Tusen strålande solar

Författare: Khaled Hosseini
Antal sidor: 402 st
Förlag: Wahlström & Widstrand
Serie: -
Utgiven år: 2008
Originalets titel: A Thousand Splendid Suns
Genre: Livsöde

Mariam är femton år gammal och utan utbildning när hon tvingas resa till Kabul för att gifta sig med en trettio år äldre man. Rashid, som han heter, blir våldsam och elak när det visar sig att Mariam inte kan få barn.
    När tjugo år har gått skaffar Rashid sig en till fru, Laila. Hon är egentligen väldigt förälskad i sin granne Tariq, men när hennes föräldrar dör i ett bombdåd gifter hon sig med Rashid för att överleva.
    Trots alla fula och elaka ord, misshandeln som bara blir värre och värre, och alla hemskheter som Afghanistan utsätts för kommer Laila och Mariam varandra närmare och närmare.
________________________________________________________________

Jag hade väldigt höga förväntningar på den här boken eftersom "Flyga drake" som författaren också har skrivit är en av mina favoritböcker, men "Tusen strålande solar" överträffade alla mina förväntningar - den är fantastisk.

För det första är den så sorglig så man vill slänga den i väggen. Jag kan inte ens tänka mig att folk tvingas stå ut med sådant som Mariam och Laila utsätts för. När jag läser får jag verkligen lust att göra något för att hjälpa alla människor som har det svårt i världen! Jag kan inte beskriva hur sorglig, hemsk och fantastisk den här boken är, men alla, verkligen alla, måste läsa den.

Hela boken är otroligt verklighetstrogen, och man kan inte bara intala sig det händer inte på riktigt, det är bara en bok för saker som det här har hänt och händer varje dag och det är hemskt. Karaktärerna är starka och självlysande, och jag gillar endel lika mycket som jag avskyr andra - väldigt mycket! Den var omöjlig att släppa och trots alla jobbiga händelser går den rätt snabbt att läsa.

Även om den här boken är otroligt sorglig så är den inte riktigt så sorglig som "Flyga drake". Slutet på den här är lite, lite lyckligare trots att det är otroligt olyckligt!

Jag kan inte komma på något som är negativt med boken (om inte saker som att "det är krig och den är sorglig" ska räknas med"). Jag älskar den verkligen, och det är lätt en ny favoritbok. Alla måste läsa den, för den är så otroligt bra och tänkvärd.

Minnesvärt citat:

""...Men vi är som fästningsmurarna där uppe. Vi är illa medfarna, inte särskilt vackra att se på, men vi står fortfarande upprätt.""

"Hon skulle aldrig kunna göra samma avtryck i Mammys hjärta som hennes bröder hade gjort, för Mammys hjärta var som en strand där Lailas fotspår ständigt skulle spolas bort av sorgens vågor som höjde sig och bröts, höjde sig och bröts."

Bokens första mening:

Mariam var fem år gammal när hon hörde ordet harami för första gången.

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att den är så himla tänkvärd och berörande, jag vill också kunna skriva så.

• Karaktärerna, de känns så himla verklighetstrogna!