söndag 28 april 2013

Vindens skugga

Författare: Carlos Ruiz Zafón
Antal sidor: 479 st
Förlag: Norstedts
Serie: The Cemetery of Forgotten Books 1
Utgiven år: 2001
Originalets titel: La Sombra del Viento
Genre: Deckare, livsöde

När Daniel är tio år gammal tar hans pappa med honom till de bortglömda böckernas gravkammare och berättar för honom att han, som alla som kommer dit för första gången, får ta med sig en bok hem och adoptera den, se till att den lever vidare för all framtid. Daniel väljer boken "Vindens skugga" av Julián Carax, en bok han aldrig har hört talas om förut, och så fort han börjar läsa är han fast. Han blir besatt av både boken och dess mystiske författare, och när han letar efter mer information om författaren och undrar om han skrivit några mer böcker märker han att någon gjort sitt bästa för att sopa undan alla spår som funnits av författaren, och att någon försökt bränna alla hans böcker. Daniel känner att han bara måste ta reda på vad som hände med Julián Carax och vem det är som försöker få alla att glömma honom. Vägen till sanningen är svårare än Daniel någonsin kunnat ana - varför följer kommissarien Fumero varje litet steg Daniel tar? Och varför börjar Daniels liv påminna om den mystiske Julián Carax..?
______________________________________________________________________

Jag visste från början att jag inte skulle kunna tycka illa om den här boken - det är något med mig och böcker som handlar om just böcker, jag kan inte motstå dem. Men trots att jag visste att boken skulle handla om böcker och skrivande hade jag aldrig kunnat ana att den skulle vara såhär bra.

"Vindens skugga" innehåller i princip allt man kan önska sig av en bra bok - en massa mysterier, spänning från början till slut, lite sorg och lite kärlek, en underbar berättelse, vackert språk... Jag kunde verkligen inte lista ut hur det skulle hänga ihop i slutet av boken och det var det som gjorde att man inte kunde sluta läsa. Dessutom är den här boken så otroligt skickligt skriven! Sättet den är skriven på påminner lite om Jellicoe Road - allting hänger ihop perfekt i slutet och man vill läsa om boken bara för att se vilka detaljer man missade när man inte visste hur allt hängde ihop.

Språket är verkligen vackert och man hittar en massa fina citat när man läser. Alla karaktärer är så himla bra uppbyggda också - alla har en bakgrund och det märks hur den påverkar/har påverkat dem. Det finns karaktärer att älska, hata, tycka synd om, skratta åt, vara rädd för... Alla känns så verklighetstrogna. Ibland visste man inte om man skulle älska eller hata dem, och det är ju så det är i verkliga livet också - knappt någon är helt ond eller helt god, och det finns nästan alltid anledningar till handlingar.

Jag älskar hur Daniel dras in i mysteriet och hur det fortsätter vara spännande från första till sista sidan. Jag brukar inte läsa deckare så ofta, det är inte riktigt min genre, men den här sortens deckare är verkligen helt underbara. Ett annorlunda mysterium som blandar ihop både förr och nu och som man aldrig skulle kunnat förutse lösningen på... Jag älskar den mystiska, lite mörka känslan som finns genom hela boken och som gör den lite extra mystisk.

Det som nog var allra finast med boken var hur början och slutet passade så perfekt ihop och knöt ihop boken så fint. Ska jag däremot klaga på något med den var det nog hur den beskrev kvinnor - den utspelar sig ju under 40-50-talet så jag vet att kvinnosynen var annorlunda, men det är inte riktigt det som stör mig. Det är det att sättet kvinnorna beskrivs på inte alls går att känna igen sig i, de verkar inte som kvinnor alls, haha.

Jag beundrar verkligen författarens sätt att skriva på - vackert, mystiskt, spännande, mörkt och alldeles underbart! Jag rekommenderar den här boken till alla - den är verkligen en ny favorit :) Jag har fortsättningen i bokhyllan så den kommer definitivt bli läst snart!

Minnesvärt citat:
"Vid ett tillfälle hörde jag en av pappas stamkunder säga att få saker sätter så djupa spår i oss som den första boken som hittar vägen till vårt hjärta. De där allra första bilderna, orden som vi tror att vi har lämnat bakom oss sedan vi slagit igen boken, de följer oss livet ut, och i vårt minne reser de ett slott som vi förr eller senare - oavsett hur många böcker vi läser, hur många världar vi upptäcker, hur mycket vi minns eller glömmer - kommer att söka oss tillbaka till."

"En hemlighet betyder lika mycket som den vi helst vill berätta den för."

"Ni vet hur barn är. Gud har fyllt deras hjärtan med godhet, men de upprepar sådant de hört föräldrarna säga hemma."
- De små änglarna, inflikade Fermín."

"De hade skilts åt som pojkar, nu träffades de igen, den ene döende, den andre en flykting. Båda frågade sig om livet hade försett dem med dåliga kort, eller om de inte hade spelat sina kort väl."

Bokens första mening:
Jag minns fortfarande den där gryningen när pappa första gången tog mig med till De bortglömda böckernas gravkammare.

Favoritkaraktär/er:
Daniel och Fermín

Saker från boken som inspirerar mig:
• Mysteriet i boken, det är så annorlunda och så himla intressant.
• Att den är spännande från första till sista sidan!
• Den mystiska och mörka känslan som finns genom hela boken.
• Att alla karaktärer är så intressanta och verklighetstrogna!


måndag 22 april 2013

GRATTIS ALBA!

Nu är det så att världens bästa Alba och hennes blogg Boklyckan fyller ett respektive tretton år idag och det firas med en tävling! Första pris är att man får välja två böcker som Pocketförlaget gett ut i mars eller april och andrapris är att att man får välja en bok :D För att vara med och tävla, klicka häär!


söndag 21 april 2013

Glashuset

Författare: Rachel Caine
Antal sidor: 312 st
Förlag: Styxx fantasy
Serie: Vampyrerna i Morganville 1
Utgiven år: 2006
Originalets titel: Glasshouses
Genre: Vampyrer, fantasy, kärlek

Claire kommer till Morganville för att gå på college, då hennes föräldrar inte ville att hon skulle åka längre än så. Då Claire blir utstött och mobbad av flickorna i elevhemmet bestämmer hon sig för att leta efter någon annanstans att bo.
    Hon får flytta in i Glashuset tillsammans med tre andra ungdomar - gotharen Eve, rebellen Shane och den mystiska Michael som försvinner varje morgon och dyker upp igen vid solnedgången - och där får hon lära sig att det finns värre saker än tjejerna i elevhemmet att oroa sig för - blodtörstiga, starka varelser lurar i nattmörkret. Kommer de fyra ungdomarna i glashuset kunna med gemensamma krafter överleva tills solen går upp?
__________________________________________________________________________

Jag hade rätt höga förväntningar på "Glashuset", men tyvärr blev jag verkligen besviken. I början var berättelsen rätt fångande och jag tänkte att det nog kunde bli rätt bra, men så fort de "elaka" tjejerna kom blev jag helt... Förlåt, men skrattfärdig. Seriöst, de är så patetiskt elaka att de inte är trovärdiga över huvud taget. Ja, jag vet att folk kan vara elaka, men tyvärr beskrev författaren elakheten så dåligt så det nästan blev kul. Och sedan blev boken bara sämre.

Karaktärerna är väldigt platta. Claire beskrivs som töntig för att hon gillar att läsa, lära sig saker och har koll på till exempel klassiker. Ja, det är ju jättetöntigt. Jag brukar tycka om sådana karaktärer som Eve men tyvärr är hon inte så cool som hon skulle kunna vara. Både Michael och Shane är tyvärr rätt ointressanta. Och sedan är de onaturligt snälla mot Claire när hon kommer till Glashuset, tycker synd om henne och tar hand om henne direkt. Hmm...

Kanske beror det på att den senaste vampyrserien jag läste (Vampire Academy!) var så underbar och vampyrvärlden i den serien var fantastisk, men jag intresserade mig aldrig för vampyrerna i den här boken. De är rätt platta, precis som karaktärerna, och jag fick aldrig något riktigt grepp om dem. Författaren skulle definitivt skrivit mer om dem.

Tyvärr är berättelsen inte intressant över huvud taget - om det här inte hade varit min egen bok hade jag definitivt inte läst klart den. Inte ens i slutet var det spännande, utan i själva slutstriden kände jag fortfarande som om jag ville lägga ifrån mig boken och gå och göra något annat. På tal om slutet - det var nog det allra sämsta med hela boken. Man hängde inte med över huvud taget och jag fattade egentligen inte själva "grejen" med boken heller - kunde inte författaren kommit på något intressantare? Tydligen inte. Dessutom var slutstriden så fånig - det gick för fort fram, beskrivningarna var dåliga och jag fattade inte hur det kunde gå så himla bra för dem - och när de sa något om att de hade en timme på sig att göra en sak jag inte kan avslöja utan att spoila, fick jag lite Harry Potter-vibbar (när Voldemort säger att de har en timme på sig att lämna över Harry till honom). Nej, boken är inte unik på något sätt heller, kan jag ju passa på att nämna.

Att Claire förstår allting och plötsligt är inblandad i värsta "mysteriet" eller vad man nu ska säga är inte trovärdigt över huvud taget. Hela berättelsen går alldeles för fort fram. Samtidigt som den är jätteseg händer liksom allt på en gång. Dessutom var cliffhangern i slutet... Obeskrivbar. Det är liksom för mycket - allt bara avbryts på en gång liksom. Men ändå kommer jag knappt ihåg cliffhangern nu, en vecka efter jag läste ut boken...

Så nej, den här boken passade inte mig. Vet att många älskat den men kan inte riktigt se det bra med den - jag ser först och främst en massa brister. Tyvärr var den inte alls så bra som jag hoppades, men så är det ibland ;)

Minnesvärt citat:
Hittade verkligen inget...

Bokens första mening:
Samma dag som Claire flyttade in i Glashuset stal någon hennes tvätt.

Favoritkaraktär/er:
Hittade ingen sådan heller...

Saker från boken som inspirerar mig:
• Det skulle nog vara de första sidorna då, för det började hyfsat bra!




tisdag 16 april 2013

Insurgent

Författare: Veronica Roth
Antal sidor: 525 st
Förlag: Katherine Tegen Books
Serie: Divergent 2
Utgiven år: 2012
Originalets titel: Insurgent
Genre: Dystopi, science fiction
Språk: Engelska

One choice can destroy you

Tris, Four och de andra som överlevt har tagit sin tillflykt till Amity, den fridfulla falangen. Men allting är inte särskilt fridfullt - Erudite-ledaren Jeanine, hennes falang och förrädarna från Dauntless är inte på sitt mest fridfulla humör. Tris och Four kan inte stanna hos Amity - de måste fly någon annanstans.
    Tris får veta att hennes föräldrar dog för att skydda en hemlighet från att hamna i Erudites händer. Men vem kan hon lita på? I krigstider kan vem som helst vara en fiende, till och med de hon minst anar. Och vad ska hon göra för att stoppa människor i hennes närhet från att dö? Och det viktigaste av allt - vilken sida står Tris på när det väl gäller?
__________________________________________________________________________

Det är inte ofta jag har så höga förväntningar på en bok som jag hade på den här boken, och ändå lyckades den överträffa dem.

Man kastades in i handlingen från första sidan och det är spännande hela tiden. Det händer saker på varje sida men handlingen går ändå inte för fort fram. Det var omöjligt att sluta läsa när man väl börjat och jag läste boken på några få dagar fast den är längre än 500 sidor. Handlingen är intressant och hela konflikten mellan falangerna är så genialt skriven av författaren men så himla läskig att läsa om - just för att den är så trovärdig. Boken var aldrig förutsägbar och jag blev väldigt förvånad vid många tillfällen. Dessutom är den så himla sorglig, för det dör folk nästan hela tiden, men till och med alla dödsfall känns trovärdiga. Sedan måste jag också nämna att jag älskar språket och alla otroliga citat!

Jag tycker fortfarande otroligt mycket om Tris som karaktär - hon är alldeles lagom självsäker och står för det hon tycker. Hennes och Tobias relation känns också mer äkta i den här boken när det händer saker som gör det svårare för dem att hålla ihop. Visst, de går bakom ryggen på varandra men jag kan förstå dem lite ändå - och i krig finns verkligen inga regler, det kan få folk att göra vad som helst. Självklart irriterar jag mig på Tris när hon inte pratar med Tobias men jag kan ändå förstå henne med tanke på allt som hänt. Sedan älskar jag att läsa om till exempel Christina och Uriah med! Älskar de karaktärerna!

Dystopivärlden författaren byggt upp är fortfarande lika fantastisk. Jag älskar att läsa om de olika falangerna och är fascinerad av dem även när de ligger i krig med varandra. Själva hemligheten som Tris kommer över gör boken så himla mycket mer intressant och jag kan inte vänta på att få läsa om hur det går i sista boken!

En av alla saker jag älskar med boken är hur titeln vävs in i berättelsen. Bara en sådan liten detalj kan göra att man älskar boken ännu mer. Och hur alla Divergent vävs in - wow! Så himla bra!

Nu undrar jag bara hur jag ska kunna vänta tills nästa bok släpps. Cliffhangern i slutet... Gaah. Sådana cliffhangers borde inte vara lagliga. Jag brukar alltid vara efter med att läsa böcker så jag brukar inte behöva vänta på att fortsättningar ska släppas så särskilt ofta, men så är inte fallet just nu... Hjälp, jag tror inte jag riktigt fattat att tredje boken inte släppts och att jag måste vänta hur länge som helst på att få veta hur det går!

Minnesvärt citat:
“Cruelty does not make a person dishonest, the same way bravery does not make a person kind.” 

“Got that gun?” Peter says to Tobias. “No,” says Tobias, “I figured I would shoot the bullets out of my nostrils, so I left it upstairs.” 


“Sleep,” he says. “I'll fight the bad dreams off if they come to get you.” “With what?” “My bare hands, obviously.” 

“It reminds me why I chose Dauntless in the first place: not because they are perfect, but because they are alive. Because they are free.” 

“No matter how long you train someone to be brave, you never know if they are or not until something real happens.” 

“We're all right, you know,' he says quietly. 'You and me. Okay?' My chest aches, and I nod. 'Nothing else is all right.' His whisper tickles my cheek. 'But we are.” 

“What’s this about flashing underwear?” says Uriah, sidestepping a bunk. “Whatever it is, I’m in.”

Bokens första mening:
I wake with his name in my mouth.

Favoritkaraktär/er:
Tris, Tobias, Christina och Uriah

Saker från boken som inspirerar mig:
• Att den är spännande från första sidan och omöjlig att sluta läsa i!
• Alla underbara karaktärer.
• Hela framtidsvärlden författaren byggt upp.
• Alla otroliga citat!
• Att boken är så fin, spännande, intressant, sorglig, rolig och bäst på samma gång.


måndag 15 april 2013

Catching fire teaser trailer!

Jag och mina kompisar har gått och räknat ner tills just det här tillfället länge nu... Så ni kan ju gissa vad det första vi gjorde i morse (och gjorde resten av dagen, haha) var!




söndag 14 april 2013

Cover Characteristic: Butterflies

Varje söndag anordnas Cover Characteristic hos Sugar and Snark. Det går ut på att man gör en topp fem-lista på omslag inom ett utvalt ämne. Den här veckan är ämnet Butterflies!

På femte plats:

På fjärde plats:

På tredje plats:

 På andra plats:

 På första plats:

lördag 13 april 2013

Pandemonium

Författare: Lauren Oliver
Antal sidor: 375 st
Förlag: Harper Teen
Serie: Delirium 2
Utgiven år: 2012
Originalets titel: Pandemonium
Genre: Dystopi, science fiction, kärlek
Språk: Engelska

(Spoilervarning om man inte läst "Delirium"!)

The old life is dead.
But the old Lena is dead too.
I buried her.
I left her beyond a fence,
behind a wall of smoke and flame.

Then: Lena har lyckats ta sig över stängslet och ut i vildmarken, men Alex är borta. Död. Hon lägger sig ner på marken för att dö men blir hittad av vildmarkskvinnan Raven som tar med henne till sin grupp av vildmarksmänniskor och räddar henne. Lena får lära sig hur det är att leva (och överleva) i vildmarken.

Now: Lena är tillbaka i staden med en ny identitet för att samla information från DFA och särskilt för att hålla koll på Julian Fineman, grundaren av DFA:s son. Något hon definitivt inte anade var att hon skulle bli tillfångatagen och bli satt i samma cell som ingen annan än Julian - och att han inte alls var den hon trodde han var.
______________________________________________________________________

Varför i hela världen väntade jag så himla länge med att läsa den här boken? Av någon anledning trodde jag tydligen inte att jag skulle tycka så mycket om den och lät bli att beställa hem den nästan ett helt år, men nu har jag alltså äntligen läst den. Och det ångrar jag inte det minsta.

För det första älskar jag sättet den är skriven på. Författaren har verkligen lyckats få en förstå allting fast berättelsen hoppar mellan dåtid och nutid. Vartannat kapitel får man följa Lena när hon precis kommit till vildmarken, och det är så spännande att få läsa om hur det egentligen är där - hur folk lever och sådant. I de andra kapitlen får man läsa om när Lena är tillbaka i staden med en annan identitet, och hur hon träffar och lär känna Julian. Det är minst lika spännande. Jag längtade aldrig efter några speciella kapitel utan älskade båda! Det händer saker hela tiden och det blir aldrig tråkigt att läsa.

Lena har verkligen växt som karaktär. Jag gillade henne redan i första boken men tyckte att hon var lite jobbig, men nu har hon växt något otroligt. Hon känns äkta och det är svårt att inte tycka om henne. Jag gillar Julian väldigt mycket också - och det är verkligen otroligt synd om honom! Men jag tycker väldigt mycket om Alex också - även fast han var så perfekt, haha. Tycker mycket om båda två. Raven tyckte jag också om även om jag irriterade mig på henne ibland. Det var synd om henne också. 

Språket är så himla vackert. Trots att det är väldigt enkelt, kanske den enklaste engelska jag läst i en ungdomsbok till och med, är det så vackert och poetiskt. Det ger boken en lite speciell stämning, och är så fint och beskrivande så man kan se allting perfekt framför sig.

Jag älskar verkligen världen Lauren Oliver byggt upp. "Delirium" var en av de första dystopierna jag läste men även nu, när jag läst rätt många, tycker jag idén med att kärlek är förbjudet och att man opereras för att sluta älska är fantastisk. Och hemsk förstås. Men fantastisk att läsa om. 

Slutet. Herregud. Den sista sidan. Det sista ordet. Så avslutar man verkligen inte en bok! Gaah! Måste läsa fortsättningen snart för att få veta hur det går!

Som ni nog förstått älskar jag verkligen den här boken. Den var snabbläst och man fastnade från första sidan, karaktärerna är otroliga, språket är vackert och hela boken är helt enkelt underbar. Ett jättebra uppföljare som definitivt överträffade alla mina förväntningar!

Minnesvärt citat:
“Sometimes I feel like if you just watch things, just sit still and let the world exist in front of you - sometimes I swear that just for a second time freezes and the world pauses in its tilt. Just for a second. And if you somehow found a way to live in that second, then you would live forever.”

“The flip side of freedom is this: When you're completely free, you're also completely on your own.” 

"Not bad," Sarah says when she turns around to face me again. "You look almost human."
"Thanks."
"I said almost." She giggles again.
"Well, then, almost thanks."

"I guess there are some things you never get used to."

“But...books are so much more. Some of them are webs; you can feel your way along their threads, but just barely, into strange and dark corners. Some of them are balloons bobbing up through the sky: totally self-contained, and unreachable, but beautiful to watch.
And some of them―the best ones―are doors.” 

Bokens första mening:
Alex and I are lying together on a blanket in the backyard of 37 Brooks.

Favoritkaraktär/er:
Lena, Alex och Julian

Saker från boken som inspirerar mig:
• Den otroliga dystopivärlden!
• Karaktärerna!
• Det otroligt vackra språket.
• Slutet! Gaah!


fredag 12 april 2013

Tagg i hjärtat


Författare: Cannie Möller
Antal sidor: 212 st
Förlag: En bok för alla
Serie: -
Utgiven år: 2000
Originalets titel: Tagg i hjärtat
Genre: Livsöde, vänskap, kärlek

Allting börjar med att Mia blir arg och besviken över att hennes kompis Lisa bestämmer sig för att träffa en äcklig kille istället för att följa med Mia på konsert. Konserten som de längtat efter så länge. Mia rusar iväg och går planlöst omkring tills hon kommer till en nedlagd fabrik där några sitter och spelar och en tjej sjunger med en fantastisk röst.
    Mia börjar skriva en historia om Orfeus som förlorade sin älskade Eurydike till underjorden och försöker sjunga henne tillbaka. En historia som börjar den kvällen och slutar långt senare.


________________________________________________________________________


(Jag läste den här boken i skolan, vi läste den gemensamt i klassen och skulle sedan recensera den. Om recensionen ser lite konstig ut är det för att jag tagit de viktigaste delarna ur den långa recensionen som jag skrivit.)

"Tagg i hjärtat" hade jag redan läst två gånger när vi läste den i skolan, och jag håller fortfarande fast vid samma åsikt jag hade sedan innan - det är en okej bok, historien är bra men själva boken är lite för platt och tunn för att den ska bli riktigt bra.


Mia, bokens huvudperson, är ganska osäker. Hon tvivlar ofta på sig själv, sitt utseende och sin pjäs. Särskilt efter att Lisa, hennes bästa vän, tydligt visat att hennes nya pojkvän är viktigare än Mia. Men så kommer Juan in i bilden - en person som blir mycket viktig för Mia och som gör så att hon får lite mer självförtroende - han får henne att förstå att hon kanske inte är så dålig ändå. Sedan är det Helen som man också får följa. Hon är inte riktigt som alla andra - hon är arg, lite galen, envis och självmordsbenägen. Hon vill inte göra som andra säger åt henne utan vill gå sin egen väg - något som inte riktigt fungerar när man är som hon. Det enda som jag tror gör henne lite gladare är att sjunga. Jag gillar karaktärerna i boken, de är intressanta, men något jag stör mig på är att jag inte har någon aning om hur Mia ser ut! Hennes utseende nämns knappt i boken. Sådant kan jag störa mig otroligt mycket på.


Boken innehåller parallellhandlingar - Mia är bokens jag och det handlar mest om henne, men ibland kommer det kapitel som är skrivna i tredje person och som handlar om någon annan - till exempel Helen eller Ronny. Jag tycker författaren har lyckats väldigt bra med att skilja på berättarrösterna även om de inte är så olika - jag hade i alla fall aldrig några problem med att veta vem det var man läste om.


Språket är rätt fint, för det är ungdomligt men ändå poetiskt på något sätt. Det är också väldigt enkelt men samtidigt annorlunda - och rätt svårt att beskriva. 


Det allra bästa med boken är nog hur författaren knyter ihop handlingen i slutet - hela boken börjar med att Mia bråkar med sin bästa vän Lisa och slutar med att de är vänner igen och bara sitter tillsammans och känner att de har varandra. Jag tycker det är ett otroligt snyggt slut på boken, det passar verkligen in och känns inte förhastat eller fånigt.


Något jag inte riktigt gillar med boken är att den inte är riktigt trovärdig. Vill verkligen så många frivilligt vara med i en pjäs och lägga i princip all sin fritid på den? Skolarbetet då, till exempel? Man måste verkligen hitta rätt personer för att få så många att vilja vara med och medverka och man kan inte ha så värst myket läxor och prov - för något sådant tror jag inte nämns en enda gång.


Jag tycker den här boken är okej. Handlingen är inte tillräckligt intressant och boken känns lite för kort för att den ska bli riktigt bra. Karaktärerna är lite för platta och handingen inte riktigt så fångande som den är i en riktigt bra bok. Men jag tycker inte att den är dålig - den är kanske inte bra heller, utan lite mittemellan. Det är en fin berättelse som jag tycker om men den satte inga jättedjupa spår. En okej bok helt enkelt!


Minnesvärt citat:
Sorgligt nog tänkte jag inte på citat när jag läste... När läsa blir en läxa tänker jag inte riktigt på de saker jag brukar tänka när jag läser en bok jag valt frivilligt.

Bokens första mening:
Jag vägrar att gå med på några förebråelser.

Favoritkaraktär/er:
Helen var den intressantaste men de jag tyckte mest om var nog Mia och Ronny.

Saker från boken som inspirerar mig:
• Hur början och slutet knyts ihop!




tisdag 2 april 2013

Nya böcker!


Titta vad som flyttat in i min bokhylla idag! :D Är så himla glad, för har verkligen längtat efter de här böckerna hur länge som helst. "Insurgent" för att "Divergent" var fantastisk, "Pandemonium" för att jag älskade "Delirium" och måste få läsa mer av Lauren Oliver då hon skriver typ vackrast i världen (kan inte fatta att jag inte beställde hem denna förrän nu, det var nästan ett år sedan jag läste ettan), "City of Ashes" för att jag måste få veta hur det går, "The Golden Lily" för att "Bloodlines" hade typ världens värsta cliffhanger i slutet och "Asunder" för att jag älskade "Incarnate" (och för att omslaget är alldeles otroligt). Tja, typ därför. Nu ska jag bara välja vilken bok jag ska börja med.


Top Ten Tuesday [8]

Tisdag och dags för  Top Ten Tuesday igen! Den här veckan är ämnet Top Ten Characters I Would Crush On If I Were Also A Fictional Character. Men alltså... Så ni menar att man måste vara en fiktiv karaktär för att få ha en crush på en fiktiv karaktär? Det står ju "would have"... :O Tja, eftersom jag inte hade någon aning om det får jag helt enkelt lista fiktiva karaktärer jag har en crush på, haha. :)

10. Jace Wayland från The Mortal Instruments. Jag har i och för sig bara läst en bok i den serien, men det är omöjligt att inte falla för hans sarkasm och charm! Skulle jag befinna mig i samma bok som honom skulle jag vilja vara i närheten av honom hela tiden bara för att han är så rolig, haha.

9. Four/Tobias från Divergent bara för att jag inte kan låta bli att tycka om killar som verkar hårda men visar sig vara hur gulliga som helst lite för mycket.

8. Peeta Mellark från The Hunger Games för att han är är så snäll och omtänksam - liksom vem kan inte låta bli att tycka om honom?

7. Augustus Waters från "The Fault in Our Stars" för att han är så underbar. Han säger så himla många smarta saker hela tiden och hans öde är så sorgligt så det är omöjligt att inte vilja krama om honom.

6. St. Clair från "Anna and the French Kiss" för att... Tja, finns det något negativt med honom? Han är gullig, snäll, rolig och en sådan där "perfekt" kille som ändå har drag som gör honom verklig och underbar. 

5. Joe Fontaine från "The Skye is Everywhere"/"Himlen börjar här" för att han är unfreakingbelivable.  Älskar musikkillar, haha! Jag skulle också var en av de där tjejerna som var nyfiken på honom om han kom till min skola. (Okej då, inte så lite nyfiken.)

4. Ron Weasley från Harry Potter-serien. Han är ju så fantastisk. Hans humor, otroliga kommentarer och snällhet gör att ingen vettig tjej inte skulle ha en crush på honom om man gick på Hogwarts.

3. Dimitri Belikov från Vampire Academy-serien! De flesta föredrar Adrian men Dimitri är liksom lång, mystisk, har halvlångt hår, är omtänksam och typ hur cool som helst...

2. Po från De utvalda-serien för att han är så smart och rolig, för att det är synd om honom, för att han har typ världens coolaste ögon och för att han helt enkelt är bäst.

1. Finnick Odair från The Hunger Games förstås! Vem annars? Om någon missat alla de fantastiska orsakerna till att jag skulle ha världens största crush på honom är för att han är rolig, känslosam, för att det är så otroligt synd om honom så man vill krama honom för alltid, för att han är omtänksam och gör allt för de han älskar, för att han beskrivs som grönögd med bronsfärgat hår, för att han är underbara Finnick Odair helt enkelt... <3

Seriöst - jag har så många crushar på fiktiva karaktärer så jag inte ens kan räkna dem. Det här var bara ett fåtal av dem. Att vara kär i fiktiva karaktärer är nog ett av mina största intressen - jag lovar. XD


Hemligheternas rike

Författare: Kristin Cashore
Antal sidor: 619 st
Förlag: Semic (tack för boken!)
Serie: De utvalda 3
Utgiven år: 2012
Originalets titel: Bitterblue
Genre: Fantasy, livsöde, kärlek

(Spoilervarning om man inte läst "Tankeläsaren" och "Monstrets dotter"!)

Det är åtta år sedan kung Leck dog och Bitterblue blev drottning, men staden är ändå inte återställd från Lecks hemska lögner. Lecks påverkan lever kvar och Bitterblue kämpar med att få kungariket på fötter.
    Bitterblue känner sig fångad. När hon förstår hur lite hon egentligen vet om sin stad och sitt kungarike börjar hon smyga ut på nätterna. Ute i staden, förklädd i mörkret, vet ingen vem hon är. Hon hittar sagorummen, rum där sagor berättas av människor med berättandets gåva, och träffar två tjuvar som hon blir vän med - och särskilt en av dem blir väldigt viktig för henne.
    Men hur vet Bitterblue vem hon kan lita på? När hon väl börjar fundera märker hon hur mycket det egentligen är som inte står rätt till, och nyckeln till sanningen visar sig vara närmare än hon tror...
____________________________________________________________________

Nu har jag alltså läst den - årets mest efterlängtade bok enligt mig. Förväntningarna var verkligen skyhöga och jag var rädd att boken inte skulle nå upp till dem - men den överträffade dem faktiskt.

Först och främst älskar jag Bitterblue som karaktär. Jag tyckte väldigt mycket om henne redan i "Tankeläsaren", och i den här boken växte hon ännu mer i mina ögon. Jag är verkligen imponerad av att författaren lyckades få läsaren att känna igen Bitterblue, trots att det gått åtta år, och märka att hon utvecklats och blivit äldre. Hon känns väldigt verklighetstrogen - hennes känslor känns så äkta och hon är inte perfekt, utan gör misstag ibland. Det är en av de största anledningarna till att jag tycker så mycket om henne. Dessutom kan jag relatera till henne, hon är stark och självständig samtidigt som hon är känslosam och man märker verkligen hur hon gör sitt bästa för att göra "rätt" och få kungariket att hålla ihop och fungera.

Man får också möta en del nya karaktärer, som Saf, Teddy, Malden, Fox, Thiel... Det finns många, jag kan inte räkna upp allihop. Min absoluta favorit av de nya var Saf - han var verkligen en intressant, snäll, omtänksam, sur och fantastisk tjuv! Han kändes precis som Bitterblue väldigt verklig, och hade både positiva och negativa sidor som tillsammans blev helt underbara. Teddy tyckte jag också väldigt mycket om, han var så snäll och jag älskade att han gillade böcker, läsande och skrivande. Fox var verkligen en sådan där karaktär man aldrig visste var man hade, och jag tyckte så himla synd om Thiel och Bitterblues andra rådgivare trots det som hände!

Men de allra bästa karaktärerna var definitivt de från de två första böckerna. Jag blev så otroligt glad när Po och Katsa kom - jag tror jag saknade dem mer än Bitterblue. De var fortfarande sina gamla underbara jag och jag älskade att läsa om deras bråk och kärlek. Jag kunde inte heller låta bli att vilja läsa berättelsen ur Katsas perspektiv, för jag älskar hennes berättarröst och en del händelser skulle jag helt enkelt vilja läsa om, och inte bara höra återberättade från Katsa. Jag tyckte också mycket mer om Giddon i den här boken, för ur Bitterblues perspektiv är han en vän - men ur Katsas perspektiv var han jobbig och irriterande. Raffin växte också otroligt mycket i mina ögon, och nu när man fick veta mer om honom "klarnade" bilden av honom lite och jag tyckte verkligen synd om honom samtidigt som jag var glad för hans skull. Det var också kul att lära känna Bann liter mer, jag tycker ännu mer om honom med! Sedan var det underbart att få träffa Flamma igen, och få veta hur det gick för henne och Brigan.

Till själva handlingen då. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Jag älskar att läsa om Bitterblue och om hur hon kämpar med att få kungariket på fötter. Det känns så verkligt, så äkta, och själva mysteriet löstes på ett så... naturligt sätt, på något vis. Det gick inte för fort i slutet och alla ledtrådar kom fram på ett så bra sätt. Det var intressant hela tiden och jag var fast från första sidan. Slutet överraskade mig verkligen, det var inte det minsta förutsägbart! Men när man väl fick veta hur allt hängde ihop förstod man inte hur man kunnat missa det förut - det var så otroligt klurigt tänkt av författaren och allt stämde perfekt.

Språket är, precis som i de två första böckerna, otroligt bra. Det flyter på och passar perfekt in på berättelsen, och när man läser tänker man kanske inte så mycket på det men när man väl tänker efter förstår man hur fint och poetiskt det är. Boken är också full av bra, tänkvärda och roliga citat.

Det finns knappt ord för hur många känslor den här boken gav mig. När jag läste var jag så där otroligt glad så jag bara ville hoppa och skrika eller något, så förkrossad att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, så överraskad så jag knappt kunde fortsätta läsa, så spänd att sidorna bara flög fram... Det är helt otroligt vad berörd jag blev av den här boken. Och när den tog slut blev jag verkligen förkrossad... Den hade väldigt gärna fått vara typ sådär 700 sidor till eller något, för jag skulle inte säga nej till att få stanna i Kristin Cashores underbara värld och umgås med hennes underbara karaktärer även om ingenting "stort" skulle hända.

Jag var verkligen nyfiken på hur författaren skulle lyckas knyta ihop bok ett och två, och hon gjorde det bättre än jag hade hoppats. Sättet hon gjorde det på var verkligen perfekt - självklart var det så det skulle hända! Skulle verkligen velat läsa mer om det, men man kan ju inte få allt - och det var ju Bitterblue man följde. Men hjälp mig, snälla. Slutet. Jag vill veta mer! Hur gick det för Raffin och Bann? Och för Saf? För Po och Skye? Jag kollade genast upp om det här verkligen var sista boken, och jag läste att det finns en stor chans att vi kommer återse Kristin Cashores karaktärer och värld någon gång - men inte i hennes nästa bok. Jag hoppas att hon ångrar sig och bestämmer sig för att släppa typ fjorton böcker till i serien imorgon, för seriöst - jag måste få veta hur det går. Om man bortser från att jag vill veta mer tycker jag väldigt mycket om slutet, för det är så fint och lite vemodigt - som hela boken.

Nu har nog de flesta förstått vad jag tycker om den här boken, men ifall någon skulle missat den så älskar jag den. Den slog alla mina förväntningar och var alldeles, alldeles underbar. Den är definitivt den bästa boken jag läst i år, och då har jag ändå läst böcker som "Morgon i Jenin" och "Divergent". Så - om du läst de två första böckerna i serien, tveka inte med att läsa denna! Den är så otroligt bra och jag har definitivt inte gjort boken rättvisa i min recension. <3

Minnesvärt citat:
"Min rådgivare tycker att vi ska gifta oss", sa Bitterblue retsamt.
Po skrattade högt. "Jag ser fram emot att förklara det för Katsa."

"De brottades fortfarande, skrattade och skrek medan Bitterblue och Giddon tittade på, när en stram liten hovmarskalk marscherade fram till drottningen och sa: "God dag, ers nåd. Lady Katsa av Middlunds har anlänt till hovet, ers nåd."
Bitterblue höjde ena ögonbrynet. "Det menar du inte?"

"Katsa och Po försökte dränka varandra och hade kolossalt roligt, att döma av deras högljudda skratt."

"Va!" utbrast Katsa. "Jag tror inte mina öron! Tror ni era öron? Jag tror inte mina öron!"
"Vi kan konstatera att Katsa inte tror sina öron", sa Raffin."

"Det gjorde jag aldrig, mamma, tänkte hon och lakanen dränktes av tårar. Jag följde aldrig med honom. Jag höll mitt löfte. Men du dog i alla fall."

"Men det är så minnet fungerar", sa Bitterblue lågt. "Saker försvinner utan tillåtelse och kommer tillbaka utan tillåtelse."

Teddy flinade. "Sanningar är farliga", sa han.
"Varför skriver du dem då i en bok?"
"För att fånga dem mellan bladen", svarade han, "och stänga in dem innan de försvinner.
"Om de är farliga, varför inte låta dem försvinna?"
"För att när sanningar försvinner lämnar de tomrum efter sig, och det är också farligt."

"Tror du att man måste kunna känna rädsla för att ha ett samvete?"

"Jag skulle aldrig knuffa en sjuttiosex år gammal man nerför en trappa", fnös Katsa förnärmat.
"Då har jag väl det att se fram emot", sa Po. "En vacker dag."

Bokens första mening:
Det måste göra ont när han tar tag i mammas arm och rycker henne mot väggbonaden.

Favoritkaraktär/er:
Katsa, Po, Bitterblue, Saf, Raffin, Bann, Flamma och Giddon

Saker från boken som inspirerar mig:
• De underbara karaktärerna!
• Att den är spännande från första sidan och aldrig blir långtråkig.
• Hur de två första böckerna knöts ihop!
• Det fina språket och alla fantastiska citat.
• Allting...



måndag 1 april 2013

Liebster Blog Award

Jag har fått min första utmärkelse - nämligen Liebster Blog Award! Tusen tack Iktoro <3 När man fått den här utmärkelsen ska man svara på nio frågor och sedan skicka den vidare till fem andra bloggare.

Vad ville du bli när du var liten?

Jag är fortfarande liten :) Men när jag var ännu mindre ville jag verkligen bli trädgårdsmästare. Nu lutar det mer mot litteraturvetare med jobb som kulturjournalist eller kanske fotograf - och författare på fritiden!

Vad är du idag?

En studerande, barnslig, glad, nördig, godisälskande, galen bokälskare som inte klarar sig en sekund utan sin mobil och hörlurar och som inte säger nej till ett äventyr.

Vart vill du helst resa?


London! Har i och för sig redan varit där men ändå... Älskar verkligen den staden. Och har faktiskt inte varit på Harry Potter-museet än :) Sedan skulle jag också väldigt gärna vilja resa till Paris, Japan, Irland, Rom, Påskön (fråga mig inte varför), någon tropisk djungel och just nu är jag trött på kylan och skulle inte säga nej till en solsemester.

Var ser du dig själv om fem år?

Om jag får gissa så är jag på väg att gå klart natur-utbildningen på gymnasiet. Fast vid exakt den här tiden är jag ledig, för det är en söndag (japp, jag kollade upp det). Har faktiskt ingen aning om vad jag gör... Pluggar? Läser? Sitter vid datorn? Något sådant.

Rött eller vitt?

Rött eller vitt vad? Om det är vin vi pratar om så vet jag inte, har inte smakat något av det. Om vi pratar färgen över huvud taget så föredrar jag rött, för vitt är så... Kallt på något sätt. 

Sommar eller vinter?

Sommar! Jag menar... Sommarlov, otroligt mycket läsning, semester, bada, glass, ljusa kvällar, värme, fågelkvitter, blommor, Liseberg, grönska, solglasögon, sommarkläder, äventyr... Vem älskar inte det? Jag gillar vintern med, men är trött på den nu och det finns inte många saker som är bättre än sommar. 

Skog eller hav?

Har alltid varit en skogsmänniska som älskar havet, så kan faktiskt inte välja. 

Vad gör dig ledsen?

Orättvisor. Att vissa kan få det de pekar på medan andra måste kämpa för att hitta tillräckligt med mat. Att vissa kan säga vad de vill medan andra kan få dödsstraff för att de sagt vad de tycker. Att vissa kan leva ett helt liv i trygghet medan andra aldrig känner sig trygga alls. Att vissa kan leva lyckliga och inte någonsin tänka på det negativa här i världen medan vissa bara ser det och har svårt att se det positiva någonstans. Alla sorters orättvisor gör mig ledsen. Okej, kanske inte att någon fick en mer godisbit i sitt påskägg än sitt syskon, men ni fattar vad jag menar.

Vad är det bästa du vet?

En av de bästa sakerna jag vet är nog sådana där dagar då allt känns rätt och man bara är sådär himla glad så man inte vet vart man ska ta vägen. Sådana dagar man får tillbringa med de man älskar och göra det man tycker bäst om helt enkelt. Några andra saker jag älskar är Harry Potter, Apple, böcker, popcorn, familjen, djur, musik, Pink Floyd's "Wish You Were Here", mina hörlurar, bågskytte, The Hunger Games, kusinerna, Coldplay's "Strawberry Swing", sommar, ledighet, Håkan Hellströms "Det Kommer Aldrig Va Över För Mig", choklad, min bokhylla, bokbloggarvärlden, U2's "Beautiful Day", jul, skidåkning, Liseberg, vår, solsken, fågelkvitter och glädje!

Bloggarna jag skickar vidare utmärkelsen till:

Anna som driver bloggen skriver så himla bra recensioner och dessutom en massa andra intressanta inlägg. Älskar sättet hon skriver på, att hon uppdaterar lagom ofta och att hennes inlägg alltid är lika intressanta och roliga att läsa! :)

Lisa skriver så otroligt bra och jag älskar att läsa hennes recensioner och andra inlägg! Blir alltid lika glad när jag ser att hon skrivit något. :)

Jag har inte följt den här bloggen så länge men jag måste säga att jag tycker väldigt mycket om den! Dola skriver så himla bra och roligt, hon uppdaterar ofta, skriver bra recensioner och har bra boksmak! :)

Hur skulle jag kunna låta bli att ta med Mimmis blogg? Hennes förra blogg var en av de första jag följde och jag har alltid tyckt att hon skriver så himla bra, har otroligt bra boksmak, skriver fantastiska och personliga recensioner och är lika härlig i verkligheten som på bloggen. :)

Roligare tjej än Alba får man leta efter - har bara träffat henne två gånger och vi skrattade i princip hela tiden båda gångerna. Hon skriver otroliga recensioner och jag älskar verkligen att läsa om vad hon tycker om böcker! Hon är också otroligt duktig på att skriva, hon skriver på ett smart men roligt sätt som passar så himla bra in på henne. :)

Nu fick man ju tyvärr bara välja fem bloggare, men ni där ute som vet att jag älskar er blogg (ni vet vilka ni är) - känn er inte bortglömda! Jag valde helt enkelt bara ut fem av alla mina favoriter. :)


Månadssammanfattning: mars

Lästa böcker:

• Tankeläsaren - Kristin Cashore (omläsning)
• Bloodlines - Richelle Mead
• Monstrets dotter - Kristin Cashore (omläsning)
• Hemligheternas rike - Kristin Cahsore (recension kommer imorgon!)
• Stjärnkikaren - Katherine Paterson
• Rubinröd - Kerstin Gier
• Berättelser från Engelsfors - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
• Berättelser från yttre förorten - Shaun Tan (omläsning)

Antal böcker: 8 st
Böcker på svenska: 7 st
Böcker på engelska: 1 st

Sämsta bok:
Har inte läst någon dålig bok den här månaden, så det fick bli den här! Den och "Rubinröd" var de som fick 3 av 5 på Goodreads av mig. 

Bästa bok:
Helt klart den här! (Räknar inte omläsningar då.)

Kommentar: Har tyvärr inte haft så mycket läslust den här månaden - vet faktiskt inte varför. Älskade att läsa "De utvalda"-serien men sedan försvann läslusten av någon anledning. Har gjort mycket annat (det var därför det inte kom upp något Glad Påsk-inlägg, så säger det nu istället - hoppas alla haft en underbar påsk!) och inte riktigt tagit mig tid att läsa. Men nu har jag läst igenom en massa fina bokinlägg och dessutom ska det komma ett alldeles underbart bokpaket i veckan (:D), och det känns faktiskt som om läslusten är påväg tillbaka! Så - en inte särskilt bra läsmånad, hoppas det blir bättre nu i April.

Vad som eventuellt händer denna månad: Som sagt ska det komma ett alldeles underbart bokpaket i veckan med böcker som jag definitivt inte kommer kunna hålla mig borta ifrån! Så de hade jag tänkt läsa i April - kan knappt vänta :D