Jag har skrivit en uppsats på svenskan i skolan. Man fick välja på några rubriker och sedan skriva en berättelse till dem, och jag valde "De mystiska knackningarna". Eftersom det var väldigt länge sedan jag la ut någon berättelse jag skrivit själv på bloggen (och jag blev hyfsat nöjd med den här) så tänkte jag publicera den :)
De mystiska knackningarna
Man kan se saker i mörkret som inte finns på riktigt. Men om det finns övervägande bevis för att det man ser i mörkret faktiskt är sant..?
•••
Det var allhelgonahelgen och mörkret hade lagt sig över staden. Överallt lyste det ljus, särskilt på kyrkogården. Såg man den uppifrån, från ett flygplan till exempel, var det som att titta på en stjärnhimmel. Det var härligt att se att så många var omtyckta, ihågkomna och saknade. Men det var minst lika sorgligt att se alla svarta partier bland ljusprickarna, där det fanns gravar som ingen längre kom ihåg. Där vilade de glömda, de ensamma. Vem brydde sig om dem? Varför var det ingen som lyste upp deras död lite? Kanske hade de döda också känslor. Men kanske inte.
Mannen som gick över kyrkogården funderade mycket på detta med att vissa var bortglömda och inte längre saknade. Han böjde sig ner och tittade på en av gravarna utan ljus. Där vilade Ester Karlsson, som föddes 1896 och dog 1966. Varför dog hon? Av ensamhet? Var hon sjuk? Var hon gammal? Dog hon av någon olycka? Svårt att veta. Men den viktigaste frågan var ändå: saknade någon henne när hon dog? Fanns det någon som fortfarande tänkte på henne den där allhelgonanatten? Eller var hon borta? Bodde hon inte i någons hjärta längre, som man brukade säga åt barnen att de döda gjorde?
Mannen reste sig upp, suckade och vände ryggen åt Esters gravsten och fortsatte mot minneslunden. Där lyste så många ljus att det skulle ta evigheter att räkna dem. Ljusen stod överallt - på bänken i mitten, bland stenarna runt, i häcken och bland blommorna. Kunde det inte börja brinna då? Tydligen var folk villiga att ta den risken för att få plats att tända ett ljus för dem de saknade.
Han gick förbi minneslunden och fortsatte bland gravstenarna. Han svepte med blicken över alla ljuspunkter, gravstenar och över kyrkan, som stod i själva mitten av alltihop. De höga tallarnas skuggor gjorde så kyrkogården kändes lite spöklik. Mannen drog sin rock tätare omkring sig och huttrade. Det var kallt ute, någon av de första kvällarna med minusgrader. Röken som kom ut ur hans mun såg ut att samla sig och bli en enda stor dimma som la sig runt gravarna och värmde dem så gott den kunde.
Det blev plötsligt helt mörkt omkring mannen. Han hade kommit runt ett hörn av häcken och visste inte var han var. Han väntade lite och lät ögonen vänja sig vid mörkret innan han såg sig omkring.
Han drog efter andan när han förstod var han var. Han var vid barngravarna från Spanska Sjukan som härjade i början av 1900-talet. Gravarna var små och sneda, och det stod bara barnens namn på dem, inte när de föddes eller när de dog. Namnen kunde man knappt se, de var antingen för slitna eller övervuxna av mossa. Gravarna var misskötta och gräset växte långt runt omkring dem. Ingen hade brytt sig om att tända ljus där. Ingen mindes de små barnen som aldrig fick något liv.
Mannen hade nog känt sorg och inte rädsla om det inte var för historien. Historien om de där barnen och just den där kvällen. Historien som sa att barnen kom upp ur sina gravar på allhelgonanatten och gick runt genom stan och sjöng med sina ljusa barnröster. Historien sa att de kom upp runt midnatt och gick in i skogen och fortsatte runt utkanten av den lilla staden. De gick sedan rakt igenom staden, på den största gatan, och knackade på hos en utvald familj på vägen. Sedan stod de utanför den familjens dörr och sjöng om sin sjukdom och sin död, och att de ville ha hjälp att bli fria från sjukdomen som fortfarande inte lämnat deras döda kroppar.
Mannen trodde egentligen inte på spöken eller sagor. Men just där, just då, tvekade han inte när han vände sig om för att gå därifrån trots att de stackars ensamma barnen kanske behövde lite kärlek - något de inte hann få så mycket av i sina korta liv. Men det var något med mörkret, tystnaden och den kusliga känslan som sa åt honom att gå hem så fort han bara kunde.
Men det var försent. Han ryckte till när han hörde kyrkklockan slå. Han räknade slagen medan hjärtat dunkade snabbare än någonsin förut. Snälla, inte tolv. Inte tolv.
Men det var just tolv som klockan slog, och när ekot efter det sista och tolfte slaget försvunnit hände det något bakom mannens rygg. Han hörde det tydligt.
Helst ville han springa därifrån, men den nyfikna delen i honom tog över och det han såg förändrade hans liv för alltid.
•••
Det knackade på dörren. Min lillasyster Maja flög ur soffan för att komma dit och hinna öppna före Adrian, min lillebror, som älskar att tävla mot sin fyra år yngre syster i allt.
Allting var förberett. Vi hade lagat mat hela dagen - grön spagetti, korvfingrar, svamp av halva tomater med ett ägg som fot, orange pumpasoppa med benknotor av blomkål i och monstermackor (specialgjorda av min lillasyster). Och allt fika sedan: spöken gjorda av maränger, cupcakes med olika allhelgonamotiv, spindlar av chokladbollar, benknotor av vit choklad och såklart en massa hemmagjort allhelgonagodis. Min lillebror hade dukat bordet med höga glas fyllda med rött vatten och en godisbit i form av löständer i varje, med spindelnät över varje tallrik och lite andra överraskningar. Man kunde aldrig riktigt veta med min lillebror - han var rätt smart för att vara sju år.
Jag själv hade städat hela huset och satt ut lite ljus här och där. Man kunde hitta pumpor på de mest konstiga ställen och jag hade hängt spindelnät i taket. Min lillasyster hjälpte mig med att släcka alla lampor och då blev vår lilla villa rätt kuslig, faktiskt. Att vi bodde precis bredvid kyrkogården gjorde bara saken bättre.
Maja kom först till dörren och släppte in min galna faster, något lugnare farbror och mina tre halvgalna kusiner.
”Hej allihopa!” ropade min faster Lisa och gav min mamma en stor kram. Mamma, som är rätt stor och ganska svår att krama, lyftes nästan från golvet av Lisas bamsekram.
Sedan vände sig Lisa mot mig och mina syskon. Hon såg ut som hon alltid gjorde vid allhelgona - mörkbrunt hår i en knut på huvudet med en spindel i, svart spetsklänning och riktiga monsterskor. Jag tror till och med att hon tog allhelgona och halloween allvarligare än min treåriga lillasyster.
Hon kramade oss allihop och sedan fortsatte hon till bordet min lillebror dukat och tjöt av glädje när hon såg alla dekorationer. Hon var lite annorlunda, Lisa, men jag älskade henne - roligare människa kunde man inte hitta.
Jag hälsade på mina kusiner Filip, Andréa och Joel. De log mot mig med sin mammas isblå ögon och de hade också ärvt hennes mörka hår. Jag hade inte sett dem på länge, inte sedan sommarlovet faktiskt. Då hade de varit brunbrända och haft badkläder på sig. Nu var de påbyltade i minusgraderna som envisades med att hitta vägar in i vårt hus och var bleka av mörkret. De var ungefär i min, Adrians och Majas ålder och väldigt snälla, så det var synd att vi bodde så långt ifrån varandra.
Det knackade igen. Adrian, som stått vid dörren för att hinna öppna innan Maja, kastade sig i mormors famn så fort han såg henne. Hon skrattade och tryckte honom längre in mot sin mjuka mage. Alla älskade mormors mage - den var mjuk men inte tjock, precis som magar ska vara.
När Adrian fått slut på luft med huvudet inborrat i mormors mage tog han några steg tillbaka och granskade henne med blicken. ”Du har fått mer grått hår”, sa han med den oblygsamhet mindre barn brukade ha och som inte han vuxit ifrån än. Men mormor bara skrattade och kramade honom igen.
Hon synade vårt vardagsrum - den stora soffan vi hängt en orange filt över, de vita väggarna vi fyllt med små, svarta låtsasspindlar, soffbordet Adrian dukat, trappan till övervåningen jag fyllt med värmeljus och pumpor, TV:n vi hängt spindelnät över och valvet in till köket där vi hängt ett svart, halvgenomskinligt draperi i. Hon verkade bli nöjd och gick in mot köket för att hälsa på mamma, Lisa och min farbror Kalle - mormor är väldigt noga med inredning och älskar allt som har med det att göra förutom när någon har inrett något riktigt fult.
Vi satt allihop runt bordet och hade precis börjat äta när det knackade på dörren. Ljuset vi tänt för morfar bara blåstes ut trots att det inte fanns något drag. Vi tittade på varandra allihop.
”Är inte alla här?” undrade Adrian.
”Jo”, sa mamma. ”Det kanske är några som går bus eller godis nu istället för på halloween?”
”Kanske det”, sa mormor. ”Vem öppnar?”
Ingen rörde sig ur fläcken. Jag vet inte varför, men det var något - en känsla - som sa oss att vi inte borde öppna utan istället springa all världens väg och gömma oss. Men så knackade det igen. En liten, rätt tyst knackning. Maja reste sig och gick mot dörren. Fast vi, eller i alla fall jag men jag såg på de andra att de kände något liknande, hade den där känslan sa vi inte åt henne att komma tillbaks till bordet - för vad kunde hända?
Om vi bara hade vetat.
Om vi bara hade suttit kvar vid bordet, pratat om gamla minnen och ätit vår mat.
Om vi bara hade sagt åt Maja att inte öppna åt den okända personen där utanför.
Om vi hade haft en chans att ändra på något i våra liv vet jag att vi alla hade valt samma sak.
Maja gick de sista stegen fram till dörren, drog ner det lite småtröga handtaget och öppnade. Åh, om jag bara kunde bespara henne den synen på något vis. Något sådant ska ingen få se.
Där utanför stod det ett trettiotal sjungande barn. Deras klara röster lät högt i den tysta natten. De hade allihop liknande kläder - vita nattskjortor som såg ut att komma från början av 1900-talet. En del av dem höll i nallar, en del höll varandra i handen. Något de alla hade gemensamt var ögonen. De var... tomma. De såg på oss med stora, bedjande, tomma ögon.
Döda ögon.
Vi satt allihop som paralyserade och lyssnade på sången. De sjöng om att det inte fanns någon väg tillbaka, men att det fortfarande fanns ett sätt att släppa dem fria från sjukdomen genom att gräva upp deras kroppar, bränna dem och sedan sprida deras aska på en fridsam plats. Jag kommer aldrig glömma den sången, särskilt inte den sorgliga och kusliga melodin.
Plötsligt vände barnen sina vita och magra ansikten bort från oss. De gick bort från vår veranda och fortsatte sjungande bort mot kyrkogården och rakt igenom den stora, svarta grinden. Vi såg hur de fortsatte iväg mot den bortglömda delen av kyrkogården, det lyste egendomligt runt deras utmärglade kroppar.
Maja stängde försiktigt dörren och vände sig mot mamma.
”Mamma, de sjöng fint. Ska de sjunga för de döda nu?”
•••
Och att en man hittades död vid de gamla barngravarna av symptom som liknade Spanska Sjukan är en helt annan historia.
