Hon går genom tavlan, ut ur bilden

Författare: Johanna Nilsson
Antal sidor: 296 st
Genre: Livsöde, vänskap

Hanna fattar inte varför Karin plötsligt förändras. Varför allt blir annorlunda.
    Karin och Hanna var allra bästa vänner, men när de börjar femman vill Karin hellre vara med de andra tjejerna. De populära. Karin och Hanna som hade lovat varandra att de aldrig skulle vara med dem.
    Plötsligt är det helt tomt runt Hanna. Ingen pratar med henne och hon måste gömma sig på rasterna för att inte bli slagen eller retad.
     Den enda som finns är farfar. Att få lyssna på hans fladdrande hjärta och prata som hon inte kan prata med någon annan är det som hjälper. Det och Tröstestenen. Det är så skönt att hålla den lena stenen mot sin kind. 

Flera år senare är Hanna inlåst bland dårar. Hon vill bort, för här får själen astma. Bort från vårdare som inte förstår henne, bort från vattniga ögon och händer som vrider sig av lycka när någon mår dåligt. Bort från folk som inte fattar att det är svårt att älska sig själv ibland. För här kan hon inte stanna.


Detta är en otroligt sorglig och träffsäker bok. Den känns väldigt realistisk och den är svår att sluta läsa i. Allting är så bra beskrivet, precis hur man kan känna sig ibland. Och hur de vuxna är blinda för allt dåligt, det är så himla bra beskrivet. Man kan precis förstå hur Hanna känner sig.
    Alla personer känns... Realistiska. Hanna känner i alla fall jag igen mig i flera gånger. Man får följa henne från slutet av fyran till slutet av sexan, och de "vanliga" ungdomsproblemen blandas med saker som är mycket hemskare, som inte märks så väl men som ändå alltid finns där. I denna boken får man läsa allt ur en vinkel som det kanske inte är så ovanligt att folk skriver ur, ur den som är utanförs vinkel. Men i den här boken är allting mycket mer realistiskt än i någon annan bok jag läst.
    Sedan får man också läsa om Hannas liv i 20-årsåldern någonting. Man får inte läsa så mycket om Hannas liv då, det mesta handlar om när hon var mindre, men man får läsa så pass mycket att man förstår hur hon har det.
    Fast egentligen är det svårt att förstå för de som inte har varit med om det, tror jag. Men jag känner igen mig i vissa delar och kan hålla med om vissa tankar Hanna har.
    Språket är så otroligt vackert. Johanna Nilsson har använt sig av liknelser som jag aldrig förr tänkt på, men som är otroligt klockrena. Man kan inte få nog av det vackra språket, gillar man inte handlingen kan man läsa boken bara för det.
    Jag älskar både titeln och framsidan, de passar väldigt bra in på boken. Först och främst var det titeln som fick mig att vilja läsa denna boken, för den är så fin tycker jag. Och nu när jag läst boken gillar jag den ännu mer.
    Tja, jag förstår i alla fall inte hur man kan bli oberörd av denna boken. Av mig får den 9 av 10 stjärnor - alltså är det en väldigt, väldigt bra bok som alla borde läsa! Jag hade höga förväntningar på boken och de överträffades verkligen, så läs den!