Oksa Pollock - Det sista hoppet

Författare: Anne Plichota & Cendrine Wolf
Antal sidor: 543 st
Förlag: Rabén & Sjögren
Serie: Oksa Pollock 1
Utgiven år: 2010
Originalets titel: Oksa Pollock - L'Inespérée
Genre: Fantasy

Trettonåriga Oksa Pollock flyttar från Paris till London tillsammans med sin mamma, sin pappa, sin farmor samt hennes bästa vän Gus och hans familj för att Oksas föräldrar ska starta en fransk restaurang där tillsammans med Gus föräldrar. Först ville Oksa inte alls flytta, men när hon fick reda på att alla hon älskar skulle med gick hon med på det.

De flyttar in i ett hus på Bigtoe Square och Oksa tror att hon kan trivas där när hon bott där ett tag. Hon och Gus börjar på en skola för fransktalande barn och det mesta där är bra. Oksa och Gus får nya vänner, Merlin och Zelda. Det mesta är som det var i Frankrike, om man bortser från alla saker som är så typiskt London - som dubbeldäckare och annat. Men som sagt, det mesta är bra - men inte allt. Till exempel finns en lärare, magister McGraw. Han är verkligen hemsk - han gör sitt bästa för att göra eleverna till åtlöje och är riktigt elak mot dem. En annan hemsk person är "Vandalen" (som Oksa kallar honom) som är elak mot Oksa men hon har ingen aning om varför.

En dag hittar Oksa ett konstigt stjärnformat blåmärke runt sin navel. När Oksa visar det för sin farmor avslöjar hon den stora hemligheten: Oksa kommer från det hemliga landet Edefia, ett gömt land i en annan verklighet. Hennes familj har flytt därifrån för många år sedan och nu är Oksa landets sista hopp - den enda som kan öppna portalen till Edefia och kämpa mot de mörka och ondskefulla krafterna som gjorde så de behövde fly.
___________________________________________________________________________

Jag tyckte att den här boken lät väldigt bra - en flicka som plötsligt får veta att hon är från ett land som ligger i en annan verklighet. Men jag blev rätt besviken. Jag hade inte så höga förväntningar, men ändå.

Boken var väldigt seg och jag ville många gånger sluta läsa den, trots att det var många hemligheter som inte hade avslöjats och så. Det som gjorde den mest seg var att det var massvis med långa berättelser och förklaringar som verkligen var väldigt sega. Många av dem förde inte berättelsen framåt det minsta, de kunde författarna ha strukit. De var flera kapitel långa varje gång och många av dem var inte så intressanta som karaktärerna tyckte. Det stod typ "Oksa blev helt förbluffad över det hennes farmor just berättat" fast hon just avslöjat något inte så värst intressant. Och sedan var det en massa hemligheter hela tiden som jag redan hade listat ut men som huvudpersonen blev alldeles förbluffad över att höra. Liksom - först är Oksa verkligen onaturligt smart och sedan är hon dummare än en Trögmåns (karaktär i boken) (eller nej, kanske inte riktigt så trög). Hon bytte liksom personlighet fram och tillbaka och det var lite svårt att få grepp om henne. Och ja, det där med hemligheter som jag redan hade listat ut - en annan sak som gjorde boken seg var att den var så förutsägbar, den var liksom inte finurlig i slutet eller så. Och allt hemlighetsmakeri hela tiden - det fanns ingen orsak till att hålla saker hemliga, det var bara dumt. Jag antar att det skulle göra boken spännande, men jag tyckte det var rätt irriterande.

Och sedan lite saker jag stör mig på med författarnas skrivsätt: när någon säger något står det typ ropar, vrålar, skriker, tjuter, utropar eller något annat efteråt. Typ - blablabla, skriker Oksa. Fast många av de sakerna som de skriker eller vrålar ska hållas hemliga och får definitivt inte höras - det går liksom inte ihop sig (och de borde vara döva efter allt skrikande och vrålande)! Och författarna gillar verkligen utropstecken, de används lite för mycket tycker jag...

Författarna har använt sig av - när någon pratar, men jag tycker mest om " ", men det är ju vad man tycker mest om själv så det är inte direkt något att klaga på. Men något att klaga på är att någon som nyss gått iväg plötsligt sitter där och pratar eller att någon med grå ögon plötsligt får blå... Hmm.

Språket är väldigt formellt, och visst, det är fint, men hur många trettonåringar pratar så? Det är liksom inte bara Oksa eller någon som pratar så formellt utan alla hennes kompisar i samma ålder, och det blir lite konstigt samtidigt som det är fint. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det.

Något jag gillar är alla varelser som kommer från Edefia. De är gulliga (eller i några fall: elaka) och roliga att läsa om. Jag gillar också relationerna mellan Oksa och hennes familj och vänner, det är mest på grund av dem jag vill läsa fortsättningarna i serien. Så det bästa med boken är relationerna och varelserna från Edefia, och de sämsta sakerna är de sega samtalen, hemlighetsmakeriet, att försöken att göra boken spännande blir irriterande, alla saker som inte går ihop sig och att boken är väldigt förutsägbar och saknar det lilla extra som jag tycker böcker ska ha.

Så, för att sammanfatta hela recensionen: det blev en väldigt negativ recension, men så dålig var inte boken. Den var helt enkelt sådär, men ändå bra på något sätt. Idén till boken är riktigt bra och relationerna mellan personerna samt de roliga varelserna gör att man vill fortsätta läsa. Den får en 4,5: a i betyg, för den var inte super-duper-dålig men rätt seg! Jag kommer nog läsa fortsättningarna men det är inte så att jag känner att jag måste-läsa-dem-nu-annars-går-jag-sönder, om ni förstår vad jag menar.

Minnesvärt citat:

"- ... Du är långt ifrån så stark som du tror, du når inte ens upp till fotknölarna till min pappa. Han skulle kunna göra mos av dig och hela din familj!

- Jaså, det säger du? svarade Oksa, fast besluten att inte låta sig imponeras. Är din pappa en bulldozer kanske?"

Bokens första mening:

Ett gossebarn skulle ha uteslutit varje möjlighet.

Saker från boken som inspirerar mig:

• Relationerna mellan personerna.

• Alla varelser från Edefia!

• Idén med att Oksa och hennes familj kommer från ett land som finns någonstans på jorden fast ändå i en annan verklighet.