Och bergen svarade

Författare: Khaled Hosseini
Antal sidor: 361 st
Förlag: Wahlström & Widstrand (tack så mycket för boken!)
Serie: -
Utgiven år: 2013
Originalets titel: And the Mountains Echoed
Genre: Livsöde

"Abollah?"

"Ja."

"När jag blir stor, får jag bo med dig då?"

Abdullah betraktade den blodröda solen som sjunkit så lågt att den nuddade vid horisonten. "Om du vill. Men det vill du säkert inte."

"Jo, det vill jag!"

"Du vill säkert ha ett eget hus."

"Men vi kan vara grannar."

"Kanske."

"Du får inte bo långt bort."

"Tänk om du tröttnar på mig?"

Hon stack armbågen i hans sida. "Det gör jag inte!"

Abdullah log för sig själv."Det blir jättebra."

"Lovar du att vara nära."

"Ja."

"Tills vi blir gamla."

"Väldigt gamla."

"Alltid."

"Ja, alltid."

Hon vände sig om och tittade på honom. "Lovar du, Abollah?"

"Alltid och för all framtid."

Abdullah har uppfostrat och tagit hand om sin lillasyster Pari själv, trots att han bara är tio år. Men när fadern inte längre kan försörja sin familj bestämmer han sig för att sälja Pari till ett barnlöst par i Kabul. Deras sorgliga öde kommer att påverka många liv, men kommer syskonen återförenas innan det är för sent?

______________________________________________________________________

Blev så himla glad när jag fick chansen att läsa den här boken, för Khaled Hosseini är en av mina favoritförfattare och jag älskar hans andra böcker. Jag blev verkligen inte besviken på den här boken, även om jag skulle säga att både "Flyga drake" och "Tusen strålande solar" är bättre!

Berättelsen om Abdullah och Pari är så fin och sorglig, Två syskon som älskar varandra mest i hela världen som skiljs åt. Hemskt! Författaren skriver om hur den händelsen påverkar andra människors liv på ett underbart sätt. Varje kapitel är från en ny persons synvinkel, men det är ändå inte svårt att hänga med. De är skrivna på olika sätt (jag-form, tredje person, som brev) och man vet ofta vem karaktären är och behöver inte lära känna en ny person varje gång - bara ibland. Vid vissa tillfällen har man inte en aning om hur den personen man läser om passar in i berättelsen förrän man läst ett tag, och sedan när man läst hela boken förstår man hur alla berättarröster gjorde att man fick en underbar helhet av berättelsen man inte hade fått annars.

Egentligen var det inte Pari och Abdullah som var berättelsens början, utan det som satte igång allting var en sak som deras styvmamma gjorde en gång. Som sagt, den här bokens helhet är underbar. Och en annan sak som är underbar är hur författaren lyckas introducera nya karaktärer utan att göra det krångligt över huvud taget. Först tyckte man något om en person, men när man väl fick läsa ur den personens synvinkel eller mer om den fick man en ny uppfattning om personen. Några karaktärer gillar jag och några avskyr jag, som det brukar vara i de flesta böcker. Men Khaled Hosseini kan verkligen få en att älska och hata hans karaktärer väldigt mycket.

Något jag särskilt tänker på när jag läser författarens böcker är hur starka känslor han kan ge läsaren. Ibland kändes det som om någon rivit ut hjärtat på en för att det var så hemskt eller sorgligt. Det är verkligen inte många författare som kan skriva om sådana saker så läsaren känner saker så starkt. 

Slutet... Herregud vad sorgligt! Khaled Hosseini har återigen lyckats med att skriva ett hjärtekrossande slut! För hjälp, vad sorgligt det var. Kunde verkligen inte ana att det skulle sluta så, även om jag kände på mig att det skulle bli sorgligt - det brukar det vara i författarens böcker. Men det spelar ingen roll hur mycket man förbereder sig, det blir lika hemskt ändå. Måste också få säga att de sista meningarna var bland det vackraste jag någonsin läst. Jag kunde inte föreställa mig ett bättre sätt att avsluta boken på, även om det var så otroligt sorgligt.

Om jag nu ska klaga på någonting var det nog att man inte fick läsa mer om Abdullah. Man fick bara läsa om honom från hans dotters synvinkel, och det tyckte jag var lite synd. Det skulle gärna fått vara ett kapitel om honom också. Hur han kände sig efter att Pari försvann och gärna lite om hans vuxenliv också. Annars tror jag inte det finns något att klaga på...

Så, som sagt tycker jag ännu mer om författarens andra böcker, men den här boken är ändå något av det finaste och sorgligaste jag någonsin läst. Att det är så verklighetstroget gör det ju inte sämre. Rekommenderas till alla!

Minnesvärt citat:

Det jag skrivit i recensionen lite högre upp, samt de sista raderna.

Bokens första mening: 

Visst.

Favoritkaraktär/er:

Markos, Thalia, Pari och Abdullah

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att den handlar om olika personer i varje kapitel men att allting hör ihop i slutet.

• Att den är så fin och så otroligt sorglig!

• Slutet... Så sorgligt och så vackert.

• Att den är så verklighetstrogen.