Finnikin of the Rock

Författare: Melina Marchetta

Antal sidor: 399 st

Förlag: Candlewick Press

Serie: Lumatere Chronicles 1

Utgiven år: 2008

Originalets titel: Finnikin of the Rock

Genre: Fantasy, kärlek

Språk: Engelska

Finnikin och sir Topher har inte varit i sitt hemland Lumatere på tio år. Inte sedan de mörka dagarna, när kungafamiljen mördades och hela kungadömet förbannades.

    Men plötsligt träffar de Evanjalin, som säger sig veta att prins Balthazar av Lumatere inte alls dog den kvällen, utan fortfarande är vid liv. Finnikin vågar hoppas igen - kanske kommer han få se sin vän Balthazar igen, kanske kommer han till och med få se sin far och sitt hemland. Men Evanjalin är inte den han tror hon är, och kommer Finnikin fortfarande tro på henne när han får reda på sanningen?

Jag har velat läsa den här boken sedan jag för första gången läste författarens Jellicoe Road, men av någon anledning gjorde jag det inte förrän tidigare i höstas. En fantasyberättelse om ett förbannat kungadöme och mystiska karaktärer som dessutom är skriven av Melina Marchetta, kan det låta mycket bättre än så?

Fantasyberättelsen är verkligen bra skriven. Man dras in i världen och det är aldrig särskilt svårt att hänga med när det gäller namn eller platser. När man läser märker man att flera saker inte är det man tror de är, och man längtar efter att få allt förklarat för sig längre fram. Vissa detaljer, som är svåra att beskriva utan att avslöja för mycket, gör att världen blir unik utan att vara alltför speciell.

Jag gillar verkligen att karaktärerna inte är helt perfekta eller felfria, utan har både positiva och negativa sidor. De känns väldigt äkta och relationerna mellan dem växer fram på ett realistiskt sätt. Alla huvudpersoner är mer än man tror de ska vara och man bryr sig verkligen mer och mer om dem ju längre in i boken man kommer.

Det enda som var lite negativt var att man aldrig riktigt fastnade helt - det var aldrig jättesvårt att lägga boken ifrån sig, men det var heller inte tråkigt att läsa. Det gick kanske lite för långsamt fram för att man verkligen skulle ha svårt att sluta bläddra framåt.

Men annars är det här en väldigt fin fantasyberättelse jag verkligen uppskattade. Rekommenderar den till alla som vill läsa något som får en att tänka till, berättelsen stannar kvar långt efter att man läst klart den sista sidan!

Fransesca

Författare: Melina Marchetta
Antal sidor: 273 st
Förlag: X Publishing
Serie: -
Utgiven år: 2003
Originalets titel: Saving Fransesca
Genre: Vänskap, kärlek, livsöde

Fransesca börjar på den före detta pojkskolan St. Sebastian, där det knappt finns några andra tjejer och de som finns verkar, precis som hon, ha blivit över. Pojkarna verkar inte vara överlyckliga över att ha tjejerna där och Fransesca saknar tjejerna från sin gamla skola, där hon var en i gänget och passade in. Nu är det inte någon som passar in längre.
    Dessutom har Fransescas mamma slutat spela musik på morgnarna. Innan gjorde hon det varje dag, var den som alltid gjorde allting och hade det största ansvaret i familjen, men nu har hon fått ett sammanbrott och går knappt upp ur sängen. Hela ansvaret för familjen ligger plötsligt på Fransescas axlar och hon känner sig så himla ensam. Men kanske finns stödet där hon minst anar det..?
_________________________________________________________________________

Melina Marchetta är verkligen en av mina absoluta favoritförfattare. Även om Fransesca inte var lika bra som "Jellicoe Road" och inte riktigt en ny favorit kan man definitivt inte säga att den inte är bra. Karaktärerna och deras utveckling, beskrivningarna, handlingen och att allting känns så verklighetstroget gör den här boken jättebra.

Fransesca utvecklas så himla mycket som karaktär. I början är hon ganska opersonlig men allting som händer i boken gör att hon blir mer och mer en egen karaktär, och författaren gör det så himla skickligt! Karaktärer som Thomas gör att boken känns verklighetstrogen och originell. Will gillar jag väldigt mycket men skulle vilja läsa mer om honom. Tjejerna som börjar på skolan samtidigt som Fransesca är alldeles underbara, och relationen mellan Fransesca och hennes bror är så fin (kan känna igen mig lite i den). Karaktärerna påminner en hel del om "Jellicoe Road" faktiskt, men inte på något negativt sätt. Det som får en att tänka på den boken är den oväntade vänskapen och kärleksintresset.

Handlingen är inte jätteunik men Melina Marchetta skriver så bra att den här boken inte liknar någonting annat man läst. Hennes språk blandat med hennes berörande sätt att skriva gör att man är helt fast och inte kan sluta läsa. Man känner som Fransesca och förstår henne verkligen som karaktär, och jag älskar detaljen med att hon glider ifrån sina kompisar när hon byter skola och sättet det beskrivs på. Det är ett väldigt bra exempel så att man förstår Fransesca och känner som hon.

Jag är inte direkt förtjust i omslaget... Det passar in på boken (hur fattar man när man läst den, men det har något med huvudpersonens karaktärsutveckling att göra), men jag blir alldeles yr av färgen och prickarna! Det passar på ryggen, och trots att det är coolt att framsidan och baksidan har samma mönster blir det lite för mycket. Kan knappt titta på det, tyvärr.

Det enda jag skulle kunna klaga lite på är att den känns lite för kort. Jag skulle vilja läsa mer om till exempel Will, och även om de andra karaktärerna. Boken hade liksom blivit som bäst när den slutade. Den hade gärna fått fortsätta vara bäst ett litet tag till.

Jag rekommenderar den här boken till de som vill läsa en annorlunda bok om en tjej som börjar på en ny skola med underbara karaktärer. Den är inte lika bra som "Jellicoe Road", men den är väldigt bra. Rekommenderar den verkligen i alla fall!

Minnesvärt citat:

"Jag vill vara ett adjektiv igen.

Men jag är ett substantiv.

En nobody. Ett ingenting. En nolla."

"Rädsla är bra. Det gör saker och ting intressanta."

Bokens första mening:

I morse gick mamma aldrig upp ur sängen.

Favoritkaraktär/er:

Fransesca, Thomas, Siobhan, Tara, Justine, Will och Luca

Saker från boken som inspirerar mig:

• Karaktärerna och karaktärsutvecklingen!

• Att det är omöjligt att sluta läsa när man väl börjat.

Omläsning av "Ibland bara måste man" och "Jellicoe Road"

Då var första skolveckan avklarad... Även om jag var hemma sjuk idag, haha. Har verkligen inte saknat skolan alls. Man hinner ju inte läsa alla böcker man vill! Men snart är det ju Bokmässa i alla fall :D

I början på Augusti bestämde jag mig för att läsa om två av mina absoluta favoritböcker - "Ibland bara måste man" av David Levithan och "Jellicoe Road" av Melina Marchetta. Jag har redan recenserat dem (länkar finns längre ner) men jag bara måste få skriva ner lite tankar om dessa underbara böcker! Om man inte läst böckerna borde man nog sluta läsa nu, för båda styckena kommer innehålla spoilers.

"Ibland bara måste man" av David Levithan

Det här är verkligen en av de finaste och mysigaste böckerna jag läst. Jag fullkomligt ÄLSKAR karaktärerna - särskilt Paul, Noah och Tony - och språket är minst lika bra. Det flyter på och är så fint och roligt på samma gång. Skulle verkligen vilja läsa den på engelska någon gång!

   Visst, handlingen är kanske inte så värst trovärdig. Jag vet inte om man skulle vara så accepterad som homosexuell eller (egentligen manlig) fotbollsspelare i kjol och högklackade skor, tyvärr. Hoppas verkligen att det blir så en dag - är så trött på alla fördomar. 

   Det är något med boken som gör att man verkligen fastnar vid första meningen och sedan inte kan sluta läsa, trots att man vet precis vad som ska hända. Vid många tillfällen sitter man bara och ler eller skrattar för att det är så fint eller bra - vilket kanske ser lite roligt ut när man sitter på ett tåg, men det är definitivt inget man tänker på då - man är helt inne i boken!

    Slutet är så fyndigt, bra och otroligt fint. Paul är så charmig och hur han försöker få Noah att gilla honom igen är så perfekt och en av de största anledningarna till att jag gillar honom så mycket!

    De där tre orden jag använde här ovanför - fyndig, fin, bra - beskriver verkligen den här boken perfekt. 

Recension finns här.

"Jellicoe Road" av Melina Marchetta

Och då kommer vi till den kanske allra bästa fristående bok jag någonsin läst. Den här boken är så unik, fin, sorglig och underbar att jag inte vet hur jag ska kunna skriva om det. Men jag ska försöka i alla fall.

    Jag älskar Taylor och Jonah - särskilt Jonah, hehe - och en av mina favoritscener i hela boken är när Jonah berättar varför han egentligen var på tågstationen den där gången. Herregud. Har nog en lite för stor crush på Jonah. Måste säga att jag älskar Raf och Chaz också! 

    Den här boken är så fin och sorglig så det gör ont. Den kursiva delen, den om Fitz, Narnie, Tate, Webb och Jude är bland det sorgligaste jag någonsin läst. Bara det första kapitlet får mig att gråta, och den delen när Fitz kastar sig ner från trädet gång på gång och man får veta vad som egentligen hände med Webb... Herregud. Så otroligt sorgligt. Som sagt är hela den kursiva delen sorglig, och jag älskar att de ändå har varandra... Och sedan händer allt det sorgliga som får en att gråta gång på gång.

    Jag älskar hur man får veta lite i taget och hur de två berättelserna vävs in i varandra - även andra gången jag läser den här boken. Älskade verkligen att läsa om den och veta hur det hängde ihop, även om jag skulle göra ungefär vad som helst för att få läsa den för första gången igen - som med alla mina favoritböcker.

    Jellicoe Road är verkligen en bok man inte kan sluta tänka på - och inte vill sluta tänka på för den delen. Känslan man får av den boken är verkligen något utöver det vanliga. 

    Det finns så otroligt mycket jag vill säga - vill skriva en roman om hur mycket jag älskar scenen när Taylor träffar Översten och vet vem han är, att Jessa är Fitz dotter och att Taylor får reda på det genom tunneln (och att Jessas och Fitz personligheter liknar varandra - Melina Marchetta är verkligen otroligt skicklig) och kanske först och främst den underbara epilogen som jag inte förstår hur man skulle kunna läsa utan att gråta - den är så otroligt sorglig och perfekt, man skulle verkligen inte kunna avsluta boken på ett bättre sätt. Jag skulle kunna fortsätta för evigt, men slutar med att säga att de skulle bygga ett hus där de alla hörde hemma. Ett hem vid Jellicoe Road.

Recension finns här.