Hemligheternas rike

Författare: Kristin Cashore
Antal sidor: 619 st
Förlag: Semic (tack för boken!)
Serie: De utvalda 3
Utgiven år: 2012
Originalets titel: Bitterblue
Genre: Fantasy, livsöde, kärlek

(Spoilervarning om man inte läst "Tankeläsaren" och "Monstrets dotter"!)

Det är åtta år sedan kung Leck dog och Bitterblue blev drottning, men staden är ändå inte återställd från Lecks hemska lögner. Lecks påverkan lever kvar och Bitterblue kämpar med att få kungariket på fötter.
    Bitterblue känner sig fångad. När hon förstår hur lite hon egentligen vet om sin stad och sitt kungarike börjar hon smyga ut på nätterna. Ute i staden, förklädd i mörkret, vet ingen vem hon är. Hon hittar sagorummen, rum där sagor berättas av människor med berättandets gåva, och träffar två tjuvar som hon blir vän med - och särskilt en av dem blir väldigt viktig för henne.
    Men hur vet Bitterblue vem hon kan lita på? När hon väl börjar fundera märker hon hur mycket det egentligen är som inte står rätt till, och nyckeln till sanningen visar sig vara närmare än hon tror...
____________________________________________________________________

Nu har jag alltså läst den - årets mest efterlängtade bok enligt mig. Förväntningarna var verkligen skyhöga och jag var rädd att boken inte skulle nå upp till dem - men den överträffade dem faktiskt.

Först och främst älskar jag Bitterblue som karaktär. Jag tyckte väldigt mycket om henne redan i "Tankeläsaren", och i den här boken växte hon ännu mer i mina ögon. Jag är verkligen imponerad av att författaren lyckades få läsaren att känna igen Bitterblue, trots att det gått åtta år, och märka att hon utvecklats och blivit äldre. Hon känns väldigt verklighetstrogen - hennes känslor känns så äkta och hon är inte perfekt, utan gör misstag ibland. Det är en av de största anledningarna till att jag tycker så mycket om henne. Dessutom kan jag relatera till henne, hon är stark och självständig samtidigt som hon är känslosam och man märker verkligen hur hon gör sitt bästa för att göra "rätt" och få kungariket att hålla ihop och fungera.

Man får också möta en del nya karaktärer, som Saf, Teddy, Malden, Fox, Thiel... Det finns många, jag kan inte räkna upp allihop. Min absoluta favorit av de nya var Saf - han var verkligen en intressant, snäll, omtänksam, sur och fantastisk tjuv! Han kändes precis som Bitterblue väldigt verklig, och hade både positiva och negativa sidor som tillsammans blev helt underbara. Teddy tyckte jag också väldigt mycket om, han var så snäll och jag älskade att han gillade böcker, läsande och skrivande. Fox var verkligen en sådan där karaktär man aldrig visste var man hade, och jag tyckte så himla synd om Thiel och Bitterblues andra rådgivare trots det som hände!

Men de allra bästa karaktärerna var definitivt de från de två första böckerna. Jag blev så otroligt glad när Po och Katsa kom - jag tror jag saknade dem mer än Bitterblue. De var fortfarande sina gamla underbara jag och jag älskade att läsa om deras bråk och kärlek. Jag kunde inte heller låta bli att vilja läsa berättelsen ur Katsas perspektiv, för jag älskar hennes berättarröst och en del händelser skulle jag helt enkelt vilja läsa om, och inte bara höra återberättade från Katsa. Jag tyckte också mycket mer om Giddon i den här boken, för ur Bitterblues perspektiv är han en vän - men ur Katsas perspektiv var han jobbig och irriterande. Raffin växte också otroligt mycket i mina ögon, och nu när man fick veta mer om honom "klarnade" bilden av honom lite och jag tyckte verkligen synd om honom samtidigt som jag var glad för hans skull. Det var också kul att lära känna Bann liter mer, jag tycker ännu mer om honom med! Sedan var det underbart att få träffa Flamma igen, och få veta hur det gick för henne och Brigan.

Till själva handlingen då. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Jag älskar att läsa om Bitterblue och om hur hon kämpar med att få kungariket på fötter. Det känns så verkligt, så äkta, och själva mysteriet löstes på ett så... naturligt sätt, på något vis. Det gick inte för fort i slutet och alla ledtrådar kom fram på ett så bra sätt. Det var intressant hela tiden och jag var fast från första sidan. Slutet överraskade mig verkligen, det var inte det minsta förutsägbart! Men när man väl fick veta hur allt hängde ihop förstod man inte hur man kunnat missa det förut - det var så otroligt klurigt tänkt av författaren och allt stämde perfekt.

Språket är, precis som i de två första böckerna, otroligt bra. Det flyter på och passar perfekt in på berättelsen, och när man läser tänker man kanske inte så mycket på det men när man väl tänker efter förstår man hur fint och poetiskt det är. Boken är också full av bra, tänkvärda och roliga citat.

Det finns knappt ord för hur många känslor den här boken gav mig. När jag läste var jag så där otroligt glad så jag bara ville hoppa och skrika eller något, så förkrossad att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, så överraskad så jag knappt kunde fortsätta läsa, så spänd att sidorna bara flög fram... Det är helt otroligt vad berörd jag blev av den här boken. Och när den tog slut blev jag verkligen förkrossad... Den hade väldigt gärna fått vara typ sådär 700 sidor till eller något, för jag skulle inte säga nej till att få stanna i Kristin Cashores underbara värld och umgås med hennes underbara karaktärer även om ingenting "stort" skulle hända.

Jag var verkligen nyfiken på hur författaren skulle lyckas knyta ihop bok ett och två, och hon gjorde det bättre än jag hade hoppats. Sättet hon gjorde det på var verkligen perfekt - självklart var det så det skulle hända! Skulle verkligen velat läsa mer om det, men man kan ju inte få allt - och det var ju Bitterblue man följde. Men hjälp mig, snälla. Slutet. Jag vill veta mer! Hur gick det för Raffin och Bann? Och för Saf? För Po och Skye? Jag kollade genast upp om det här verkligen var sista boken, och jag läste att det finns en stor chans att vi kommer återse Kristin Cashores karaktärer och värld någon gång - men inte i hennes nästa bok. Jag hoppas att hon ångrar sig och bestämmer sig för att släppa typ fjorton böcker till i serien imorgon, för seriöst - jag måste få veta hur det går. Om man bortser från att jag vill veta mer tycker jag väldigt mycket om slutet, för det är så fint och lite vemodigt - som hela boken.

Nu har nog de flesta förstått vad jag tycker om den här boken, men ifall någon skulle missat den så älskar jag den. Den slog alla mina förväntningar och var alldeles, alldeles underbar. Den är definitivt den bästa boken jag läst i år, och då har jag ändå läst böcker som "Morgon i Jenin" och "Divergent". Så - om du läst de två första böckerna i serien, tveka inte med att läsa denna! Den är så otroligt bra och jag har definitivt inte gjort boken rättvisa i min recension. <3

Minnesvärt citat:

"Min rådgivare tycker att vi ska gifta oss", sa Bitterblue retsamt.

Po skrattade högt. "Jag ser fram emot att förklara det för Katsa."

"De brottades fortfarande, skrattade och skrek medan Bitterblue och Giddon tittade på, när en stram liten hovmarskalk marscherade fram till drottningen och sa: "God dag, ers nåd. Lady Katsa av Middlunds har anlänt till hovet, ers nåd."

Bitterblue höjde ena ögonbrynet. "Det menar du inte?"

"Katsa och Po försökte dränka varandra och hade kolossalt roligt, att döma av deras högljudda skratt."

"Va!" utbrast Katsa. "Jag tror inte mina öron! Tror ni era öron? Jag tror inte mina öron!"

"Vi kan konstatera att Katsa inte tror sina öron", sa Raffin."

"Det gjorde jag aldrig, mamma, tänkte hon och lakanen dränktes av tårar. Jag följde aldrig med honom. Jag höll mitt löfte. Men du dog i alla fall."

"Men det är så minnet fungerar", sa Bitterblue lågt. "Saker försvinner utan tillåtelse och kommer tillbaka utan tillåtelse."

Teddy flinade. "Sanningar är farliga", sa han.

"Varför skriver du dem då i en bok?"

"För att fånga dem mellan bladen", svarade han, "och stänga in dem innan de försvinner.

"Om de är farliga, varför inte låta dem försvinna?"

"För att när sanningar försvinner lämnar de tomrum efter sig, och det är också farligt."

"Tror du att man måste kunna känna rädsla för att ha ett samvete?"

"Jag skulle aldrig knuffa en sjuttiosex år gammal man nerför en trappa", fnös Katsa förnärmat.

"Då har jag väl det att se fram emot", sa Po. "En vacker dag."

Bokens första mening:

Det måste göra ont när han tar tag i mammas arm och rycker henne mot väggbonaden.

Favoritkaraktär/er:

Katsa, Po, Bitterblue, Saf, Raffin, Bann, Flamma och Giddon

Saker från boken som inspirerar mig:

• De underbara karaktärerna!

• Att den är spännande från första sidan och aldrig blir långtråkig.

• Hur de två första böckerna knöts ihop!

• Det fina språket och alla fantastiska citat.

• Allting...