Ibland bara måste man

Författare: David Levithan
Antal sidor: 245 st
Förlag: X Publishing
Serie: -
Utgiven år: 2003
Originalets titel: Boy Meets Boy
Genre: Kärlek, vänskap

Pauls liv är i en enda röra. Det är inte bara det att hans bästa vän Joni har slutat umgås med honom och deras andra bästa vän Tony och istället blivit tillsammans med tönten Chuck - han har dessutom hittat världens finaste och bästa kille, Noah, som kanske kan vara den rätta. Men så råkade han kyssa sitt ex Kyle i en städskrubb och Noah vill inte se honom mer. Och Pauls bästa vän Tony måste göra något - hans föräldrar är otroligt religiösa och tycker det är hemskt att deras son är gay och förbjuder honom därför alla möjliga saker. Tony behöver någon som står vid hans sida, alltså Paul. Han måste också få Joni att förstå att Chuck är en tönt och få Noah att förstå att han älskar honom. Samtidigt måste han förbereda Glada änkans fest med dödentema...
__________________________________________________________________________

Föst - omslaget! Det är helt underbart! Älskar både framsidan, ryggen och baksidan. En av de finaste böckerna jag äger. Dessutom passar det otroligt bra in på boken.

Okej, till själva boken då. Jag hade höga förväntningar på den då jag älskar David Levithans språk och karaktärer - och jag blev verkligen inte besviken! Enligt mig är det här det bästa han någonsin skrivit (av det jag läst då). Berättelsen är mysig och man är fast från första sidan.

Jag blev verkligen inte besviken på karaktärerna. Jag gillar verkligen Paul och älskar hans berättarröst, den är rolig och tillsammans med David Levithans språk (okej, det är han som skapat Paul också, men i alla fall) blir han min absoluta favoritkaraktär i boken. Han är glad, omtänksam, rolig och jag älskar att läsa ur hans perspektiv! Man förstår direkt vad han tycker om saker när man läser, och sättet han beskriver saker han gillar/ogillar är så fantastiskt. Jag gillar många fler karaktärer (och ogillar med) men Paul är min absoluta favorit.

Och språket, då. Det flyter på perfekt och det är roligt, ungdomligt och alldeles fantastiskt! Utan det hade boken inte varit alls så bra som den är. Jag tycker den som översatt boken har gjort ett riktigt bra jobb, för en del saker är inte översatt och hade de varit det hade det bara blivit fånigt, som en låt till exempel. Det skulle vara kul att läsa något av David Levithan på engelska för att se om språket är ännu underbarare då.

Boken är både lätt och snabbläst - jag läste halva igår kväll och resten i förmiddags. Det är först och främst språket som gör att man kan läsa den så snabbt. Det flyter som sagt på bra och passar in på berättelsen. Och sedan är det ju det där speciella som David Levithans böcker har som gör att man inte kan sluta läsa dem...

Jag älskar själva berättelsen, den är så fin så det inte finns ord för det. Särskilt slutet. Men också början. Och mitten. Allting med den är fint - sättet den är skriven på, karaktärerna, alla relationer, alla smarta ord... Hela boken är fin, inklusive omslaget. Jag älskar den verkligen och rekommenderar den till alla!

Minnesvärt citat:

"För oss är nog den här lyckokänslan den närmaste Gud vi någonsin kan komma, så vi räknar med att Tonys föräldrar skulle förstå allting om de bara inte var så inställda på att missförstå allting."

Bokens första mening:

Klockan nio en lördagskväll i november.

Favoritkaraktär/er:

Paul

Saker från boken som inspirerar mig:

• Det fantastiska språket.

• Humorn som gör att man sitter och småler nästan hela tiden när man läser!

• Karaktärerna, de är så färgstarka att det lyser om dem och alla har en egen personlighet.

• Framsidan! :D

• Berättelsen, den är så fin och det är omöjligt att sluta läsa - man vill ju se hur det går!