DARLAH - 172 timmar på månen

Författare: Johan Harstad
Antal sidor: 440 st
Förlag: Bonnier Carlsen
Serie: -
Utgiven år: 2008
Originalets titel: DARLAH - 172 timer på månen
Genre: Fantasy, äventyr

Ingen har åkt till månen på över fyrtio år. Varför?
    På de senaste månfärderna upptäckte man att det fanns något där som inte borde vara där. Något farligt. Sedan dess har ingen vågat åka dit, men forskare har försökt att hitta en förklaring sedan dess.
    Nu vill NASA att hotet de misstänker finns på månen ska utforskas. För att ha råd med en ny resa till månen behöver de något som folk vill se. De bestämmer sig för att låta tre oerfarna ungdomar  åka med till månen. Den som vill får anmäla sig, sedan lottar de ut tre lyckliga vinnare. De ska bo på månbasen DARLAH 2, som hittills varit okänd för de som inte jobbat med den. Ingen har någonsin varit där inne, och de ska bo där i en vecka.

Mia från Norge vill verkligen inte till månen, men hennes föräldrar vill att hon ska dit och anmäler henne i smyg. När Mia vinner en av platserna blir hon jättearg, men när medlemmarna i hennes band förklarar att hon blir känd genom att åka till månen och att det kan vara vägen till att deras band kan bli kända bestämmer hon sig för att åka ändå.

Midori från Japan vill bort från sitt land och sin stad, helst till New York. Men månen får väl också gå bra. Om hon åker till månen blir hon säkert rik när hon kommer hem, och då kan hon ju åka till New York. Hon blir överlycklig när hon vinner, och bestämmer sig för att aldrig mer komma tillbaka till Japan.

Antonie från Frankrike har blivit dumpad av sin flickvän och vill komma så långt bort som möjligt från henne och minnena. Och månen är ju så långt bort man kan komma, eller hur? När han vinner ser han det som en chans att komma över henne.

Resan till månen blir inte särskilt lyckad, och det är helt klart något som inte står rätt till där uppe...


Jag tyckte att den här boken lät fantastisk. En förklaring till varför ingen åkt till månen på så länge: superbra idé ju! Men jag blev besviken.

Handlingen var liksom "hoppig". Först var det lite segt, men plötsligt gick allt i ett rasande tempo. Man fick till exempel inte läsa om när de tränade inför rymdresan, det skulle jag velat läsa om. Helt plötsligt hade de fått veta att de skulle få åka till rymden och nästa sekund satt de i raketen kändes det som. Jag hade sett fram emot att få läsa om hur man tränar för att få åka till rymden, så jag blev rätt besviken när det inte var med något alls om det. Det kändes som att författaren var väldigt nöjd med slutet och ville komma till det fort.

Berättelsen höll inte riktigt hela vägen. Hotet som fanns på månen var lite för övernaturligt tycker jag, saker som är övernaturliga ska ju kännas verkliga när man läser, men det gjorde inte riktigt hotet på månen, jag hade väntat mig något mer. Allting blir väldigt överdramatiskt i slutet, jag vill inte berätta vad som händer men jag tyckte det var... Jag kan inte förklara det. Det var bra, men jag tyckte att det var liiite fånigt. Eller fånigt är kanske inte riktigt rätt ord... Typ svårt att tro på, kanske?

Nu har jag bara skrivit en massa negativa saker hela tiden, jag ska berätta om det jag gillar också! Trots att slutet var lite fånigt var det ändå rätt läskigt. Vissa saker i slutet gillade jag verkligen, de var spännande och läskiga.

En sak som händer Midori, flickan från Japan, i början älskar jag:

 En toalett på Midoris skola var avstängd för länge sedan, och det gick ett rykte om att någon satt där inne. Hon hette Hanako-san och var död men bodde inne på toaletten. Om man knackade på dörren och sa Hanako-san? två gånger skulle personen där inne svara ja och sedan fråga om man ville leka med henne. Sedan skulle hon komma ut...
    Det var bara ett rykte men det gick så långt att ingen ville gå på toa där längre. Till slut fick rektorn bevilja pengar till att renovera toaletterna och personligen ta bort skylten där det stod att toaletten var trasig. Toaletten var så klart tom.
    Midori kommer och tänka på den händelsen när hon står vid ett låst toalettbås på flygplatsen när hon ska åka för att träna inför rymdresan. Hon hör att någon andas där inne, så hon prövar att säga Hanako-san? två gånger och då svarar personen där inne ja. 

Den delen gillar jag verkligen! Sedan är det en sak som hänger ihop i slutet, saker som hänt alla tre ungdomarna som inte var en slump som de trodde. Det gillar jag också, båda de sakerna är spännande och läskiga.

Den här boken var okej, men inte så bra som jag trodde. Den får en 6:a - 7:a i betyg, för att idén var bra och vissa delar var riktigt läskiga!

Minnesvärt citat:

    "Ibland finns det ingenting att säga.

    Ibland är det för sent redan innan du öppnar munnen. 

    Och du kan leta dig igenom alla böckerna på universitetet, du kan lyssna på alla sånger som någonsin spelats in utan att hitta ett enda ord som kan vrida tillbaka tiden så att allt blir som det var."

"I rymden kan ingen höra dig skrika."

Bokens första mening:

Mina herrar. 

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att den innehåller en förklaring till något som hänt i verkligheten, som förklaringen till varför ingen varit på månen på så länge.

• Att det finns något farligt i världsrymden, och att några känt till det men inte alla.