Glashuset

Författare: Rachel Caine
Antal sidor: 312 st
Förlag: Styxx fantasy
Serie: Vampyrerna i Morganville 1
Utgiven år: 2006
Originalets titel: Glasshouses
Genre: Vampyrer, fantasy, kärlek

Claire kommer till Morganville för att gå på college, då hennes föräldrar inte ville att hon skulle åka längre än så. Då Claire blir utstött och mobbad av flickorna i elevhemmet bestämmer hon sig för att leta efter någon annanstans att bo.
    Hon får flytta in i Glashuset tillsammans med tre andra ungdomar - gotharen Eve, rebellen Shane och den mystiska Michael som försvinner varje morgon och dyker upp igen vid solnedgången - och där får hon lära sig att det finns värre saker än tjejerna i elevhemmet att oroa sig för - blodtörstiga, starka varelser lurar i nattmörkret. Kommer de fyra ungdomarna i glashuset kunna med gemensamma krafter överleva tills solen går upp?
__________________________________________________________________________

Jag hade rätt höga förväntningar på "Glashuset", men tyvärr blev jag verkligen besviken. I början var berättelsen rätt fångande och jag tänkte att det nog kunde bli rätt bra, men så fort de "elaka" tjejerna kom blev jag helt... Förlåt, men skrattfärdig. Seriöst, de är så patetiskt elaka att de inte är trovärdiga över huvud taget. Ja, jag vet att folk kan vara elaka, men tyvärr beskrev författaren elakheten så dåligt så det nästan blev kul. Och sedan blev boken bara sämre.

Karaktärerna är väldigt platta. Claire beskrivs som töntig för att hon gillar att läsa, lära sig saker och har koll på till exempel klassiker. Ja, det är ju jättetöntigt. Jag brukar tycka om sådana karaktärer som Eve men tyvärr är hon inte så cool som hon skulle kunna vara. Både Michael och Shane är tyvärr rätt ointressanta. Och sedan är de onaturligt snälla mot Claire när hon kommer till Glashuset, tycker synd om henne och tar hand om henne direkt. Hmm...

Kanske beror det på att den senaste vampyrserien jag läste (Vampire Academy!) var så underbar och vampyrvärlden i den serien var fantastisk, men jag intresserade mig aldrig för vampyrerna i den här boken. De är rätt platta, precis som karaktärerna, och jag fick aldrig något riktigt grepp om dem. Författaren skulle definitivt skrivit mer om dem.

Tyvärr är berättelsen inte intressant över huvud taget - om det här inte hade varit min egen bok hade jag definitivt inte läst klart den. Inte ens i slutet var det spännande, utan i själva slutstriden kände jag fortfarande som om jag ville lägga ifrån mig boken och gå och göra något annat. På tal om slutet - det var nog det allra sämsta med hela boken. Man hängde inte med över huvud taget och jag fattade egentligen inte själva "grejen" med boken heller - kunde inte författaren kommit på något intressantare? Tydligen inte. Dessutom var slutstriden så fånig - det gick för fort fram, beskrivningarna var dåliga och jag fattade inte hur det kunde gå så himla bra för dem - och när de sa något om att de hade en timme på sig att göra en sak jag inte kan avslöja utan att spoila, fick jag lite Harry Potter-vibbar (när Voldemort säger att de har en timme på sig att lämna över Harry till honom). Nej, boken är inte unik på något sätt heller, kan jag ju passa på att nämna.

Att Claire förstår allting och plötsligt är inblandad i värsta "mysteriet" eller vad man nu ska säga är inte trovärdigt över huvud taget. Hela berättelsen går alldeles för fort fram. Samtidigt som den är jätteseg händer liksom allt på en gång. Dessutom var cliffhangern i slutet... Obeskrivbar. Det är liksom för mycket - allt bara avbryts på en gång liksom. Men ändå kommer jag knappt ihåg cliffhangern nu, en vecka efter jag läste ut boken...

Så nej, den här boken passade inte mig. Vet att många älskat den men kan inte riktigt se det bra med den - jag ser först och främst en massa brister. Tyvärr var den inte alls så bra som jag hoppades, men så är det ibland ;)

Minnesvärt citat:

Hittade verkligen inget...

Bokens första mening:

Samma dag som Claire flyttade in i Glashuset stal någon hennes tvätt.

Favoritkaraktär/er:

Hittade ingen sådan heller...

Saker från boken som inspirerar mig:

• Det skulle nog vara de första sidorna då, för det började hyfsat bra!

Bloodlines

Författare: Richelle Mead
Antal sidor: 421 (extramaterial ej inräknat)
Förlag: Penguin Books
Serie: Bloodlines 1
Utgiven år: 2011
Originalets titel: Bloodlines
Genre: Fantasy, vampyrer
Språk: Engelska

Sydney är inte speciellt populär hos alkemisterna sedan hon hjälpte dhampiren Rose Hathaway - så när hon får i uppdrag att vakta drottning Lissas syster Jill ser hon det som sin chans att visa att hon är värd sin guldtatuering en gång för alla. Jill är nämligen Lissas enda levande släkting - och har inte Lissa några släktingar får inte hon vara drottning. Det gör att vissa är ute efter Jill - och hon måste skyddas till varje pris innan Lissa lyckas ändra på regeln som säger att man måste ha levande släktingar för att vara drottning.
    Men uppdraget är definitivt svårare än Sydney hade tänkt sig - hon, som hade tänkt hålla sig borta från att vara för vänskaplig med vampyrer för att vinna tillbaka respekten hos alkemisterna - måste nu bo i samma rum som en. Hon ska nämligen gå på en internatskola ihop med Jill och Eddie och låtsas vara deras syster.
    Och sedan är det ju hennes chef, Keith, som hon inte direkt trivs bra ihop med...
________________________________________________________________________

Gud vad jag saknat Richelle Meads värld, språk och karaktärer! Hur överlevde jag utan dem, egentligen? Richelle Mead's böcker är verkligen något alldeles extra - de är så roliga, spännande och omöjliga att släppa så man inte vet var man ska ta vägen. Jag hade väldigt höga förväntningar på "Bloodlines" då jag älskar Vampire Academy-serien otroligt mycket, och jag blev inte besviken!

Först och främst så älskar jag karaktärerna. Jag var nyfiken på Sydney, för jag gillade henne i Vampire Academy och skulle vilja veta mer om henne, och ville verkligen återse de andra - till exempel Adrian och Jill. Sedan kunde jag ju inte låta bli att hoppas på att få träffa Rose och Dimitri igen, och de var inte med mycket - men de var med lite i alla fall! Sydney var verkligen en stark och bra huvudperson, jag gillade henne verkligen. Och Adrian är lika rolig och fantastisk som vanligt :D (Jag vet att Dimitri är min favorit, men jag älskar Adrian ändå!) Älskade verkligen honom och Sydney tillsammans, deras konversationer var kanske det bästa i hela boken. Kolla bara på citaten lite längre ner i inlägget! Jag tyckte alla karaktärer kändes väldigt verklighetstrogna, faktiskt. De hade sina brister och var inte perfekta allihop, och det var det som gjorde dem så realistiska.

Till handlingen, då. Jag tycker verkligen storyn håller, idén med att de måste vakta Jill för att hon är Lissa's enda levande släkting är hur bra som helst. Boken blir heller aldrig långtråkig, och vissa delar var mer spännande än andra - som slutet! Trodde verkligen inte det var så allt hängde ihop, och då var det som svårast att lägga ner boken! Och sedan... Cliffhangern? Seriöst, det kan inte vara sant. Det borde vara förbud att sluta en bok så. Herregud. Jag MÅSTE ha fortsättningen typ igår!

Än så länge slår inte Bloodlines Vampire Academy, men jag känner på mig att den här serien kommer bli otroligt bra - jag menar, jag har läst en bok och den är redan fantastisk. Richelle Mead har byggt upp en underbar berättelse, som vanligt, och den gjorde mig dessutom sugen på att läsa om Vampire Academy! :D Jag rekommenderar verkligen den här boken - först och främst till de som läst Vampire Academy-serien men det skulle säkert gå att läsa den utan att ha gjort det med. Bara... Läs den!

Minnesvärt citat:

“Takes a lot of tries before you hit perfection." He paused to reconsider that. "Well, except for my parents. They got it on the first try." 

“Yeah? Can you draw a skeleton riding a motorcycle with flames coming out of it? And I want a pirate hat on the skeleton. And a parrot on his shoulder. A skeleton parrot. Or maybe a ninja skeleton parrot? No, that would be overkill. But it'd be cool if the biker skeleton could be shooting some ninja throwing stars. That are on fire.” 

“They’re waiting for you. Go on in.” Adrian leaned close to Keith’s ear and spoke in an ominous voice. “If. You. Dare.” He poked Keith’s shoulder and gave a "Muhahaha” kind of monster laugh.” 

“You should've just gotten a kids' meal." Adrian told me, pointing to my half-eaten burger and fries. "You could've saved me a lot of money. And gotten a toy.” 

“Dimitri Belikov had arrived.” 

“I don't suppose that she gave you the job based on looks alone?"

Adrian had been staring off but now flashed me a big smile. "Why, Sage, you sweet talker."

"That's not what I meant! What happened?"

He shrugged. "I told the truth."

"Adrian!"

"I'm serious. She asked me what my greatest strength was. I said getting along with people."

"That's not bad." I admitted.

"Then she asked what my greatest weakness was. And I said, 'Where should I start?'"

"Adrian!"

"Stop saying my name like that. I told her the truth. By the time I was on the fourth one, she told me I could go.” 

“Adrian gave me a look that said I was wasting his time. "Because Jet sounds badass.” 

“The greatest changes in history have come when people were able to shake off what others told them to do.” 

“If it makes you feel any better, you’re not as bad as Keith. He was here earlier today and was so nervous, he literally kept looking over his shoulder.” Lee paused thoughtfully. “I think it might have been because Adrian kept laughing like a mad scientist at those old black-and-white movies he was watching.” 

Bokens första mening:

I couldn't breathe.

Favoritkaraktär/er:

Rose, Dimitri (ja, lite räknas), Adrian och Sydney

Saker från boken som inspirerar mig:

• Karaktärerna! 

• Att den är så himla rolig och svår att släppa.

• Världen Richelle Mead har byggt upp!

Yttersta offret

Författare: Richelle Mead
Antal sidor: 647 st
Förlag: Bonnier Carlsen
Serie: Vampire Academy 6
Utgiven år: 2010
Originalets titel: Last Sacrifice
Genre: Kärlek, fantasy, vampyrer, deckare

(Spoilervarning om man inte läst de fem andra böckerna i serien!)

När Rose får veta att hon kan vara död om två veckor blir hon riktigt, riktigt rädd.
    Hon är nämligen fängslad för att ha mördat drottningen. Självklart är det inte Rose som har gjort det, men för den som mördat en drottning är straffet döden och de flesta tror att hon är mördaren.
    Men Rose vill inte dö på det sättet - hon vill dö i strid när hon skyddar de hon älskar. Så när hon får hjälp att fly blir hon överlycklig - men kan hon leva hela sitt liv i flykt?
    Abe, Lissa, Eddie, Christian och Adrian behöver tid för att hinna få fram bevis för att Rose är oskyldig innan beskyddarna hittar henne och dödar henne. Men hur?
    Och så är det det här med Dimitri. Han sa att han inte kunde älska någon efter att han varit strigoi, och Rose har gjort sitt bästa för att släppa honom och gå vidare tillsammans med Adrian. Men har hon verkligen lyckats?
_________________________________________________________________________

Så, då har jag läst hela serien då. Och vad tycker jag? Den är helt fantastisk.

Rose och Dimitri har verkligen blivit två av mina favoritkaraktärer genom alla tider (tillsammans med bland annat Finnick Odair och Sirius Black, så ni fattar att de är bra). Jag älskar dem! Roses tankar och kommentarer och Dimitri... Han är han helt enkelt. Helt underbar. Jag kommer verkligen sakna dem!

Författarens språk blir bara bättre och bättre för varje bok. Som ni ser på alla citat jag hittade så är det verkligen underbart! Jag har bara skrivit ner de allra bästa citaten, det fanns fler, men om jag skulle skriva ner alla skulle jag i princip skriva ner hela boken.

Vad är det som är så speciellt med den här serien, då? Vad ska jag skriva för att hela världen ska läsa de här böckerna? Det jag gillar allra mest är som sagt karaktärerna - de passar så bra ihop, de är roliga, de är underbara (Dimitri)... Författarens sätt att skriva på är också fantastiskt - hon skriver roligt och så det blir omöjligt att sluta läsa. Jag läste en bok på 647 sidor på tre dagar, och ändå var jag i Göteborg och på bokmässan... Så alltså - ni som inte har läst den här boken: läs den. Ni som har läst den: läs den igen. Den är helt obeskrivligt bra.

En annan underbar sak är att den inte är förutsägbar! Jag hade ingen aning om vad som skulle hända i slutet förrän det hände. Och när man fick reda på hur det var tänkte man "ahaa, men det är klart? Varför tänkte jag inte på det?" ;)

Jag vet att endel är besvikna på slutet, men det är inte jag! Jag tycker det var ett perfekt slut på en perfekt serie. Men vad händer nu när jag har läst alla böckerna då..? Jag måste verkligen äga de här böckerna - något att önska sig i julklapp kanske? Dessutom skulle det vara kul att läsa om ettan nu när man vet hur det kommer sluta.

Nej, nu får jag nog sluta skriva. Jag kommer ändå bara tjata om hur underbar den här serien är. Så jag slutar med att säga att den har blivit en av mina absoluta favoritserier - LÄS DEN!

Minnesvärt citat:

"Jag bara babblade, och jag var själv medveten om att jag lät hysterisk och desperat. Det kunde förstås bero på att jag var hysterisk och desperat."

""Boken är alltid bättre än filmen.""

"Jag tittade mig omkring.

"Svårt val. Lämna allt det här för elektricitet och fungerande avloppssystem?"

Nu flinade Sydney. "Och gå miste om fler frierier."

"Dessutom måste vi antagligen slåss mot strigoi", tillade Dimitri.

Jag kom raskt på fötter.

"Hur fort kan vi ge oss iväg?""

""...Det var hennes idé och... den var bra." Jag gillade inte riktigt att det kom som en överraskning för honom."

""Just nu räcker det." Jag gav honom en kyss på pannan och hjälpte honom att resa sig. "Det gör det just nu.""

""Toppen", sa jag. "Ett konferenssamtal till. Jag måste verkligen blockera ert nummer."

""Ett hushåll med två bilar", mumlade han. "Jag hoppades på det."

"Eller så är de ute och promenerar och är precis på hemväg när de lägger märke till en insatsstyrka som lurar i buskarna", viskar jag.

Bokens första mening:

Jag gillar inte burar.

Favoritkaraktär/er:

Dimitri och Rose!

Saker från boken som inspirerar mig:

• Karaktärerna, för de är bäst.

• Handlingen, för den är bäst.

• Humorn, för den är bäst.

• Att man inte kan sluta läsa, för det är bäst.

• Slutet, för det är bäst.

• Att den inte är förutsägbar, för det är bäst.

Andens kraft

Författare: Richelle Mead
Antal sidor: 521 st
Förlag: Bonnier Carlsen
Serie: Vampire Academy 5
Utgiven år: 2010
Originalets titel: Spirit Bound
Genre: Vampyrer, kärlek, fantasy

(Spoilervarning om man inte läst de tidigare delarna i Vampire Academy-serien!)

Om det fanns ett sätt att rädda Dimitri på - skulle Rose försöka även om hon skulle vara tvungen att hjälpa den brottsling som torterat Lissa ur fängelset?
    Ja, det skulle hon. När Rose får reda på att det finns en person som har gjort en strigoi levande igen bestämmer hon sig för att hjälpa Viktor Dashkov att fly ur fängelset, för han är den enda som känner personen som gjorde det.
    Men kan ens Rose, som är väldigt bra på de flesta olagliga saker, lyckas hjälpa en fånge att rymma ur ett fängelse som det Viktor Dashkov sitter inlåst i?
_________________________________________________________________________

Herre gud. Spännande räcker inte för att beskriva den här boken. Den har en otrolig fart - men det går aldrig för fort för att man ska kunna hänga med. Istället går det så fort så boken blir omöjlig att släppa.

Boken innehåller spänning, kärlek, vänskap, bråk, action, äventyr och allt annat som en bra bok behöver innehålla. Karaktärerna är fortfarande helt fantastiska och Rose kommentarer beundrar jag verkligen - jag är bra på att komma på bra saker att säga men jag kommer på dem efteråt, medan Rose vet precis vad hon ska säga vid rätt tillfälle. Dessutom säger hon vad hon tycker och står för det  hon tycker är rätt. Hon kan vara våldsam och olaglig, visst, men hon bryr sig om de hon älskar och gör i princip vad som helst för dem (som man förstår i den här boken).

Jag har nog inte läst någon bok med mer färgstarka karaktärer än i den här. Rose är Rose och man märker henne på varenda sida - jag skulle kunna läsa en sida ur någon bok i den här serien där det inte nämns några namn och direkt kunna säga att det är en Vampire Academy-bok och det är helt och hållet Roses förtjänst - hennes tankar är så hon på något sätt. Dimitri är en underbar karaktär som jag inte förstår hur man inte skulle kunna tycka om trots det som hänt, Lissa är otroligt snäll och underbar men ändå trovärdig och Adrian är Adrian (ni som har läst om honom vet vad jag menar). Jag beundrar verkligen författarens sätt att beskriva karaktärer!

Något som är speciellt med just den här boken i serien, då? Slutet. Det är helt otroligt spännande och... Hemskt, fel och rätt. Jag älskar och hatar det - och den känslan är fantastisk, precis så ska det kännas när man läst ut en bok i en serie! Nä nu kan jag inte skriva mer, för jag ska börja läsa i den sista delen (!).

Minnesvärt citat:

"VARNING - NI ÄR NU PÅ VÄG IN I CELLAVDELNINGEN (FÖR KRIMINELLA FÅNGAR). Det tyckte jag var en märklig formulering. Var inte alla fångar här kriminella?"

Bokens första mening:

Det är en stor skillnad mellan hotbrev och kärleksbrev - även om personen som skriver hotbreven faktiskt påstår sig älska en.

Favoritkaraktär/er:

Rose och Dimitri

Saker från boken som inspirerar mig:

• Karaktärerna!

• Slutet.

• Att de är så bra!

Löftet

Författare: Richelle Mead
Antal sidor: 522 st
Förlag: Bonnier Carlsen
Serie: Vampire Academy 4
Utgiven år: 2008
Originalets titel: Blood Promise
Genre: Vampyrer, kärlek, fantasy

(Spoilervarning om man inte har läst "Törst", "Fruset blod" och "Skuggkysst"!)

Dimitri har blivit strigoi och Rose tänker ge sig av för att döda honom - eftersom en av hans starkaste önskningar medan han fortfarande levde var att hellre dö än att bli strigoi.
   Men klarar hon av att lämna Lissa? Och var exakt finns Dimitri? Och, viktigast av allt, om hon hittar honom och tillslut står öga mot öga med honom - kommer hon då lyckas döda mannen hon älskar?
________________________________________________________________________

Blandade känslor inför den här boken kan jag säga. Jag älskar den, den är hur bra som helst, men den är så... Dum. Det skulle inte bli så! Det var ju på väg att bli bra! Men herregud vad spännande det var, och jag är verkligen glad att jag har resten av böckerna hemma.

(Spoilervarning!)
Hjälp vad Dimitri som strigoi var läskig! Så Dimitri fast ändå inte på något vis... Författaren har verkligen lyckats med att få honom till strigoi, alltså precis sådan som hon sagt att strigoi ska vara - sig själva men ändå inte. Jag tyckte han var väldigt läskig, och tyckte så himla synd om Rose när hon träffade honom och fick se hur han blivit.
(Slut på spoiler.)

Något jag verkligen älskade med boken är känslorna. Jag tycker synd om Rose, skrattar med Rose, är rädd som Rose, är ledsen som Rose... Och jag satt verkligen på helspänn när det var som mest spännande. Boken lyckades verkligen göra mig rädd (inte jag kommer drömma mardrömmar i natt-rädd, utan... Svårt att förklara, men känslan var verkligen kuslig ett tag) och den var omöjlig att släppa - fast ibland ville jag inte läsa vidare bara för att jag inte ville att det skulle vara som det var, hehe.

Ännu ett mästerverk i denna serie som jag verkligen rekommenderar!

Minnesvärt citat:

Jag var alldeles för inne i boken för att tänka på citat...

Bokens första mening:

När jag gick första året i high school fick jag i uppgift att skriva en uppsats om en dikt.

Favoritkaraktär/er:

Dimitri, trots det som hänt, och Rose

Saker från boken som inspirerar mig:

• Känslorna - man förstår verkligen Rose och känner som hon.

• Att författaren har lyckats så bra med att beskriva strigoi i den här boken.

• Karaktärerna, som alltid!

Skuggkysst

Författare: Richelle Mead
Antal sidor: 459 st
Förlag: Bonnier Carlsen
Serie: Vampire Academy 3
Utgiven år: 2008
Originalets titel: Shadow Kiss
Genre: Fantasy, vampyrer, kärlek

(Spoilervarning om man inte har läst "Törst" och "Fruset blod"!)

Det är dumt att bli kär i sin lärare. Men Rose kan inte hålla sina känslor för Dimitri i styr - trots att det är stor åldersskillnad och dessutom ska de båda beskydda Lissa när Rose är färdigutbildad och det är alltid moroi som går först och man måste skydda henne och ingen annan. Men Rose skulle kunna tänka sig att bryta alla de reglerna för Dimitris skull - men skulle han kunna göra likadant för henne?
    Men det blir ingen vanlig kärlekshistoria det här - Rose börjar nämligen se spöken överallt, och speciellt ett spöke hon vet precis vem det är... Men vad vill den här personen egentligen?
______________________________________________________________________

Det blir bara bättre och bättre. Jag kan inte förklara hur mycket jag verkligen älskar den här serien. Just den här boken sträckläste jag på en dag (trots att den är 459 sidor lång) och den är nog den mest spännande hittills i serien! Jag kunde inte sluta läsa och klarade till och med av att läsa i klassrummet på rasten (och där är det inte tyst, kan jag säga).

Jag tycker fortfarande otroligt mycket om personerna och i den här boken får man lära känna dem ännu mer och får se nya sidor hos dem. Jag gillar Rose och Dimitri mer och mer för varje mening jag läser och även Adrian, Christian, Eddie och Lissa gillar jag - men Rose och Dimitri är lätt favoriterna.

Jag beundrar verkligen Richelle Mead för hennes otroliga idéer. Att hon lyckas komma på allt det här är helt otroligt! Jag älskar skolan, vampyrsorterna och allt annat. Jag vill också kunna skriva så sjukt bra!

Ska jag klaga på något så är det slutet! Alltså herre gud - det är psykiskt läsarplågeri att sluta en bok på det sättet. Jag måste läsa fortsättningen nu, så det är verkligen tur att jag har den hemma! Så nu vet ni var ni kan hitta mig den närmaste tiden - böjd över fortsättningarna i Vampire Academy-serien. För de böckerna är så. Sjukt. Bra. Läs. Dem. Nu!

Minnesvärt citat:

"Han rynkade pannan. "Rose... kommer du ihåg när du frågade om du var tokig och jag sa att du inte var det?"

"Jo..."

"Jag kanske hade fel. Du kanske är tokig.""

Bokens första mening:

Hans fingertoppar gled över min rygg, lätt, nuddade den nästan bara, men där de rörde vid mig var det ändå som om elektriska stötar for genom kroppen.

Favoritkaraktär/er:

Rose och Dimitri

Saker från boken som inspirerar mig:

• Karaktärerna, för att de är så underbara.

• Världen författaren har skapat!

• Att författaren har lyckats skriva så det är omöjligt att sluta läsa.

Fruset blod

Författare: Richelle Mead
Antal sidor: 334 st
Förlag: Bonnier Carlsen
Serie: Vampire Academy 2
Utgiven år: 2008
Originalets titel: Frost Bite
Genre: Vampyrer, fantasy, kärlek

(Spoilervarning om man inte har läst "Törst"!)

Rose, Lissa och alla de andra eleverna på s:t Vladimirs skola och deras familjer evakueras till en avlägsen skidort under jullovet då Strigois har lyckats samla sina krafter och har utplånat flera hela moroifamiljer.
    Men det blir inte särskilt mysigt för Rose - Dimitri verkar väldigt intresserad av någon annan, Lissa måste uppföra sig ordentligt och Roses vän Mason försöker visa hur mycket han gillar henne.
    Tyvärr går Mason så långt när han försöker imponera på Rose att det blir början på en fullständig katastrof för alla inblandade.
_______________________________________________________________________

Den här serien, alltså. Helt fantastisk. Jag älskar karaktärerna. Jag älskar Roses personlighet. Jag älskar författarens språk. Jag älskar handlingen. Jag älskar den här boken.

Som sagt så gillar jag verkligen karaktärerna! Rose är verkligen en underbar huvudperson och jag älskar hennes berättarröst. Hon säger vad hon tycker och är arg och våldsam. Jag brukar inte gilla arga och våldsamma huvudpersoner men det gör Rose till en så himla underbar karaktär och när man "känner" henne och vet att hon också kan vara snäll och omtänksam gör det henne bara till en bättre karaktär. En annan karaktär jag älskar är Dimitri - mystisk, snäll och... Jag kan inte riktigt förklara det, men han kan vara väldigt stängd men när han väl "öppnar" sig... Underbar karaktär helt enkelt!

Jag älskar världen boken utspelar sig i - jag älskar skolor (Hogwarts) och Vampire Academy är verkligen en underbar sådan. Jag skulle absolut inte säga nej till att besöka den. Dessutom älskar jag författarens idéer med strigoi, moroi och dhampirer. Det känns så äkta och så otroligt intressant!

Boken är spännande och helt omöjlig att släppa! Jag rekommenderar den här boken till alla - så läs den, om du inte redan har gjort det!

Minnesvärt citat:

"Jag hade en blåtira. En förbaskad blåtira.

Och jag hade fått den av mamma."

"Det finns inget värre än att vänta och inte veta vad som ska hända med en. Ens egen fantasi kan vara grymmare än någon fångvaktare."

Bokens första mening:

Saker och ting dör.

Favoritkaraktär/er:

Rose och Dimitri

Saker från boken som inspirerar mig:

• Karaktärerna!
• Att den utspelar sig på en skola, och att den skolan är otroligt fantastisk och intressant.
• Handlingen!



Och nu - till något som inte alls har med boken att göra, men ändå - grattis till Hermione som fyller år idag! :D