great Perhaps låter lite finare än ett Stort Kanske - och först och främst passar det bättre in på boken. Samma sak med många andra citat. Men ändå tycker jag väldigt mycket om språket på svenska också! (Har ju inte läst boken på engelska så har ju inget att jämföra med, har bara läst vissa citat och de var finare på originalspråket.)

Så ja, den här boken borde verkligen alla läsa. Den är så vacker, sorglig och unik att man knappt vet hur man ska beskriva den för att ge den rättvisa.

Minnesvärt citat:

"Gud kommer att straffa de skändliga. Och innan Han gör det, kommer vi att göra det."

"Thomas Edisons sista ord var: "Det är mycket vackert där borta." Jag vet inte var därborta är, men jag tror att det är någonstans, och jag hoppas det är vackert."

Bokens första mening:

Veckan innan jag lämnade mina föräldrar och Florida och resten av mitt småttiga liv för att plugga på ett internat i Alabama, ville mamma prompt ställa till med en avskedsfest till mig.

Favoritkaraktär/er:

Miles, Översten och Alaska

Saker från boken som inspirerar mig:

• Alla verklighetstrogna och färgstarka karaktärer!

 • Slutet, för det är så fint men ändå så sorgligt.

• Att jag verkligen aldrig läst något liknande förut.

• Att det är omöjligt att sluta läsa i den!

The Fault in Our Stars

Författare: John Green
Antal sidor: 318 st
Förlag: Dutton Books
Serie: -
Utgiven år: 2012
Originalets titel: The Fault in Our Stars
Genre: Kärlek, livsöde

Hazel har cancer. Hon är sjutton år och vid liv, men allting kan ta slut när som helst. Hon vet inte om det är om en vecka eller om tre år men hon vet om att hon kommer dö. Hon har i princip inga vänner och går inte i skolan. Det enda hon gör om dagarna är att äta, titta på TV och sova för att sömn bekämpar cancer.
    Men Hazels mamma tycker hon behöver få lite vänner så hon skickar Hazel till en "Cancer Kid Support Group" för att hon ska träffa cancersjuka barn i hennes ålder. Hazel vill absolut inte dit - det kommer ju inte direkt bota henne från cancern. Men en dag kommer Augustus Waters dit. Han spenderar hela tiden de är där med att stirra på Hazel och efteråt frågar han om de ska se en film ihop. Det är början till en kärlekshistoria utöver det vanliga - men är det värt att bli kär när deras evighet ändå kommer ta slut så fort?
____________________________________________________________________________

Jag har nog knappt aldrig haft så höga förväntningar på en bok som jag hade på den här. Alla sa att den var sorglig, rolig, fin, bäst och alldeles fantastisk. Jag skulle kunnat simma emot strömmen och säga att den är urusel. Men det skulle vara att ljuga, för den är alldeles tvärtom.

Först och främst - allting känns så sant. Allting han skriver om cancer och död är så sant och ärligt och går direkt in i hjärtat. Man blir så ledsen för det man läser känns så sant att man vill gråta. John Green beskriver döden precis som den är och skriver som det är - ska man dö så ska man dö, man kan inte överleva. Det är nog det som gör boken som mest sorglig. En annan sak är att man älskar karaktärerna så mycket och vill ge dem ett lyckligt liv - för det är de verkligen, verkligen värda.

Samtidigt som den är så sjukt sorglig finns alltid humorn där någonstans. Hazels berättarröst är väldigt rolig och fin och man vet inte om man ska skratta eller gråta när man läser. Den här boken framkallar verkligen känslor, berörs man inte av den har man inget hjärta.

En annan sak jag älskar med boken är språket. Det är så fint och jag har hittat otroligt många citat som jag skrivit ner i slutet av inlägget. Även om de är långa och många tycker jag alla ska läsa dem, för de är så fina, sorgliga, ärliga och fina och visar verkligen hur fantastisk den här boken är.

Jag förstår alltså varför alla älskar den här boken, och nu kan jag lyckligt ansluta mig till gruppen som gör det. För jag ångrar verkligen inte att jag läste den här boken. Den är otroligt minnesvärd och den fastnar i huvudet, har man väl läst den får man inte ut den därifrån - och det är man glad över, för man vill inte glömma den.

Minnesvärt citat:

"Whenever you read a cancer booklet or website or whatever, they always list depression among the side effects of cancer. But, in fact, depression is not a side effect of cancer. Depression is a side effect of dying. (Cancer is also a side effect of dying.)"

"But it's not a cancer book, because cancer books suck. Like, in cancer books, the cancer person starts a charity that raises money to fight cancer, right?"

""Sometimes people don't understand the promises they're making when they make them", I said."

"No matter how hard you kick, no matter how high you get, you can't go all the way around."

"As he read, I fell in love the way you fall asleep: slowly, and then all at once."

""To be fair to Monica", I said, "what you did to her wasn't very nice either."

"What'd I do to her?", he asked, defensive. 

"You know, going blind and everything."

"But that's not my fault", Isaac said.

"I'm not saying it was your fault. I'm saying it wasn't nice."

"It occurred to me that he was probably thinking he might never see me again, which he probably thought every single morning of his entire weekday life as he left for work, which probably sucked."

""I don't ever want to do that to you", I told him.

"Oh, I wouldn't mind, Hazel Grace. It would be a privilege to have my heart broken by you.""

""I don't think you're dying", I said. "I think you've just got a touch of cancer.""

""Nostalgia is a side effect of cancer", I told him.

"Nah, nostalgia is a side effect of dying", he answered. Above us, the wind blew and the branching shadows rearranged themselves in our skin. Gus squeezed my hand.

"It's a good life, Hazel Grace.""

"Funerals, I had decided, are for the living."

Bokens första mening:

Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to thinking about death.

Favoritkaraktär/er:

Hazel, Gus och Isaac

Saker från boken som inspirerar mig:

• De fina karaktärerna.

• Att den är så ärlig, sann och fin och går rakt in i hjärtat och stannar där.

• Alla de fina citaten!  

Den andre Will Grayson

Författare: John Green & David Levithan
Antal sidor: 315 st
Förlag: Rabén & Sjögren
Serie: -
Utgiven år: 2010
Originalets titel: Will Grayson, Will Grayson
Genre: Vänskap, kärlek

Will Grayson's bästa vän Tiny Cooper har skrivit en musikal som han ska sätta upp på skolan. Will känner sig utanför och undrar om Tiny verkligen tycker om honom egentligen, eller bara är med honom för att det alltid har varit så. När Will ska gå på en konsert tillsammans med Tiny och några andra har den som gjort Will's falska pass skrivit fel, så Will kommer inte in. Ändå går de andra in på konserten och lämnar honom ensam utanför.

Will Grayson har träffat en kille på internet, men det blir inte riktigt som det ska när de ska träffas i verkligheten. Will blir helt förkrossad och väldigt förbannad.

Just då, på den kvällen, möts de båda sextonåriga killarna med samma namn. Den ena Will Grayson är ledsen över att hans internetdejt blev så misslyckad, den andre Will Grayson känner sig övergiven och osäker på kärleken. När de träffats blir ingenting som förr.
____________________________________________________________________________

Jag tycker verkligen om den här boken. Den är annorlunda, rolig och tänkvärd. Åt vissa saker skrattade jag medan vissa saker var väldigt "allvarliga". Författarna har gjort ett väldigt bra jobb med att få till en stämning i boken tycker jag!

John Green och David Levithan har skrivit vartannat kapitel. Den ena Will Grayson's kapitel innehåller inga stora bokstäver, inte efter en punkt och i början av namn. Jag tyckte det var jobbigt i början, men kom in i det efter ett tag. (Ibland används det stora bokstäver, men då typ om någon skriker eller något.) Jag gillade att läsa ur bådas synvinkel, jag längtade inte förbi någons kapitel för att få läsa om den andra och det var bra!

Jag älskar karaktärerna i boken. De är så färgstarka, levande och realistiska. Det är väldigt svårt att förklara dem, men jag gillar dem väldigt mycket i alla fall. Både huvudpersonerna och de som inte är med riktigt lika mycket. Alla karaktärer kändes genomtänkta och det fanns inte med någon "onödig" eller vad man ska säga. Till och med de som var väldigt irriterande och jobbiga fyllde en funktion, det var inte så att man önskade att de inte hade varit med över huvud taget när boken var slut. Karaktärerna tar verkligen berättelsen till nya höjder!

Måste få skriva att jag ÄLSKAR slutet! Jag hade ingen aning om hur det skulle sluta i början på det sista kapitlet, men när jag läst ut boken kunde jag inte tänka mig ett bättre sätt att avsluta boken på. Jag har läst om det flera gånger för det är så finurligt och det passar verkligen in med boken! Boken får en 8:a i betyg, för jag gillar den verkligen!

Minnesvärt citat:

Jag hade kunnat skriva ner en massa bra citat, men det skulle avslöja för mycket. Och dessutom hittade jag inte så många kortare citat, utan jag gillade många delar i boken och de kan jag inte skriva ner för det skulle ta väldigt lång tid...

Bokens första mening:

När jag var liten brukade pappa säga: "Will, du kan peta dina vänner från din kompislista, och du kan peta dig själv i näsan. Men peta aldrig dina vänner i näsan."

Saker från boken som inspirerar mig:

• De fantastiska karaktärerna!

• Stämningen i boken.

• Slutet - det är så himla, himla bra!