Ondvinter

Författare: Anders Björkelid
Antal sidor: 282 st
Genre: Fantasy

Tvillingarna Sunia och Wulf har växt upp med sin far en bit utanför en vanlig bondby. Men vem är deras far egentligen? Plötsligt börjar saker hända så att Sunia och Wulf förstår att allt inte är som de trott. Till exempel kommer det en främlingen och talar med far på ett konstigt språk. Vem är han?
    En dag kommer Ondvintern. En hemsk vinter som inte bara gör det kallt ute utan också innuti människors hjärtan. Tillslut vet man inte vem man kan lita på, vem som tagits eller inte tagits i Vinterkungens våld.
    Efter en rad otäcka händelser tvingas Sunia och Wulf fly för sina liv. De träffar Bergsfrun och deras liv förändras helt när de får veta mer om världen, de själva och deras far.
    I hela sina liv kunde Sunia och Wulf känna precis vad den andra kände, men plötsligt kunde de inte göra det längre och så börjar de känna sig så otroligt ensamma. Vad är det egentligen som händer?
 
Det var svårt att skriva om denna boken, för det var väldigt svårt att få det spännande utan att berätta för mycket. Nu blev det kanske inte så spännande, men jag kan lova att boken är jättespännande!
    I början är det vi-form fast ändå han och hon-form. Okej, det där var otroligt svårfattat. Här kommer ett exempel:

-Det är mycket kajor i höst, muttrade Sunia.
-Ja, visst är det, sa Wulf. Det är mycket rönnbär och mycket kajor. Kanske betyder många kajor också att vintern blir svår. 
-Jag tycker inte om dem, sa Sunia och fortsatte in i skogen.
Snart var vi framme vid grinden i Majas gärdesgård...


Ser ni? Det är Sunia och Wulf som är vi-et, det står alltså vi fast inte jag. Jag störde mig otroligt mycket på det i början. Men sedan förstod jag varför det var så, och då kändes det inte konstigt. När Wulf och Sunia kan känna vad den andra känner står det vi, när de inte längre kan det blir det Sunia som berättar i jag-form. Okej, det där lät väldigt krångligt, men jag vill förbereda de som ska läsa denna boken för jag hade gillat denna boken mycket mer i början om jag hade vetat att det fanns en anledning till den "konstiga" formen. Det var därför den tog sådan tid att läsa, jag ville inte läsa för jag störde mig på formen ;-) Men sedan blev jag lässugen igen när det blev jagform.
    Personerna är rätt så bra. Jag hade velat veta mer om dem, men det funkar som det är nu med. Inte så att det var något som gjorde att man inte fattade, men jag blev nyfiken på några av dem och ville veta lite mer.
    Platserna är bra beskrivna, jag fick riktigt läskiga bilder när jag läste och det tycker jag om att få. Inte läskiga som blod och död, utan läskiga miljöer.
    Framsidan gillar jag, allt utom människorna på den. Men snön och delen av bron är ju supersnygga och de passar jättebra ihop med boken.
    Detta är del ett i en serie, och jag vill väldigt gärna läsa fortsättningarna! Jag rekommenderar verkligen "Ondvinter"! ☻☻☻☻☺- fyra av fem smileysar.