City of Bones

Författare: Cassandra Clare
Antal sidor: 442 st
Förlag: Walker Books
Serie: The Mortal Instruments 1
Utgiven år: 2007
Originalets titel: City of Bones
Genre: Fantasy, kärlek
Språk: Engelska

Clarys liv har alltid varit normalt - men en dag förändras allt. Hon är på klubben Pandemonium med sin bästa vän Simon när hon plötsligt får syn på ett gäng ungdomar som bara hon verkar se - och de dödar en kille som de säger är en demon. Det är början på en helt ny verklighet för Clary - hon får veta att i princip hela hennes liv har varit en lögn och kastas in i en värld där det finns varelser hon inte trodde fanns på riktigt.
    Och när Clarys mamma försvinner börjar ett äventyr Clary aldrig kommer glömma.
______________________________________________________________________

Så, nu har jag också läst boken som i princip alla läst och hyllat. Jag hade rätt höga förväntningar på boken och hoppades verkligen att jag skulle gilla den, för jag vill också kunna tjata om hur fantastisk den här serien är. Och nu till själva frågan: gillade jag den?

Ja, jag gillade den väldigt mycket! Man kastas in i handlingen direkt och det är spännande från första sidan. Clare har byggt upp en väldigt spännande värld man vill veta mer om. Karaktärerna är fantastiska och så otroligt roliga så man sitter och skrattar högt - särskilt Jace! Boken är aldrig seg och man vill verkligen inte sluta läsa.

Först till karaktärerna, då. Jag gillar Clary, hon är absolut en ny favoritkaraktär. Jag gillar att hon står på sig och säger vad hon tycker, och dessutom är hon rolig! En annan favorit är Jace - mest för sin humor, sarkasm och sina otroligt roliga citat. Tror knappt jag har skrivit upp ett enda citat som inte innehåller honom på något sätt. Dessutom beskrivs han som snygg men inte perfekt, och det gillar jag. Det är det som gör honom perfekt på något sätt.

Världen författaren byggt upp är verkligen spännande och intressant, men jag skulle inte säga att den är det allra bästa i boken. Den är inte jätteorginell och känns inte alltid trovärdig, även om den är intressant. Det bästa med den är att jag tror den kommer bli ännu bättre i de följande böckerna i serien (även om jag gillar den redan nu)! Det bästa med boken är helt klart karaktärerna (även om några av dem beskrivs som perfekta) och det som först och främst gör att jag vill läsa vidare är att jag vill se hur det ska gå för Jace och Clary. :)

Oj, den här recensionen blev negativare än jag hade tänkt på en bok som blivit en ny favorit ;) För det är den verkligen. Jag gillar karaktärerna, humorn, sarkasmen (särskilt den) och typ allting annat med den. Längtar efter att läsa fortsättningarna! :D

Minnesvärt citat:

"... Wich, you know, is the whole point of being in a band. To get girls."

"I thought it was all about the music."

“Jace?"
"Yeah?"
"How did you know I had Shadowhunter blood? Was there some way you could tell?"
The elevator arrived with a final groan. Jace unlatched the gate and slid it open. The inside reminded Clary of a birdcage, all black metal and decorative bits of gilt. "I guessed," he said, latching the door behind them. "It seemed like the most likely explanation."
"You guessed? You must have been pretty sure, considering you could have killed me."
He pressed a button in the wall, and the elevator lurched into action with a vibrating groan that she felt all through the bones in her feet. "I was ninety percent sure."
"I see," Clary said.
There must have been something in her voice, because he turned to look at her. Her hand cracked across his face, a slap that rocked him back on his heels. He put a hand to his cheek, more in surprise than pain. "What the hell was that for?"
The other ten percent," she said, and they rode the rest of the way down to the street in silence.” 

“One of the Silent Brothers is here to see you. Hodge sent me to wake you up. Actually he offered to wake you himself, but since it's 5 a.m., I figured you'd be less cranky if you had something nice to look at."
"Meaning you?"
"What else?” 

“Come in. And try not to murder any of my guests." 
Jace edged into the doorway, sizing up Magnus with his eyes. "Even if one of them spills a drink on my new shoes?"
"Even then.” 

“You like the party?"
"Is it in honor of anything?"
"My cat's birthday."
"Oh." She glanced around. "Where's your cat?"
"I dont know. He ran away."

“Let me put it this way, my father believed in a righteous God. Deus volt, that was his motto- 'because God wills it.' It was the Crusaders' motto, and they went into battle and were slaughtered just like my father. And when I saw him lying dead in a pool of his own blood, I knew then that I hadn't stopped believing in God. I'd just stopped believing God cared. There might be a God, Clary, and there might not, but I don't think it matters. Either way we're on our own.” 

Och detta var bara några av de bästa...

Bokens första mening:

"You've got to be kidding me," the bouncer said, folding his arms across his massive chest.

Favoritkaraktär/er:

Jace och Clary

Saker från boken som inspirerar mig:

 • Humorn och sarkasmen!

• Att det händer saker hela tiden men det går inte för fort fram och att det aldrig går att sluta läsa.

• Karaktärerna, i alla fall vissa av dem.

Top Ten Tuesday

Läs mer om Top Ten Tuesday här! Men för att förklara lite snabbt går det ut på att man varje tisdag gör en tio i topp-lista på veckans valda ämne. Den här gången är det Top Ten Most Frustrating Characters Ever! 

10. Darina från Beautiful Dead-serien för att hon är så sjukt framåt och låter ingenting vara privat eller hemligt bara för att få sin älskade pojkvän. Dessutom är hon väldigt gnällig och så sjukt överdriven...

9. Chloe från Sex veckor för att hon tycker att en elak, hemsk, rik och (av någon anledning) populär tjej är det coolaste som någonsin funnits på vår jord...

8. ...och Davinia som är den hemska och äckliga tjejen Chloe ser upp till.

7. Oksa från Oksa Pollock - Det sista hoppet för att hon skriker HELA TIDEN (japp, istället för att använda säger använder författarna sig alltid av skriker, tjuter, vrålar eller något åt det hållet) och för att hon ena stunden är smartare än Einstein och sedan dummare än dummast. 

6. Rakel från Mirakel för att hon tror att hon själv är världsbäst.

5. Mia från Det borde finnas regler, för seriöst, det finns viktigare saker i livet än stora bröst och ett snyggt utseende.

4. Edward Cullen från Twilightserien - sättet han behandlar Bella på är sjukt irriterande. För överbeskyddande (jag menar att träffa varulvar är döhemskt men vampyrer är tydligen okej?) och som om hon var en fin vas som absolut inte får gå sönder.

3. Bella Swan från Twilightserien för att hon aldrig säger ifrån eller faktiskt gör något själv någon gång och bara låter andra göra allt åt henne!

2. Lockhart från Harry Potter-serien! Jag vill verkligen inte att Rowling skulle tagit bort honom från serien men irriterar man sig inte på hans kaxighet är man ju lite smått konstig.

1. Umbridge från Harry Potter-serien - okej, jag vill inte att J.K. Rowling skulle tagit bort henne heller från serien för den är perfekt (förlåt, men det är den ju) men man kan ju seriöst inte låta bli att irritera sig något vansinnigt på henne!

Det finns rätt många irriterande karaktärer när man tänker efter...

Ännu fler recensionsex

Har velat läsa alla väldigt länge, tack så mycket B. Wahlströms ! :D

Cover Characteristic - Moon

Cover Characteristic går ut på att man varje vecka ska göra en topp fem-lista på de finaste omslagen inom ett ämne. Läs mer här!

Veckans Cover Characteristic: Moon

På femte plats:

På fjärde plats:

På tredje plats:

På andra plats:

På första plats:

Tävlingstips!

Har inte mindre än två tävlingar att tipsa om :D

Först är det Anna, vars fina blogg Boktycke fyller 2 år! Hon har en jättekul tävling då man ska skriva in svaret på alla frågor som ett lösenord för att komma till nästa fråga. Priset är att man får handla valfria böcker på Adlibris för 200 kronor. Tryck här för att vara med!

Sedan har även Maddie på Maddies bokblogg en tävling för att fira sin födelsedag. Man kan tävla om två fina bokpaket! Tryck här för att vara med i den!

Tag: Happy Bookaholic

Har blivit taggad av Lisa att svara på den här enkäten, jättekul! :D

1. Vad älskar du med att köpa nya böcker? 
Åh, allting. Om jag köper dem i en bokhandel älskar jag känslan av att betala och veta att boken är min och sedan få gå hem och titta lite mer på dem. Men allra mest älskar jag att beställa hem böcker, vänta på dem (okej, jag erkänner, det kan faktiskt vara rätt jobbigt ibland) och sedan få öppna paketet och äntligen få se de fina böckerna, läsa på baksidan, titta i dem... Jag älskar det mesta med nya böcker :)

2. Hur ofta köper du nya böcker? 
Hmm... Inte särskilt ofta, faktiskt. Förra året blev det 6 gånger (och då har jag inte räknat med presentkort eller andra böcker jag fått). Visserligen var en av dem bokmässan då jag köpte böcker för 700 kr men ändå... XD

3. Fysisk bokaffär eller bokhandlar online - vad föredrar du? 
Jag föredrar faktiskt online (om man inte räknar med bokmässan) - det är billigare och det finns inte mycket bättre än att öppna ett paket med nya böcker!

4. Har du någon favorit-bokaffär?
Har visserligen bara varit på SF-bokhandeln en gång, men åh så fin den är! Så mycket böcker och annat fint som passar mig perfekt. <3

5. Brukar du förbeställa böcker? 
Har faktiskt aldrig gjort det ;)

6. Har du en månadsbudget för bokinköp, som du inte får överskrida?Handlar ju inte böcker särskilt ofta, så nej!


7. Bokköpstopp - är det något för dig? 
Samma som ovan. Tjänar ju inga egna pengar så har inte mycket att spendera på böcker. Tycker jag är hyfsat bra på att köpa lagom mycket ;)

8. Hur stor är din bokönskelisa?
För lång för att kunna skriva ner ens hur lång den är här.

9. Vilka tre böcker (från din önskelista eller förbeställningslista) vill du äga NU? Svår fråga, typ allihop! Men "Hemligheternas rike" av Kristin Cashore, "City of Ashes" av Cassandra Clare och "Asunder" av Jodi Meadows. Fast det finns typ 200 till.

10. Vem taggar du vidare?
Mimmi, Alba, Viggo, Elisabeth och Iktoro :)

Bokbloggsjerka 25-28 januari

Läs mer om bokbloggsjerkan här!

Veckans fråga: Är du 100% ärlig i dina recensioner/omdömen?

Jag försöker att alltid vara ärlig. Jag skriver alltid vad jag tycker om en bok - för annars skulle jag ju ljuga, eller hur? Till och med om jag fått ett recensionsex jag inte gillar är jag ärlig, för om författaren/förlaget läser min recension får de ju lite konstruktiv kritik vilket de verkligen inte borde säga nej till. Men är det ett recensionsex gör jag också mitt bästa för att lyfta fram bokens bra sidor och inte bara skriva om det negativa - men jag skulle aldrig ljuga. :)

Recensionsex!

Idag fick jag ett recensionsex på en bok jag verkligen velat läsa jättelänge, nämligen "Beautiful Creatures"! Tusen tack Semic! Den verkar så otroligt bra och jag har i princip bara hört gott om den. Dessutom är omslaget och hela boken så fin så man kan sitta och titta på det hur länge som helst utan att tröttna. Omslagsbilden är så otroligt fin, jag älskar den lila färgen (som dock är mörkare i verkligheten - jag tog den ena bilden från förlaget då det var omöjligt att fånga boken på bild i det här ljuset) och typsnittet. Bokens textstorlek är perfekt och jag längtar så otroligt mycket efter att läsa den!

Den här bilden har jag däremot tagit själv, och man kan se lite i alla fall ;) Tänkte bara säga att jag trodde boken skulle vara mycket tjockare, hade nämligen hört att den skulle vara en tegelsten. Det kanske är jag som är konstig men jag tycker inte att 516 sidor är sådär jättetjockt när sidorna är tunna och texten är stor ;) Men åh... Ser ni hur snygg ryggen är? <3

Månfågel

Författare: Ingelin Angerborn
Antal sidor: 211 st
Förlag: Rabén & Sjögren
Serie: -
Utgiven år: 2012
Originalets titel: Månfågel
Genre: Fantasy, kärlek

Vendela skriver ett brev om sin ensamhet då hennes bästa vän flyttat till England och lämnar det mellan två stenar vid Svartån. Där skriver hon att hon skulle vilja ha en vän, någon som kan göra henne glad och lite mindre ensam.
    Hon trodde verkligen inte att någon skulle läsa brevet, hon trodde att det skulle ligga där och bli förstört av regn och snö, men så får hon plötsligt ett svar - ett svar som är skrivet på gammeldags svenska med ett frimärke från 1800-talet. Är det någon som skojar med henne eller är verkligen breven från förr i tiden?
______________________________________________________________________________

Var på biblioteket för några dagar sedan och lånade då hem den här boken och en till av samma författare (den enda förutom "Månfågel" som jag bara läst en gång, "För alltid..."). Jag gillar verkligen Ingelin Angerborns böcker även om de har sina brister, för de är spännande, svåra att släppa och lite småläskiga. Det var det som gjorde att jag verkligen ville läsa den här boken, men jag hade inte för höga förväntningar då jag var rätt säker på att den inte skulle vara perfekt.

Och nej, den är inte perfekt. Den är alldeles för kort för att berättelsen verkligen ska bli riktigt bra, även om idén är riktigt bra. Men det betyder absolut inte att jag ogillar boken, men det skulle jag nog gjort om jag inte läst något om författaren innan. Jag visste ju hela tiden när jag läste att boken är skriven för de som inte läser riktigt lika mycket som jag, och det var det som gjorde att jag kunde uppskatta den så mycket som jag gjorde!

Den här boken är inte alls lika läskig som författarens andra böcker för barn i den här åldern. Den här boken skulle jag mer säga är en kärlekshistoria med tidsresor och rätt stora inslag av sorg, då Vendelas mammas död är viktig i boken. Jag kan tyvärr inte säga att det här är författarens bästa - den här sortens kärlekshistorier behöver vara längre för att bli trovärdiga. Dessutom är Ingelin Angerborn bra på att skriva läskigt - eller snarare obehagligt på ett positivt sätt - så jag hade sett fram emot att få läsa lite sådant i den här, men tyvärr.

Nu har den här recensionen blivit väldigt negativ, vilket inte alls var meningen. Jag gillar verkligen boken även om den inte är författarens bästa - den är svår att släppa, spännande och riktigt bra - även för de som föredrar att läsa tjockare och svårare böcker! Tyvärr är det inte en särskilt minnesvärd bok, ingen sådan man aldrig glömmer. Men bra var den! Och sedan måste jag säga att omslaget är otroligt snyggt :)

Minnesvärt citat:

Jag hittade inget speciellt.

Bokens första mening:

Månen kastade sin ljusa skugga över Svartåns mörka vatten.

Favoritkaraktär/er:

Koltrasten!

Saker från boken som inspirerar mig:

• Den lite annorlunda idén med tidsresor.

• Att titeln och boken passar så otroligt bra ihop!

För alltid...

Författare: Ingelin Angerborn
Antal sidor: 187 st
Förlag: Tiden
Serie: -
Utgiven år: 2009
Originalets titel: För alltid...
Genre: Skräck

Noras mamma ska ut på Pilgrimsvandring i Spanien i två månader över sommaren, och därför ska Nora vara hos hennes mammas kompis Vanja. Vanja bor mitt ute i ingenstans och Nora tror det kommer bli en väldigt händelselös sommar. Hon kunde inte haft mer fel.

Det börjar med att hon får mystiska sms från ett nummer hon tycker sig känna igen. Vem är det egentligen som skickar dem? Och hur kommer det sig att de alltid verkar passa in så bra på det som Nora tänker, gör eller skriver till någon annan?
    Nora har aldrig trott på det övernaturliga, men nu börjar hon tveka. Hon hör en speldosa spela om natten och sedan är det det där gråa ödehuset som hon tycker sig känna igen, trots att hon aldrig sett det tidigare. Hon vet precis hur det ser ut inuti, och det är som att dess väggar viskar åt henne att minnas...
________________________________________________________________________

Det här är absolut författarens bästa bok. Lånade hem den från biblioteket då jag bara läst den en gång och mindes att jag gillade den, och den här gången tyckte jag till och med mer om den!

Boken är snabbläst och svår att släppa. Språket är väl inte särskilt speciellt men inte dåligt heller. Det allra bästa med boken är att den är lite småläskig och ändå trovärdig. Det är ingen vanlig skräckhistoria utan en alldeles unik berättelse. Jag älskar hur författaren vävt ihop nutid med det förflutna och lyckats göra det på ett riktigt kusligt sätt! Boken är väldigt kort men den känns inte för kort. Visst, hade den varit lite längre hade den kunnat vara ännu bättre, men jag tycker ändå författaren lyckats bra med att få med allt i en lagom takt på endast 187 sidor.

Jag kommer ihåg att jag var irriterad på att allting inte fick sin förklaring första gången jag läste boken. Och nej, allting blir inte förklarat, men nu gillar jag det. Det gör att boken finns kvar i tankarna och det gör den också lite extra läskig. Man funderar fortfarande på hur vissa saker egentligen hände och skulle vilja läsa mer, samtidigt som det är kul att fundera.

Sedan till det som gör att boken inte blir en favorit. Som sagt är den lite för kort, jag skulle gärna sett lite mer beskrivningar och lite mer läskiga händelser. Hade boken varit dubbelt så lång men inte långtråkig hade den nog kunnat bli en favorit. Jag gillar karaktärerna, men de är inga som jag kommer minnas för evigt - inte så speciella, liksom. Bokens starkhet är definitivt att den är så spännande och lite kuslig!

Så - författarens bästa bok som jag verkligen gillar. Dock är den lite för kort för att den ska bli en favorit!

Minnesvärt citat:

"Och Nora var ganska säker på att det var en av anledningarna till att mamma skulle traska omkring i de spanska bergen alldeles själv i två månader. Även om hon påstod att hon skulle leta efter sig själv, sin inre röst eller vad det var. Nora hade inte kunnat låta bli att fråga hur hon kunde vara så säker på att hon hade tappat den just där, i Spanien."

Bokens första mening:

Det finns ingen början.

Favoritkaraktär/er:

Nora

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att den är riktigt kuslig, vill också kunna skriva läskigt!

Morgon i Jenin

Författare: Susan Abulhawa
Antal sidor: 375 st
Förlag: Norstedts
Serie: -
Utgiven år: 2010
Originalets titel: Mornings in Jenin
Genre: Livsöde

Amal är tillbaka i sitt barndoms Jenin med sin dotter Sara och står med gevärspipan mot pannan när minnena sköljer över henne. Minnena av hennes barndom, om de fantastiska morgontimmarna när hon satt i sin pappas knä och lyssnade när han läste och av hennes mamma som slöt sig inom sig av sorg efter allt hemskt som hände henne. Minnena av hennes och bästa vännens Hudas barndom, när de var oskiljaktiga och delade allt med varandra. Minnena av hennes bror Yousef och av hennes andra bror Ismael som försvann när han var väldigt liten. Minnena av livet i Jenin, om alla orättvisor och hemskheter hon och hennes familj råkade ut för - hemskheterna som inte har slutat än idag.
__________________________________________________________________________

Kriget mellan Israel och Palestina från en synvinkel du inte sett det ur innan. Jag har inte stått på någons sida i kriget och gör det inte nu heller. Det enda jag är helt säker på är att krig är hemskt. Inga människor borde få råka ut för det öde som de i den här boken råkar ut för.

Man får följa flera generationer av en familj. Berättelsen börjar 1941, och då utspelar den sig i byn Ein Hod där allt är frid och fröjd - tills katastrofen kommer. Åh, den här boken är så hemsk så man bara vill gråta. Visserligen är karaktärerna i den här boken fiktiva, men de känns otroligt verklighetstrogna och det de råkar ut för är faktiskt helt verkligt. Boken får en verkligen att tänka och den får en att vilja göra något. Alla borde verkligen läsa den, för det kanske gör att folk tänker lite mer på vad krig egentligen är - och inte bara tycker det är otroligt kul att leka eller spela krigiska datorspel. Det kanske också kan få folk att inte bara döma Palestina (de som gör det då) och ge dem en annan vinkel av kriget.

Den här boken är så verklighetstrogen så man nästan blir rädd och allting är otroligt bra beskrivet. Man kan se alla miljöer otroligt bra framför sig - och samma sak med krigsscenerna. Karaktärerna är också helt underbart beskrivna, och det är omöjligt att inte tycka om dem. Det är ännu mera omöjligt att inte tycka synd om dem, för deras öden är så otroligt hemska. Jag gillar verkligen karaktärerna och har otroligt svårt för att bestämma mig för vilka av dem som är mina favoriter - helst vill jag skriva ner allihop för jag älskar att alla har sina egna personligheter men allra mest tycker jag otroligt synd om dem.

Boken fångar en från första sidan och man vill verkligen veta hur det går, även om man vet att allting inte kan sluta lyckligt. Det är kanske det som gör boken mest verklighetstrogen - folk dör. För det är det som händer med människor i krig. De dör. Jag fastnade i boken direkt, för jag fattade genast tycke för karaktärerna och ville fortsätta läsa om dem. Jag gillar att man får läsa om flera olika generationer, för det är kul att känna igen saker i karaktärer från något som deras släktingar också tycker - släktskapet känns verkligen realistiskt, och det är jättekul att läsa om.

En bok som alla borde läsa - inte bara för att den handlar om något viktigt, utan också för att den är en otroligt bra roman. Den är sorglig, fin, hemsk, verklighetstrogen och verkligen fantastisk!

Minnesvärt citat:

"Alla föds vi med de största rikedomar vi kommer att få i livet. En av de rikedomarna är hjärnan, en annan hjärtat."

Bokens första mening:

Amal ville ta en närmare titt in i soldatens ögon, men pipan på hans automatkarbin, som han tryckte mot hennes panna, tillät det inte.

Favoritkaraktär/er:

Alltså, ja. Allihop. Men gillade nog Amal och Huda allra mest.

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att den är så otroligt verklighetstrogen på alla sätt.

• Att den är så sorglig så det inte finns ord för det och berör så himla mycket...

• Att den, trots att den är en fiktiv roman, innehåller så otroligt mycket fakta och får en att tänka till, vilja hjälpa och ger en ett helt annat perspektiv på kriget mellan Palestina och Israel

• Det här kanske låter lite lamt efter det andra jag skrivit men älskar verkligen karaktärerna! ;)

Bokbloggsjerka 18-21 januari

För att läsa mer om bokbloggsjerkan, tryck här!

Helgens fråga: Om du ser en bok av en författare som du aldrig har hört talas om tidigare, vad är det som gör att du bestämmer dig för att läsa den?

Om jag till exempel är på biblioteket är det oftast omslaget som fångar mig först (jag vet att det är insidan som räknas, men man kan ju inte låta bli att få ett första intryck...). Är det ett snyggt omslag plockar jag antagligen upp boken och läser på baksidan av den. Verkar det spännande brukar jag låna hem den! 

    Ska jag däremot tex. beställa hem en bok vill jag gärna läsa om den först, för om alla andra avskyr den och har påpekat en massa fel den har känns det onödigt att köpa den, då är det bättre att låna den. Men att jag lånat böcker jag aldrig hört talas om har hänt massvis med gånger!

Tag: My life as a reader

Den här tag:en gjordes av många bloggare för ett tag sedan. Jag tänkte med göra den men glömde helt bort det så gör den nu istället :D

FÖRFLUTET

1. Hur gammal var du när du började läsa?

Jag var nog tre-fyra år gammal när jag lärde mig läsa, men jag har alltid älskat böcker. När jag var liten brukade mamma ställa fram böcker till mig som en liten "utställning" och det första jag gjorde när jag vaknade var att titta i dem. Jag var ungefär två när jag började lära mig alfabetet och var som sagt tre-fyra när jag knäckte läskoden.

2. Vad är titeln på den första bok du läste?

Det var någon Max-bok, tror det var typ "Max napp" av Eva Eriksson och Barbro Lindgren :D

3. Vilken bok fick dig att älska att läsa?

Har liksom alltid älskat att läsa, men en av dem var helt klart "Hugo och Josefin" av Maria Gripe - var rätt så liten när jag läste den för första gången och kommer ihåg hur jag brukade bläddra upp en sida i den och läsa det kapitlet jag kom till. :) Men har älskat böcker i hela mitt liv, så den frågan är omöjlig att svara exakt på!

4. Vilket är det tidigaste minnet du har av läsning?

När jag lärde mig läsa. Jag satt i köket och mamma lagade typ mat eller något, och jag läste någon Max-bok. Vi hade inte byggt ut vårt kök då, vilket vi har nu. Kommer ihåg det så otroligt tydligt men det är lite svårt att berätta om!

NUTID

5. Hur många böcker äger du just nu?

Ungefär 300 st. Har säkert några någonstans i huset som inte står i min bokhylla, för där står för tillfället 296 st. Och då har jag inte räknat med alla mina bilderböcker och sådant!

6. Vilken av dem är din favorit?

Harry Potter-serien, helt klart! Men det finns många fler jag älskar.

7. Vem av dem ogillar du mest?

Har några middle grade-böcker som inte är mycket att hurra för men om jag inte ska räkna med dem blir det nog "Het", "Mirakel" eller "Det borde finnas regler". Har ingen bok som jag verkligen avskyr i bokhyllan som tur är :)

8. Vilken är din favoritgenre?

Fantasy gillar jag allra mest - särskilt om den innehåller mycket spänning, kärlek, vänskap, är omöjlig att släppa och vacker och sorglig. Typ som Harry Potter-serien. Gillar även dystopier men fantasy går ändå först.

9. Hur ofta läser du?

Så ofta jag bara kan! Läser på kvällarna och eftermiddagarna när jag kommer hem från skolan, och är det helg eller lov kan jag spendera hela dagar på en bok. Läser så mycket jag kan helt enkelt.

10. Barn, ungdom eller vuxenböcker?

Ungdomsböcker, helt klart! Det finns bra barn och vuxen-böcker med men läser helst ungdomsböcker.

11. Snabb, medelmåttig eller långsam läsare?

Snabb, enligt de flesta i alla fall ;) På lågstadiet ville alltid alla att jag skulle "visa" hur snabbt jag läser med fingret eller något för de tyckte det var så coolt. Så läser väl ganska snabbt om jag ska lyssna på vad andra säger.

12. Vem är din favoritförfattare och varför?

J.K. Rowling för hon har lyckats skriva de bästa böckerna någonsin och hon har verkligen fått med allt en bra bok behöver i dem. De är aldrig sega eller tjatiga och de är omöjliga att sluta läsa i.

13. Pocket eller inbunden?

Jag föredrar häftade böcker och danska band ;) Inbundna är fina i hyllan men pocket är billiga och lättare att packa med sig, så av de två kan jag faktiskt inte välja!

14. Vem är din favorithuvudkaraktär?

Katniss Everdeen från Hungerspelstrilogin, Katsa från Tankeläsaren, Harry Potter från... det kan nog alla gissa och Rose Hathaway från Vampire Academy är mina absoluta favorithuvudkaraktärer.

15. Vem är din favoritskurk?

Snape! Vet inte om han räknas som skurk men han är min favorit i alla fall. <3

16. Hur långa böcker brukar du vanligtvis läsa?

Väldigt olika, men oftast runt 200-400 sidor.

FRAMTID

17. Ser du dig själv ha en karriär inom litteratur?

Absolut! Vill bli författare men inte på heltid utan vill gärna ha något annat bokrelaterat yrke med. Vet inte vad än bara...

18. Tror du att läsplattor kommer ta över de fysiska böckerna?

Nej. Det ska jag se till så de inte gör.

Nej men tror inte de kommer ta över, men de kommer antagligen bli vanligare!

19. Kommer du se till att introducera läsning för dina framtida barn?

Oh yes. Kommer läsa Harry Potter för dem så fort de är stora nog för det (eller kanske innan dess också). :D

Det borde finnas regler

Författare: Lina Arvidsson
Antal sidor: 317 st
Förlag: Gilla böcker
Serie: -
Utgiven år: 2012
Originalets titel: Det borde finnas regler
Genre: Vänskap, kärlek

Jag heter Mia. Eller egentligen Maria, men jag hatar det namnet okej? Don't call me that. Jag står inte för det. Det är inte som att jag fick vara med och bestämma.

Jag är för att man själv ska bestämma om saker och ting här i världen. Fatta hur allt hade blivit så mycket bättre liksom. Skolan, livet, allt. Jag är fjorton år. Man kan tänka sig att det skulle betraktas som vuxet. Fast det betyder mest ingenting. Jag är i förberedelse, kan man säga.

Mia bor in the middle of nowhere där det inte händer någonting. Eller jo, en sak händer förstås. Mias bästa vän Mirjam är tillsammans med en minst fyrtioårig gubbe som heter Per. Mia tycker det är otroligt äckligt, så hon och hennes kompis Karl bestämmer sig för att få Mirjam förstå att Per är äcklig och inte värd hennes kärlek.

    Samtidigt känner sig Mia sjukt oälskad och ful och hemsk, men så dyker Vlad upp. Vlad som har hängslen och hatt, skriver på en roman och spelar i ett band. Och han råkar visst bli lite kär i Mia.

__________________________________________________________________________

Nu har jag, som en av de sista i bokbloggsvärlden, läst den här boken. Efter att ha hört alla möjliga saker om den kände jag att jag bara var tvungen att läsa den för att få bilda mig en egen uppfattning. Och vad tyckte jag då? Jag tyckte faktiskt att den var rätt dålig.

Först var det karaktärerna som jag irriterar mig så otroligt mycket på. Mia är bortskämd och säger till exempel att hennes mamma är världens hemskaste och strängaste trots att hon knappt bryr sig när Mia kommer hem och är jättefull eller har skolkat en massa från skolan. Och sedan tänker hon på sitt utseende hela tiden - hon har små bröst och det är jättefult, det hon önskar sig typ mest i hela världen är att de ska växa och så vidare. Det finns liksom lite viktigare saker..? Men hon tror att killar bara gillar tjejer med stora bröst. Ahaa, ja men då så. Man ska ju inte försöka satsa på killar som gillar en för den man är, nej nej. Bara satsa på dem som gillar ens utseende. Hallå? Är det sådana ungdomsförebilder vi ska ha nu för tiden? Jag tror jag föredrar Jane Eyre eller Hermione Granger, haha.

Jag gillar inte Mirjam heller. Hon är så otroligt snygg att alla killar älskar henne vid första ögonkastet - det är så hon beskrivs. Hon och Mia har några saker man måste kunna när man blir vuxen, och det är bland annat att röka och gå i klackar. Ja, men vad viktigt. Och så är det viktigt att vara någon, att vara snygg och vara cool. Är det inte ännu viktigare att vara sig själv? Jag kan i princip aldrig känna igen mig i någon av dem. Så fort jag gillar något Mia gör så gör hon något som får mig att ogilla henne jättemycket. Nej, jag gillar verkligen inte någon av dem. Karl, deras kompis, är en okej karaktär - han är smart och den de kan fråga om råd. Men han är samtidigt lite tråkig, ingen djup karaktär direkt. Och sedan är det Vlad, som är ännu tråkigare. Dessutom är han riktigt elak mot Mia utan att någon märker det.

Till handlingen, då. Man får läsa berättelsen om Mia och Mirjam samtidigt som man helt plötsligt får ta del av någonting Mia tycker eller tänker som inte alls har med handlingen att göra. Visst, det är bra att man får lära känna Mia, men när det inte passar in i handlingen blir det lite rörigt. Och sedan till det som är det kanske allra sämsta med boken: den är inte indelad i kapitel. Handlingen bara maler på och maler på och man vet inte när man ska sluta läsa. 

Språket var kanske det bästa med boken. Det liknar inget annat jag läst tidigare och kan vara lite humoristiskt ibland. Kanske inte så man gapskrattar men ändå - lite småkul. Men annars då? En inte särskilt bra bok över huvud taget. Gillade inte karaktärerna och kunde inte känna igen mig i dem, den var seg och tog mycket längre tid än jag trodde att läsa. Så - skulle inte rekommendera den till någon, faktiskt, även om jag inte avskyr den - den passade inte mig, helt enkelt. ;)

Minnesvärt citat:

"Men... han är äcklig!"

"Jag vet, Karl. Men det kan man inte åka i fängelse för."

Bokens första mening:

Vi hänger vid gungorna, jag och Miriam.

Favoritkaraktär/er:

Karl

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att språket var lite annorlunda, skulle själv inte använda mig av ett sådant språk i en bok men gillar att det är lite annorlunda!

Scarlet

Författare: A.C. Gaughen
Antal sidor: 287
Förlag: Bloomsbury Publishing
Serie: Scarlet 1, första delen i en trilogi
Utgiven år: 2012
Originalets titel: Scarlet
Genre: Förr i tiden, kärlek, fairytale retelling
Språk: Engelska

No one really knows about me.

I'm Robins secret, I'm his informant, 

I'm his shadow in dark places.

Alla vet ju att Robin Hood är den berömde hjälten som stjäl från de rika och ger till de fattiga. Men något som inte alla vet är att en av hans närmsta män är en flicka.

    Scarlet kanske är tjuven i Robins gäng men hon är också den som kämpar hårdast för att hjälpa de fattiga. Hon kallar sig Will Scarlet och är en mästare på att hantera dolkar, stjäla och på att inte märkas. Hon är så nöjd man kan bli med sin tillvaro med John, Much och Robin, men så börjar John bete sig väldigt vänskapligt mot henne, och Robin verkar nästan svartsjuk över det. Samtidigt kastar sig det förflutna över Scarlet när tjuvfångaren Lord Gisbourne kommer till staden och de måste klara sig undan honom, för han har bestämt sig för att göra slut på Robin Hood, de fattigas hjälte. Men vad har han med Scarlets förflutna att göra? Och vad kan hon göra för Robin, som har makten att få henne ur balans med ett leende, när allting ser ut att gå utför?

___________________________________________________________________________

När jag började läsa den här boken blev jag lite besviken. Mina förväntningar var hur höga som helst, för den här boken verkade så otroligt bra. Men så läste jag och Scarlet var en väldigt jobbig karaktär, och det tyckte jag verkligen de där första fyrtio sidorna. Hon var arg och gnällig, och jag kunde inte riktigt tycka om henne. Jag fastnade inte riktigt i berättelsen och blev helt enkelt ledsen för att boken inte verkade vara så bra som jag trodde.

Men sedan - efter de första fyrtio sidorna ungefär - var jag verkligen fast. Plötsligt började jag verkligen gilla Scarlet - det kan nog bero på att jag förstod varför hon var arg ibland och dessutom fick se hennes mjuka sida. Hon utvecklas verkligen genom boken, och jag gillade henne mer och mer för varje sida. Nu, när jag läst ut boken, är hon en av mina favoritkaraktärer någonsin. Hon är stark, självständig, smart, duktig och... Jag kan förstå henne och tycka synd om henne. Jag kan också känna igen mig i hennes sätt att tänka och reagera - en otrolig karaktär helt enkelt! Jag trodde verkligen inte jag skulle tycka om henne, men så fort man fick se lite andra sidor av henne var det omöjligt att inte tycka om henne. 

Jag gillar även de andra karaktärerna, som Robin, Much och John. De har verkligen egna personligheter och känns verklighetstrogna. Robin är snäll, otroligt snäll, och omtänksam. John är - tja, John, helt enkelt. En riktig tjejtjusare men ändå snäll. Och det är Much förtjänst att jag började tycka om Scarlet, för hon bryr sig om honom som en bror ungefär. Han är också en intressant karaktär som jag gärna vill veta mer om!

Efter de där fyrtio sidorna börjar även berättelsen dra igång och jag fastnade direkt. Boken är rätt snabbläst och jag läste största delen av den nu i helgen. Och den har absolut blivit en ny favorit. Både på grund av de fantastiska karaktärerna och på grund av den fantastiska berättelsen. Jag älskar att boken är sådär härligt spännande och omöjlig att släppa, samtidigt som den inte bara innehåller action utan är väldigt karaktärsdriven. Den är en härlig blandning mellan kärlek, action och spänning - tillsammans blir det perfekt.

Till kärlekshistorien, då. Jag gillar den verkligen och all kärlek i boken känns äkta. Scarlet är först inte säker på sina känslor och just det att läsaren förstår dem före henne är lite intressant. Det går absolut inte för snabbt fram, något som jag verkligen avskyr annars, utan den utvecklas i en trovärdig takt och... Tja, är trovärdig helt enkelt! Jag kan också förstå hur Scarlets förflutna påverkar hennes sätt att se på sig själv och de i sin omgivning - hon tror att hon aldrig kan bli älskad trots att tecken på att hennes kärlek är besvarad finns i hela boken. Till och med det, trots att det kanske låter konstigt, låter trovärdigt. Triangeldramat gjorde också att boken blev spännande för Scarlet vill ju stå på sig men inte såra någon - och trots att jag var rätt säker på hur det skulle sluta gjorde det att man ville läsa vidare för att se hur det skulle gå. En otroligt fin och trovärdig kärlekshistoria som sagt!

Slutet var så spännande så jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag sträckläste det i förmiddags och sidorna flög verkligen fram. Det brukar vara så när jag läser på engelska - i början går det lite halvlångsamt men efter ett tag går det lika snabbt som att läsa på svenska. Men åter till slutet, då. Det slutade verkligen som jag ville att det skulle, och inte riktigt med en cliffhanger fast det gör verkligen inte så man inte vill läsa vidare om Scarlet, Robin, John, Much och alla andra. 

Jag älskar verkligen språket i boken. Egentligen kanske inte författarens sätt att skriva på är så märkvärdigt, men hon skriver på engelska. Och då menar jag på engelska. Boken utspelar sig i England och författaren har skrivit så man kan höra karaktärerna prata. Jag älskar verkligen engelsk dialekt, så jag skulle kunna läsa boken även om jag skulle avsky den (vilket jag verkligen, verkligen inte gör) bara för att kunna höra karaktärerna prata engelska i huvudet. Jag har hört mycket amerikansk engelska nu i ett halvår och det är jag verkligen sur över - jag vill prata lika fint som engelsmän ju! Det är nog den största anledningen till att jag älskar språket. Sedan kan jag inte klaga över författarens sätt att skriva heller, så... Slutsatsen av det är att språket är perfekt. (Förresten, jag tänkte på en sak medan jag skrev handlingen på boken - varför låter allt så mycket finare på engelska? Det låter mycket fånigare på svenska, haha.)

Beskrivningarna i boken är också helt otroliga. Jag kunde se allting otroligt bra framför mig när jag läste - särskilt Sherwoodskogen. Och nu, när jag läst ut boken, förstår jag hur mycket jag kommer sakna Scarlets värld. Jag skulle väldigt gärna vilja stanna där längre. Kommer absolut resa dit igen någon dag.

Jag hade helt missat att detta var en trilogi! Inte ens när jag läst ut boken var jag helt säker på att det var en serie. Man skulle verkligen kunna skriva mer, för slutet var liksom inte riktigt ett fullständigt slut eller vad man ska säga, men berättelsen skulle ändå kunna sluta där (även fast jag verkligen inte hoppades det). Så jag kollade på Goodreads (bokbloggarens bästa vän) och där stod det att det ska bli en trilogi! Det trodde jag verkligen inte när jag började läsa den här boken. Nu måste jag gå och vänta på de två böckerna, för jag vill verkligen, verkligen läsa dem, och helst nu med en gång...

Så, en av de bästa böckerna jag någonsin läst trots mina höga förväntningar. Trodde verkligen inte att "Scarlet" skulle överträffa dem - men det gjorde den verkligen. En otroligt bra bok som alla borde läsa! :D

Minnesvärt citat:

"You want a tithe of a body?"

I looked them over. "If you're offering, then I'll take your hand. Maybe a foot. You have lovely feet sir."

"He meant the corpses, whelp."

"I do what I do because I will always believe that no matter how awful life gets for however many of these people, there is something I can do about it. There is something I will do about it."

I nodded. "That's why you're the hero, Rob, and I'm a thief."

"Because we always have a choice, even when it feels like we don't."

""She chuckled. "You don't see how much he cares about you, but he does. Ran into that fire last night like a fair angel, he did."

"He'd do the same for any of his men, or any of his people. Don't make me special in his eyes." It were shameful, but there were a fair amount of bitter in my voice.

"She leaned her head close to mine so the others wouldn't hear her. "Ah, he has many men, but he only has one woman.""

"You are my whole heart, Scarlet. And this is breaking it."

"My heart cracked open and clear dropped out of me. My mouth opened, and I looked round me and stamped my foot. "Does this look like a good time to tell me that, you damn stupid boy?" I meant to sound mean but my voice wobbled. "Now?"
He gave a little smile. 'My foul-mouthed warrior."

"I’ll keep your heart, Scar," he whispered. "If you keep mine."

Och detta är bara några av dem...

Bokens första mening:

No on really knows 'bout me.

Favoritkaraktär/er:

Robin och Scarlet

Saker från boken som inspirerar mig:

• Karaktärerna, de är helt fantastiska!

• Språket. Både att det är fint och innehåller massa bra citat och för att det är skrivet på riktig engelsk engelska :D

• Att den verkligen är omöjlig att sluta läsa i, och att man saknar den när man läst ut den!

Ibland bara måste man

Författare: David Levithan
Antal sidor: 245 st
Förlag: X Publishing
Serie: -
Utgiven år: 2003
Originalets titel: Boy Meets Boy
Genre: Kärlek, vänskap

Pauls liv är i en enda röra. Det är inte bara det att hans bästa vän Joni har slutat umgås med honom och deras andra bästa vän Tony och istället blivit tillsammans med tönten Chuck - han har dessutom hittat världens finaste och bästa kille, Noah, som kanske kan vara den rätta. Men så råkade han kyssa sitt ex Kyle i en städskrubb och Noah vill inte se honom mer. Och Pauls bästa vän Tony måste göra något - hans föräldrar är otroligt religiösa och tycker det är hemskt att deras son är gay och förbjuder honom därför alla möjliga saker. Tony behöver någon som står vid hans sida, alltså Paul. Han måste också få Joni att förstå att Chuck är en tönt och få Noah att förstå att han älskar honom. Samtidigt måste han förbereda Glada änkans fest med dödentema...
__________________________________________________________________________

Föst - omslaget! Det är helt underbart! Älskar både framsidan, ryggen och baksidan. En av de finaste böckerna jag äger. Dessutom passar det otroligt bra in på boken.

Okej, till själva boken då. Jag hade höga förväntningar på den då jag älskar David Levithans språk och karaktärer - och jag blev verkligen inte besviken! Enligt mig är det här det bästa han någonsin skrivit (av det jag läst då). Berättelsen är mysig och man är fast från första sidan.

Jag blev verkligen inte besviken på karaktärerna. Jag gillar verkligen Paul och älskar hans berättarröst, den är rolig och tillsammans med David Levithans språk (okej, det är han som skapat Paul också, men i alla fall) blir han min absoluta favoritkaraktär i boken. Han är glad, omtänksam, rolig och jag älskar att läsa ur hans perspektiv! Man förstår direkt vad han tycker om saker när man läser, och sättet han beskriver saker han gillar/ogillar är så fantastiskt. Jag gillar många fler karaktärer (och ogillar med) men Paul är min absoluta favorit.

Och språket, då. Det flyter på perfekt och det är roligt, ungdomligt och alldeles fantastiskt! Utan det hade boken inte varit alls så bra som den är. Jag tycker den som översatt boken har gjort ett riktigt bra jobb, för en del saker är inte översatt och hade de varit det hade det bara blivit fånigt, som en låt till exempel. Det skulle vara kul att läsa något av David Levithan på engelska för att se om språket är ännu underbarare då.

Boken är både lätt och snabbläst - jag läste halva igår kväll och resten i förmiddags. Det är först och främst språket som gör att man kan läsa den så snabbt. Det flyter som sagt på bra och passar in på berättelsen. Och sedan är det ju det där speciella som David Levithans böcker har som gör att man inte kan sluta läsa dem...

Jag älskar själva berättelsen, den är så fin så det inte finns ord för det. Särskilt slutet. Men också början. Och mitten. Allting med den är fint - sättet den är skriven på, karaktärerna, alla relationer, alla smarta ord... Hela boken är fin, inklusive omslaget. Jag älskar den verkligen och rekommenderar den till alla!

Minnesvärt citat:

"För oss är nog den här lyckokänslan den närmaste Gud vi någonsin kan komma, så vi räknar med att Tonys föräldrar skulle förstå allting om de bara inte var så inställda på att missförstå allting."

Bokens första mening:

Klockan nio en lördagskväll i november.

Favoritkaraktär/er:

Paul

Saker från boken som inspirerar mig:

• Det fantastiska språket.

• Humorn som gör att man sitter och småler nästan hela tiden när man läser!

• Karaktärerna, de är så färgstarka att det lyser om dem och alla har en egen personlighet.

• Framsidan! :D

• Berättelsen, den är så fin och det är omöjligt att sluta läsa - man vill ju se hur det går!

Dödsritten

Författare: Maggie Stiefvater
Antal sidor: 332 st
Förlag: B. Wahlströms (tack för boken!)
Serie: -
Utgiven år: 2011
Originalets titel: The Scorpio Races
Genre: Fantasy, kärlek, hästar

Stranden på ön Thisby är aldrig säker, men den är som farligast i november. Det är då Capaill Uisce, vattenhästar, dras upp mot land.
    Vattenhästarna är inte som de vanliga hästarna vi är vana vid - de är blodtörstiga rovdjur med fiskögon och en förvrängd hästkropp.
    Trots faran har männen på ön i generationer fångat vattenhästarna och ridit dem i en stor tävling, Scorpioloppet, som verkligen är en tävling på liv och död. Det är alltid någon som dör när de blodtörstiga hästarna slåss eller rymmer till havs.
    Sean Kendrick är fyrfaldig vinnare av loppet och ansedd som öns bästa ryttare - och han är också den på hela ön som har bäst hand med de livsfarliga hästarna. Men de segrarna han vunnit innan spelar ingen roll mot den han måste vinna det här året - om han klarar det får han nämligen köpa sin favorithäst, hästen han älskar.
    Det här året bestämmer sig också Puck Connolly för att tävla. Hon blir den första tjejen som någonsin rider Scorpioloppet - och det är inte många som är glada över det, då de anser att det är något för män. Men hon måste vinna - hon och hennes bröder håller på att bli utkastade från sitt hus då de inte har några pengar och om hon vinner loppet kanske hon kan få sin äldsta bror att stanna på ön och inte flytta till fastlandet.
    Det kan bara finnas en vinnare - och när Sean och Puck blir förälskade vet de inte vad de ska göra.
_________________________________________________________________________ 

Jag älskade inte riktigt Maggie Stiefvaters Mercy Falls vargar-serie, tyckte absolut väldigt mycket om den men den är ingen favorit, så det gjorde att förväntningarna på denna bok var... Både höga och låga. Jag gillade ju som sagt den serien men den blev aldrig någon absolut favorit, och det kan vara därför den här boken överraskade mig så otroligt mycket.

Jag fastnade efter bara några sidor, författaren har verkligen lyckats med att kasta in läsaren i berättelsen samtidigt som man får reda på saker i lagom takt och i princip aldrig tycker att allting verkar konstigt och inte förstår någonting. Språket är lika fantastiskt som i hennes andra böcker - vackert, beskrivande och det passar verkligen in på boken och dess karaktärer! Jag kan också se ön framför mig hur enkelt som helst och fick nästan läskigt tydliga bilder i huvudet av allting.

Jag älskar verkligen karaktärerna i den här boken. I författarens andra böcker har jag inte varit så förtjust i tjejkaraktärerna men jag gillar Puck nästan lika mycket som Sean. Hon är stark, har en trovärdig och fantastisk personlighet, jag kan känna igen mig i hennes sätt att tänka och hon är aldrig självisk eller hjärtlös. Sean är... inte som han verkar vara. Alla tror att det är Scorpioloppet han älskar, men egentligen är det bara "hans" häst, Corr, han tycker om. Bara det gör ju honom till en underbar karaktär - han gillar djur. Vem gillar inte sådana killar? Dessutom behandlar han hästarna fantastiskt, bäst av alla på hela ön, han är lite mystisk och snäll helt enkelt. Båda känns trovärdiga och det är omöjligt att inte tycka om dem. Samma sak med Pucks bror Finn och en del av hästarna.

Jag måste säga att jag verkligen älskar idén med livsfarliga hästar som rids av människor. Det känns otroligt trovärdigt och intressant! Men ändå är det inte själva tävlingen som boken handlar mest om, utan den fokuserar på karaktärerna och deras öden. Det gillar jag verkligen, för trots att själva tävlingen inte tar så mycket plats i boken när den väl hände så är det den som gör att berättelsen förs framåt - även om boken verkligen är karaktärsdriven. Jag skulle gärna velat veta lite mer om tävlingen, mer om varför de egentligen tävlade och så. Men det kanske bara var en tradition? Eller var det för att visa upp sig..?

Kärleken i den här boken är så otroligt fin. Det är inte kärlek vid första ögonkastet utan en sådan där trovärdig kärlek som börjar med vänskap och sedan utvecklas till något mer - sådan kärlek man älskar och inte tvivlar en sekund på. Jag tvivlade faktiskt inte en enda gång på den här boken - direkt när jag började läsa visste jag att jag skulle älska den och det gör jag verkligen! Det är bara en sak jag undrar - utspelar den sig i vår värld med fantasyinslag? Det verkar så, eftersom Amerika är med lite. Men i vilken tid, då? Ingen har till exempel mobiltelefon och det nämns ingen skola, fast boken känns inte direkt som en bok som utspelar sig hundra år tillbaka i tiden. Hmm... Det tål att funderas på.

Och slutet... Det finns inte ord för hur fint det är. Man var ledsen för att det var över men kan ändå inte tänka sig ett bättre sätt att sluta en så underbar bok på.

En bok som alla borde läsa, för den är så fin, fantastisk och så väldigt bra. Den var otroligt mycket bättre än jag trodde den skulle vara, berörande, trovärdig, omöjlig att släppa och jag kommer verkligen inte glömma den i första taget. Behöver jag ens säga att den blivit en ny favorit?

Minnesvärt citat:

"Ingenting är helt ofarligt."

"Varenda man i hela Skarmouth är förälskad i Peg. Pappa sa att det berodde på att de visste att hon skulle kunna skära ut deras hjärtan snyggt och prydligt, och de älskade henne för det."

"Nu skulle jag bara ha tänkt det där med spottet istället för att säga det rakt ut."

"Var det ingen som berättade för honom att det bor smärta här i sanden, djupt nergrävd och vattnad med vårt blod?"

"De har ännu inte upptäckt att det inte är de snabbaste som klarar sig till tävlingsdagen.

Man måste bara vara snabbats av de som är kvar."

"Man kan bara gå vilse om man vet vart man egentligen ska."

""Jag tänker inte bli din svaghet, Sean Kendrick", säger jag.

Nu ser han på mig och säger med väldigt, väldigt mjuk röst: "Det är för sent för det nu, Puck.""

Bokens första mening:

Det är första dagen i november, så i dag kommer någon att dö.

Favoritkaraktär/er:

Sean och Puck

Saker från boken som inspirerar mig:

• Det fantastiska språket!

• Att den är otroligt svår att släppa.

• Att karaktärerna är så fantastiska :)

Vill läsa - i min egen bokhylla

Det här året hade jag ju som sagt tänkt läsa mina egna böcker och inte bara köpa/nya, låna (visst, kommer självklart köpa/låna/få några men i alla fall försöka läsa de jag redan har också). De här böckerna är jag mest sugen på av mina olästa just nu:

(Och yes, de flyger. Jag har inte roterat bilden om någon undrade.)

Från höger:

• "Mirakel" av Renate Nedregård - den har jag redan läst ;)

• "Dödsritten" av Maggie Stiefvater - den här läser jag just nu.

• "Ibland bara måste man" av David Levithan - är otroligt sugen på den då jag brukar älska hans böcker!

• "Scarlet" av A. C. Gaughen - har läst några riktigt positiva recensioner på den här så längtar verkligen efter att läsa den :D

• "Det borde finnas regler" av Lina Arvidsson - en bok som många har läst, har hört lite allt möjligt om den så vill bilda mig en egen uppfattning.

• "Morgon i Jenin" av Susan Abulhawa - mammas bok som både hon och pappa gillar, och de tycker jag borde läsa den :)

• "City of Bones" - boken alla älskar som jag inte har läst än. Har rätt höga förväntningar på den så vet inte om jag kommer våga läsa den... Men vill ju verkligen det och hoppas den är lika bra som alla säger!

• "Ljusets dotter" av Elisabet Nemert - också mammas bok och vill läsa mer historiska romaner så det ska bli kul att läsa den. 

• "Cinder" av Marissa Meyer - vann den här boken i en tävling och har inte hunnit läsa den än... Men vill läsa fler fairytale retellings så ska läsa den snart :)

• "Vindens skugga"av Carlos Ruiz Zafón - fick låna den här boken av min kusin och den verkar bra så vill verkligen läsa den.

• "Bloodlines" av Richelle Mead - åh... Kanske den jag vill läsa mest av allihop. Har lagt den en bit ner för att jag ska läsa de före, haha ;) Älskar ju Vampire Academy otroligt mycket så ja... Förväntningarna på den här boken är rätt skyhöga. 

• "Tistelblomman" av Amanda Hellberg - en bok som verkar otroligt spännande! :)

• "Genom dina ögon" av Stephanie Meyer - köpte den här boken när jag precis läst ut och älskat Twilight-serien men var inte så sugen på den just då, och sedan svalnade min kärlek till Twilight och nu har den här boken blivit en riktig hyllvärmare. Men har hört att den ska vara bättre än Twilight och gillar ju Meyer's sätt att skriva - så man vill fortsätta läsa - även om jag inte gillar till exempel hennes karaktärer, men blir mer sugen på den här boken varje gång jag ser den.

• "Rubinröd" av Kerstin Gier - har ju hört så otroligt mycket bra om den här boken så vill verkligen läsa den!

Mirakel

Författare: Renate Nedregård
Antal sidor: 191
Förlag: Gilla böcker
Serie: -
Utgiven år: 2011
Originalets titel: Mirakel
Genre: Livsöde, kärlek

Rakel är med i kyrkokören Ten Sing. Under en repetition blir hon headhuntad till norska Idol, som hon inte ens vill vara med i - hon har alltid tyckt att det är mobbing och att de bara krossar ungdomars drömmar. Hon vill hellre vara hemma med sina bästa vänner och drömma om körledaren Johannes som hon är förälskad i. Men så kommer hon till Idol - och det blir början på något stort.
    Man får också följa Rakel när hon är 21 år gammal och världskändis. Hon bor i London och hon kallar sig Miracle. Hennes liv är underbart - hennes fans älskar henne, hon kan få vilken kille hon vill och har mer pengar än hon kan göra av med. Men är hon verkligen lycklig? De gamla kompisarna från Norge har hon lämnat bakom sig och bytt ut mot nya - eller har hon verkligen det? Har hon några riktiga vänner eller någon kille som verkligen gillar henne för den hon är? Hur skulle hennes liv sett ut om hon inte gick med på det där erbjudandet hon fick för fem år sedan?
______________________________________________________________________

Jag hade verkligen inga förväntningar alls på den här boken. Jag köpte den på bokmässan, det var ett tre böcker för hundra kronor-erbjudande hos Gilla böcker och då tog jag den mest för att den var en av de tre ungdomsböckerna jag inte läst. Jag var inte sådär jättesugen på den precis, jag tittar inte ens på Idol eller så, och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om boken. Den skildrar inte direkt det lyckliga artistlivet, även fast Rakel försöker intala sig själv att hon är lycklig känns det som om inte ens hon själv tror på det. Hon kallar sig själv ett varumärke och jag tycker verkligen synd om henne, även fast jag inte gillar den kända Rakel som karaktär alls.

Karaktärerna, då. Jag gillar verkligen Rakel i början, när hon inte är känd, för hon har vettiga åsikter - tycker till exempel att Idol är ett hemskt program där de bara mobbar folk och har inte en tanke på att vara med där. Men så kommer hon dit, och alla säger till henne hur fantastisk hon är och hennes självförtroende växer - och det är positivt att ha självförtroende, förstås, Rakel får bara lite för mycket av det. När det sedan är över tror hon att hon ska åka hem och att allting ska återgå till det normala, men så blir hon erbjuden skivkontrakt. Hon tänker först tacka nej, men så blir hon mutad med pengar. Och då tycker jag verkligen synd om henne! Självklart skulle hon fått välja mer själv. Jag önskar att hon hade lite mer sådant självförtroende, så hon skulle kunnat säga nej till Idol redan från början.

Rakel som världskändis gillar jag inte alls. Hon tror hon är bättre än alla andra samtidigt som hon verkligen har dåligt självförtroende på ett sätt - hon mår egentligen inte bra. Hon vill inte träffa sin familj eller sina gamla vänner längre, för hon är för "fin" för dem. Men när hon väl träffar dem undrar hon vem det egentligen är som har det bäst - men den tanken försvinner snabbt, tyvärr. Jag hade velat att hon skulle utveckla den och kanske förstå att hon inte mår bra och att kändisskap inte är det viktigaste här i världen.

Sedan är det inte direkt någon "happy ending", och visst, det är det inte på alla böcker, men jag gillar det, haha. Jag vill att det ska gå bra för karaktärer jag gillar och jag gillade verkligen Rakel i början men hon utvecklades till något hemskt. Ett tag trodde jag boken skulle sluta lyckligt, men tyvärr gjorde den inte det, inte enligt mig i alla fall... Det slutar liksom lite mitt i. Det är en av grejerna med boken - den börjar och slutar inte riktigt som böcker brukar börja och sluta, utan det är en skildring av delar ur ett liv, helt enkelt. Jag skulle gärna velat veta hur det gick för Rakel sedan - blev det bättre eller sämre?

Detta är dessutom en väldigt religiös bok. Alla kapitel börjar med några ord ur bibeln och Rakel var ju med i en kyrkokör. Det är ingenting jag känner igen mig i, så de delarna är inte de mest spännande i boken enligt mig ;)

Nu har jag klagat alldeles för mycket, för den här boken var inte usel. Jag gillar vissa delar, de är riktigt fina, och jag gillar som sagt Rakel i början och även hennes kompisar Lena och Stine och Johannes. Jag gillar också att Rakel får se att hon kanske inte är den som har vunnit högsta vinsten, alltså fått det bästa livet - man behöver inte vara rik och känd för att vara lycklig. Det jag gillar minst är Rakel som kändis och personerna som finns runt henne då samt slutet. Nej, detta blev en väldigt lång pch virrig recension, undrar om någon egentligen förstod något av den ;)

Minnesvärt citat:

Jag hittade inget.

Bokens första mening:

"-Oh my God, jag har lyckats."

Favoritkaraktär/er:

Jag hittade ingen sådan heller...

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att den skildrar kändislivets baksida, för allting är inte så underbart som det ser ut, men jag hade ändå velat ha en "happy ending" ;D

Förnuft och känsla

Författare: Jane Austen
Antal sidor: 323 st
Förlag: Natur & Kultur
Serie: -
Utgiven år: 1811
Originalets titel: Sense and Sensibility
Genre: Klassiker, förr i tiden, kärlek

Boken börjar med att en man ligger på dödsbädden. Han har en sista önskan, och det är att hans son, John Dashwood, ska ge sina tre halvsystrar och hans styvmor pengar så de kan klara sig. Men John Dashwood blir övertalad av sin fru att de tre barnen och deras mamma absolut inte behöver några pengar och det gör att de fyra kvinnorna måste flytta.
    Bokens huvudpersoner är de två äldsta systrarna, Elinor och Marianne Dashwood. Elinor är den förnuftigaste av dem, hon är sansad och kan tygla till och med sina allra varmaste känslor medan Marianne står för känslan - hon är impulsiv och döljer inte sina varmaste känslor, även om hon undrar om hon någonsin kommer hitta någon hon verkligen kommer älska.
    Båda systrarna blir snabbt förälskade, men de får båda sina hjärtan krossade lika snabbt. Kommer någon av dem, trots sitt vackra yttre, hitta någon som de kan leva med?
___________________________________________________________________________

Jag var verkligen otroligt sugen på att läsa mer äldre klassiker i den här stilen efter att jag läst, och älskat, Jane Eyre. Det här var den första boken jag läste av Jane Austen och jag blev verkligen inte besviken!

Boken börjar med lite bakgrundsfakta och efter några sidor får man dyka ner i berättelsen och verkligen lära känna karaktärerna och man blir intresserad av deras historia. Jane Austen har ett väldigt annorlunda sätt att beskriva, eller fantastiskt kanske jag borde säga: utan att använda särskilt många beskrivande ord får hon en att se allting framför sig otroligt tydligt! Jag kan i efterhand inte komma ihåg sådär jättemånga beskrivningar, för de... märks liksom inte. De är skickligt inbäddade i berättelsen och... tja, otroligt bra helt enkelt!

Historien fortsätter sedan framåt i ett rätt lugnt tempo, men det blir aldrig segt, för man vill hela tiden fortsätta läsa. Man lär känna Elinor och Marianne mer för varje kapitel. Jag gillar båda två - Elinor, som är smart, lugn och snäll och Marianne som vågar säga vad hon tycker och ställer upp för de hon tycker om. Visst är de lite för perfekta, men jag gillar dem ändå. Det finns också med flera karaktärer jag gillar och många av dem blir man verkligen nyfiken på! Det finns den blyga Edward Ferrars som man inte riktigt vet vad han vill och som visar sig ha en stor hemlighet, överste Brandon som är väldigt mystisk och herr Willoughby som verkar lite för underbar för att vara sann.

När man läst ungefär halva boken blir den så spännande att man inte kan släppa den! Man får reda på att det finns en massa hemligheter och man vill verkligen veta hur allting egentligen hänger ihop. Jag hade verkligen ingen aning om hur det skulle sluta och undrade hur författaren skulle få ihop det - jag har nämligen läst att hennes romaner brukar sluta lyckligt, och ett tag såg det riktigt mörkt ut för systrarna Dashwood.

Jag gillar att det inte bara är förälskelse och sådan sorts kärlek som står i centrum utan också kärleken till sin familj . Elinor och Marianne tycker verkligen om varandra och jag älskar att läsa om deras relation. Den är minst lika fin som alla kärlekshistorier i boken.

Boken känns verkligen inte över tvåhundra år gammal, som den faktiskt är. Jag gillar att läsa språket i den här boken mer än vad jag gillar det vanliga "ungdomliga" språket som är i de flesta böcker som skrivs nuförtiden, jag älskar verkligen att läsa gammal svenska ;) Kärlekshistorien är lika bra och spännande som i vilken nyutgiven bok som helst (och i många fall bättre). Jag gillar den verkligen och rekommenderar den starkt! Vill verkligen läsa mer av Jane Austen! :D

Minnesvärt citat:

"Bokstaven F hade likaledes ständigt förts fram och hade lyckats framkalla så oändligt många skämt, att Elinor för länge sedan fått klart för sig att den var den lustigaste bokstaven i alfabetet."

Bokens första mening:

Familgen Dashwood hade länge varit bosatt i Sussex.

Favoritkaraktär/er:

Marianne och Elinor

Saker från boken som inspirerar mig:

• Författarens sätt att beskriva och hennes språk!

• Att den är spännande och svår att sluta läsa i.