Du är aldrig ensam

Författare: Sarah Dessen
Antal sidor: 462 st
Förlag: Rabén & Sjögren (tack för boken!)
Serie: -
Utgiven år: 2008
Originalets titel: Lock and Key
Genre: Familjeproblem, kärlek, vänskap

Ruby Cooper är van vid att klara sig själv. Hon har flyttat runt med sin mamma och hjälpt henne i hela sitt liv trots hennes mammas förkärlek för alkohol och män som behandlat henne som skit. Ruby har inte svikit henne, som hennes storasyster gjorde.
    Men när Rubys mamma en dag bestämmer sig för att försvinna för gott tvingas Ruby flytta in hos sin syster, som numera bor med sin man i ett stort, lyxigt hus i ett stort, lyxigt område. Kommer Ruby aldrig kunna passa in, eller är det äntligen hennes chans att bli lycklig?
_______________________________________________________________________

Sarah Dessen är absolut en av mina favoritförfattare och min åsikt har inte ändrats efter att jag läst den här boken. Den är mörkare än många andra av hennes böcker, och tar upp en annan sorts problem än de oftast gör. Men den har samma otroligt bra karaktärer och är lika omöjlig att lägga ifrån sig.

Jag gillar verkligen att läsa om Ruby, hennes syster Cora och hennes man Jamie samt grannen Nate - de är väldigt intressanta karaktärer som man inte vill lämna när boken är slut. Man får se deras ljusa och mörka stunder vilket gör att det är omöjligt att inte bry sig om dem, och Sarah Dessen har som vanligt använt sig av olika detaljer som gör karaktärerna originella.

Berättelsen är ganska mörk, som sagt - Rubys bakgrund är väldigt sorglig, men även andra karaktärer i boken har hemligheter och problem. Det gör att boken blir ganska allvarlig, men den har fortfarande den där somriga känslan som alla författarens böcker har.

Som jag skrev så använder Sarah Dessen sig av detaljer för att göra karaktärerna originella, och hela boken är full av detaljer som gör den minnesvärd. Till exempel nyckeln, som den engelska titeln skvallrar om, är väldigt viktig för berättelsen och gör att den blir mer djup på något sätt.

Det här kanske inte är den allra bästa Dessen-boken jag läst, men det är inte särskilt långt ifrån. Den är både sorglig och somrig och har karaktärer man inte vill släppa i första taget. Läs den!

Paris, Lola & jag

Författare: Moa Eriksson Sandberg
Antal sidor: 129 st
Förlag: Rabén & Sjögren (tack för boken!)
Serie: -
Utgiven år: 2015
Originalets titel: Paris, Lola & jag
Genre: kärlek, vänskap

Trettonåriga Josefin är på semester i Paris med sin bästa kompis Lola och hennes mamma. De står på gränsen till vuxenvärlden och alla nya känslor både lockar och skrämmer. I Paris finns vackra gator, höga byggnader och pojkar som ser en. Hemma finns mamma som blivit ihop med en Peter och ska få barn. Och ibland känns det som om man har väntat ett helt liv på att någon ska se en.
___________________________________________________________________________

Det finns flera saker jag gillar med den här boken. Jag gillar sättet den är skrivet på, korta stycken och poetiskt språk. Illustrationerna är verkligen fina. Man kan se hela Paris otroligt väl framför sig trots att boken inte är särskilt full av beskrivningar och Moa Eriksson Sandberg har verkligen lyckats få rätt känsla i boken - det känns som att man faktiskt är i Paris och går längs gatorna en sommardag.

Boken är snabbläst (tror jag läste den på lite mindre än en halvtimme) och ändå är det något med den som sitter kvar ganska länge. Kanske känslan, eller hur enkelt man kunde se allt trots att boken inte innehåller jättemycket beskrivningar. Författaren skriver verkligen otroligt bra och det märks tydligt när man läser.

Sedan finns det saker jag tycker lite mindre om. Jag är inte riktigt säker på vilken åldersgrupp den här boken är riktad till - det kändes som att den var skriven för de som var yngre än mig, men jag hade själv aldrig rekommenderat den till en trettonåring eller yngre. Jag hade inte känt igen mig i många av karaktärernas tankar när jag var tretton, och dessutom ger boken några mindre bra idéer... Mamman, eller "förklädet" som de kallar henne, hade väldigt dålig koll kan man säga.

Men trots att den här boken innehåller saker som får en att vilja ge huvudpersonerna någon slags hjälp och som kanske känns lite rakt på, minns man känslan av Paris och sommar som något positivt. Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad jag tycker om boken - kanske måste jag läsa den igen innan jag kan ge ett ordentligt svar på den frågan.

Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe

Författare: Benjamin Alire Sáenz
Antal sidor: 359 st
Förlag: Simon & Schuster Books for Young Readers
Serie: -
Utgiven år: 2012
Originalets titel: Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe
Genre: vänskap, livsöde, kärlek
Språk: engelska

Aris liv har alltid varit någon annans idé. Hans familj pratar inte om brodern som sitter i fängelse och hans pappa pratar inte om sina upplevelser i Vietnamkriget. Ari spenderar den mesta av tiden ensam och trivs varken med sig själv eller med andra.
    Men så träffar han Dante vid poolen. Dante är smart, självsäker, klarar inte av att ha hemligheter, pratar hela tiden och ser världen på ett annorlunda sätt. Dante är allt som Ari inte är, och Ari blir förvånad över hur bra de kommer överens. Trots sina olikheter blir de bästa vänner - den där sortens vänskap som ändrar hela ens liv - och tillsammans kan de upptäcka alla universums hemligheter.
_________________________________________________________________________

Jag vet inte ens var jag ska börja. Det här är nog den absolut bästa boken jag läst i år.

För det första - karaktärerna. Jag älskar Ari och Dante. Jag älskar deras personligheter och hur de beskrivs i boken. Helt ärligt är de några av de bästa karaktärerna jag någonsin läst om. Aris berättarröst är så träffande och man kan känna igen sig i många av hans tankar och man känner verkligen för både honom och Dante när man läser. Relationen mellan dem är så fin och så otroligt bra uppbyggd och jag älskar att läsa om dem. Även relationen till deras föräldrar är hur fin som helst och jag älskar att den får ta så mycket plats.

Språket är så otroligt vackert. Det finns så otroligt många citat jag vill skriva ner och komma ihåg för alltid, och vissa meningar är så fina att man inte ens förstår hur någon kan skriva så bra. Språket passar in på Ari och det passar in på berättelsen och tillsammans blir det bara helt perfekt.

Det här är inte en bok som det händer så mycket i på det sättet, utan den drivs mer av karaktärer och språket. Men det händer fortfarande saker hela tiden - bara inte som det gör i en spänningsbok - och jag kunde verkligen inte lägga boken ifrån mig. Jag skriver det i rätt många recensioner men den här gången mena jag det verkligen: jag la inte ifrån mig den många minuter i sträck. Berättelsen är tänkvärd och trovärdig och omöjlig att släppa.

Slutet var verkligen så otroligt fint och passade perfekt in på boken, men jag önskar att boken hade fortsatt minst dubbelt så långt till. Jag älskar att läsa om Ari och Dante och det känns som om jag skulle kunna läsa hur många böcker som helst om dem.

Hela boken är så bra skriven och jag kan inte sluta tänka på den. Språket, handlingen, dialogerna, karaktärerna; allt är helt enkelt hur bra som helst. Jag rekommenderar verkligen den här boken till alla - för den är en av de absolut bästa böckerna jag läst.

Minnesvärt citat:

“I bet you could sometimes find all the mysteries of the universe in someone's hand.” 

“I got to thinking that poems were like people. Some people you got right off the bat. Some people you just didn't get--and never would get.” 

“To be careful with people and with words was a rare and beautiful thing.”

Bokens första mening:

One summer night I fell asleep, hoping the world would be different when I woke.

Favoritkaraktär/er:

Ari och Dante

Pappersstäder

Författare: John Green
Antal sidor: 363 st
Förlag: Bonnier Carlsen
Serie: -
Utgiven år: 2008
Originalets titel: Paper Towns
Genre: kärlek, vänskap, livsöde

Quentin Jacobsen har beundrat och varit hemligt kär i sin äventyrslystne granne Margo Roth Spiegelman hela sitt liv. De har inte pratat så mycket sedan den där gången när de hittade en död man sittandes under ett träd i parken, men när Margo en kväll klättrar in genom Quentins sovrumsfönster och frågar om han vill följa med på den bästa natten i hans liv säger han ja direkt.
    Quentin tänker att det kanske kommer bli annorlunda nästa morgon - kanske kommer Margo se honom mer - men när Quentin vaknar är Margo borta. Helt spårlöst försvunnen. Eller?
    Margo brukar lämna ledtrådar efter sig, och den här gången verkar de vara ämnade just för Quentin. Så tillsammans med sina kompisar Ben och Radar samt Margos bästa vän Lacey bestämmer han sig för att hitta henne.
_________________________________________________________________________

Jag tror inte John Green skulle kunna skriva en dålig bok ens om han försökte. Även om "Pappersstäder" inte är lika bra som "The Fault in Our Stars" är den ändå en av de bättre böckerna jag läst i år.

Det allra bästa med den här boken är karaktärerna. Quentin är min favorit men jag älskar att läsa om Ben, Radar och Lacey också. När de tillsammans hjälptes åt för att hitta Margo var de allra bästa delarna av boken. Sedan skulle ju boken inte ens existera om det inte var för Margo - henne är man nyfiken på och tycker synd om genom hela boken.

Berättelsen är otroligt bra och genomtänkt. Alla ledtrådar hänger ihop och det är omöjligt att sluta läsa - både på grund av det men även på grund av karaktärerna och språket. Handlingen är spännande från första sidan och allting är så bra skrivet att man bara vill läsa det om och om igen.

John Greens språk passar perfekt in på Quentin och jag skrattade flera gånger. Boken är både rolig, tänkvärd, sorglig, spännande och tillsammans blir det hur bra som helst - som det brukar bli när John Green skriver böcker.

Egentligen finns det inte något att klaga på med den här boken - förutom att jag tycker slutet gick lite snabbt. Jag gillade bil-delen, men det som kom allra sist kändes lite hastigt efter hela den berättelsen på något sätt.

Men annars finns det inget negativt med den här boken. Den är inte John Greens bästa, men fortfarande väldigt bra och jag rekommenderar den verkligen!

Minnesvärt citat:

“I'm not saying that everything is survivable. Just that everything except the last thing is.” 

“If you don't imagine, nothing ever happens at all.”

Bokens första mening:

Med en kasse i varje hand stannade jag till utanför bilen ett ögonblick och såg på henne.

Favoritkaraktär/er:

Quentin, Radar och Ben

Love Letters to the Dead

Författare: Ava Dellaira
Antal sidor: 323 st
Förlag: Hot Key Books
Serie: -
Utgiven år: 2014
Originalets titel: Love Letters to the Dead
Genre: Familjeproblem, kärlek, vänskap
Språk: Engelska

Det börjar som en uppgift i engelskan: skriv ett brev till en död person. Laurel skriver till Kurt Cobain eftersom hennes syster May älskade honom. Och han dog ung, precis som May.
    Laurel börjar skriva fler brev till personer som dött, men hon lämnar inte in dem till sin engelskalärare. De är alldeles för personliga för att någon annan ska kunna läsa dem. Laurel skriver om sin döda syster, hur det är att börja high school, hennes splittrade familj, första kärleken och nya vänner. Genom breven kan Laurel acceptera vad som hände May - och kanske hitta sig egen väg.

________________________________________________________________________

Först gav jag den här boken fyra stjärnor på goodreads. Sedan tre. Helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag tycker om den.

Man kan beskriva den här boken såhär: en person börjar skriva brev till någon för att berätta om hur det är att börja på en ny skola. Någon i deras närhet har precis dött och de har inte riktigt några vänner. Sedan träffar personen plötsligt jättehäftiga kompisar som tar med dem på fester och plötsligt är personen med i ett ”gäng” och inte ensam längre. Den här personen har också råkat ut för något som kommer fram mer och mer ju längre man läser. Ja, den här boken är väldigt tydligt inspirerad av The Perks of Being a Wallflower. Den är verkligen inte lika bra som Perks, men jag gillar den ändå.

Jag hade ingen aning om vad andra tyckte om den här boken - jag köpte den bara för att handlingen lät intressant och omslaget var väldigt snyggt. Jag blev positivt överraskad, för boken var svår att sluta läsa i och jag läste ut den på ungefär en dag. Nu i efterhand ha jag lite blandade känslor för den, men jag är rätt säker på att jag gillar den.

Jag är inte så förtjust i karaktärerna - Laurel är ganska barnslig, man får inte läsa tillräckligt mycket om Sky och kärlekshistorien går alldeles för fort fram. De andra karaktärerna är helt okej, men karaktärerna är inte det jag gillar mest med den här boken. Jag gillar berättelsen om May och Laurel samt deras familjeförhållanden, alla detaljer - som att May och Laurel lekte Pooh Sticks, att Laurel försöker muntra upp sin pappa, att de skulle resa till havet… Språket är vackert och jag älskar idén med att Laurel skriver brev till döda personer. Epilogen var det kanske absolut bästa med boken - den gjorde att boken fick ett perfekt avslut.

Om man ska läsa den här boken och gilla den ska man läsa den utan förväntningar och utan att veta så mycket om den, för jag tror det är då man kan gilla den som mest. Jag gillar den, tror jag. Alla bra detaljer väger upp att kärlekshistorien går för snabbt fram och karaktärerna inte är så jätteintressanta!

Minnesvärt citat:

“And maybe what growing up really means is knowing that you don't have to be just a character, going whichever way the story says. It's knowing you could be the author instead.”

Bokens första mening:

Dear Kurt Cobain,

Mrs. Buster gave us our first assignment in English today, to write a letter to a dead person.

Favoritkaraktär/er:

Laurel och May

City of Glass

Författare: Cassandra Clare
Antal sidor: 508 st
Förlag: Walker Books
Serie: The Mortal Instrument 3
Utgiven år: 2009
Originalets titel: City of Glass
Genre: Fantasy, kärlek, vänskap
Språk: Engelska

(Spoilervarning om man inte läst de första böckerna i serien!)

Clarys mamma har fortfarande inte vaknat och trots att alla tycker det är en dålig idé åker Clary till Idris för att rädda sin mammas liv. Men Simon tvingades följa med familjen Lightwood till Idris där han sattes i fängelse och Jace vill av någon anledning verkligen inte ha Clary där.
    Dessutom måste man hitta den sista av The Mortal Instruments innan Valentine gör det - och kommer Downworlders och Shadowhunters kunna samarbeta för att förinta honom en gång för alla?
__________________________________________________________________________

Vissa böcker är verkligen helt omöjliga att släppa - när man tvingas lägga ifrån sig dem kan man inte sluta tänka på dem. Det här är precis en sådan bok. De första sidorna är spännande och sedan blir det bara bättre och bättre ju mer man läser. Det här är helt klart den mest spännande boken i serien hittills!

Jag älskar verkligen karaktärerna i den här serien och jag gillar att läsa om allihop. En av de största anledningarna till att den här serien är så spännande är just att man vill veta hur det ska gå för karaktärerna. Författaren är verkligen otroligt duktig på att beskriva utseende och personligheter och lägger till detaljer som bara gör att man tycker ännu mer om dem.

Vissa saker i den här serien är inte särskilt originella, men tillsammans liknar de ingen annan serie jag läst. Magi blandas med änglar och demoner och hela världen är väldigt spännande att läsa om och bra uppbyggd - det är lätt att se en helhetsbild av den. 

Jag älskar verkligen slutet, och på ett sätt önskar jag att Cassandra Clare hade avslutat serien där som hon hade tänkt från början. Alla karaktärer har det så bra och det kändes som ett perfekt avslut, helt enkelt. Men samtidigt vill jag ju läsa mer om världen och karaktärerna, så då är det ju bra att serien inte tog slut än. Jag vill bara inte att någon av mina favoritkaraktärer ska dö…

Jag rekommenderar verkligen den här serien. Den har det mesta - fantasy, spänning, jättebra karaktärer, kärlek… Läs den!

Minnesvärt citat:

“Not everything is about you," Clary said furiously.

"Possibly," Jace said, "but you do have to admit that the majority of things are.” 

“Malachi scowled. "I don't remember the Clave inviting you into the Glass City, Magnus Bane."

"They didn't," Magnus said. "Your wards are down."

"Really?" the Consul's voice dripped sarcasm. "I hadn't noticed."

Magnus looked concerned. "That's terrible. Someone should have told you." He glanced at Luke. "Tell him the wards are down.” 

“Is this the part where you say if I hurt her, you'll kill me?"

"No" Simon said, "If you hurt Clary she's quite capable of killing you herself. Possibly with a variety of weapons.” 

“People aren't born good or bad. Maybe they're born with tendencies either way, but its the way you live your life that matters.”

Bokens första mening:

The cold snap of the previous week was over; the sun was shining brightly as Clary hurried across Luke's dusty front yard, the hood of her jacket up to keep her hair from blowing across her face.

Favoritkaraktär/er:

Jace, Clary, Alec och Isabelle

Vampyrens märke

Författare: P.C. Cast & Kristin Cast
Antal sidor: 344 st
Förlag: Månpocket
Serie: House of Night 1
Utgiven år: 2007
Originalets titel: Markes
Genre: Fantasy, kärlek, vänskap

Zoey Redbird är en av dem som har ett speciellt anlag i sitt DNA - hon är en blivande vampyr. När hon fått vampyrens märke i pannan måste hon lämna sin familj och ta sig till Nattens hus, en skola för vampyrer, där man fysiskt förvandlas till vampyr under några år - om man överlever förvandlingen, så att säga. I Nattens hus måste Zoey handskas med alla möjliga sorters problem - men träffar också mycket bättre kompisar än hon kunnat hoppas på.
__________________________________________________________________________

Jag kan verkligen direkt säga att jag föredrar Vampire Academy med sin genomtänkta värld, underbara karaktärer och spännande berättelsen. I den här boken är verkligen karaktärerna platta. De har ganska bra potential, men man fick inte lära känna dem ordentligt och det som skulle kunna vara intressanta personligheter blir helt enkelt bara platt. Många av dem är så förutsägbara och vanliga att man himlar med ögonen när de dyker upp. Ska jag vara ärlig kommer jag knappt ihåg vad de heter nu i efterhand.

Det som är mest positivt med den här boken är att den är snabbläst och spännande. Det gick väldigt snabbt att läsa klart den och jag ville inte lägga den ifrån mig. Men tyvärr finns det mycket mer negativt än positivt. Boken är väldigt kort och allting gick alldeles för snabbt - Zoey var jättebra kompisar med några hon träffade för fem minuter sedan, och visst, så skulle det kanske kunna vara ibland men det känns väldigt förhastat på något sätt. Kärlekshistorien var bara skrattretande - de blev tillsammans när det hade träffats kanske tre gånger och kände verkligen inte varandra. Boken var också lite för kort för allting som hände, och även om det gjorde att den aldrig blev tråkigt kändes det lite fel på något sätt.

Jag ogillar inte den här boken riktigt så mycket som det verkar som i den här recensionen - att den var snabbläst och ganska spännande väger upp rättså mycket, men den är fortfarande lite för platt för min smak. Jag skulle kunna tänka mig att läsa fortsättningarna men de ligger väl kanske inte högst upp på önskelistan för tillfället! 

Minnesvärt citat:

Jag hittade inget speciellt.

Bokens första mening:

Precis när jag trodde att dagen inte kunde bli värre fick jag syn på den döde killen som stod vid mitt skåp.

Favoritkaraktär/er:

Zoey och hennes mormor

Stjärnskott

Författare: Anna Lena Stålnacke
Antal sidor: 196 st
Förlag: Berghs förlag
Serie: -
Utgiven år: 2013
Originalets titel: Stjärnskott
Genre: Vänskap, kärlek, livsöde

Frida Karlsson drömmer om dagen då hon och hennes band slår igenom och blir världskända. Därför skriver hon sina memoarer - när hon väl blir känd kanske hela världen vill veta allt om framgångssagan.
    Frida skriver om sitt band, hur det är att känna sig mest ensam på hela skolan och om Leon. Han som spelar gitarr som en gud och är vacker som en ängel. Han är med i talangtävlingen Stjärnskott  och Frida är ett av hans mest hängivna fans. Hon står längst fram varenda lördag när han och hans band tävlar. Men hur ska hon bära sig åt för att lära känna honom på riktigt och inte bara bli en i mängden av alla hans fans?
__________________________________________________________________________

Jag hade inte hört särskilt mycket om den här boken innan författaren undrade om jag ville läsa den, och självklart sa jag ja - hur kan man säga nej till en bok där musiken är så viktig? Jag ångrar i alla fall inte alls att jag bestämde mig för att läsa den!

Det här är verkligen en bok man kan känna igen sig i - jag kan i alla fall känna igen mig i Fridas drömmar, hennes tankar, hur hon verkligen älskar Leon och hans musik... Det gör boken extra rolig att läsa. Man kan också verkligen förstå hur Frida känner sig när hennes kompis till exempel säger att hon skrivit en låt Frida gjort eller hur hon känner sig när hon lyssnar på Leons första skiva. Författaren har verkligen beskrivit karaktärerna och deras känslor väldigt bra!

Frida är nog kanske min absoluta favoritkaraktär just för att hon är så enkel att känna igen sig i och för att det verkligen känns som att det är någon i min ålder som skriver, men Leon kommer klart tvåa. Det är svårt att inte gilla honom när Frida beskriver honom som otrolig och man får läsa ur hennes perspektiv. Man gillar honom bara mer och mer ju mer man får veta om honom, och jag skulle verkligen inte säga nej till att läsa mer om både honom och Frida!

Boken är i princip omöjlig att sluta läsa i och jag läste den på en enda kväll. Trots att den inte är särskilt lång innehåller den väldigt mycket tankar och känslor och berättelsen blir aldrig tråkig. Jag har faktiskt inte läst någon liknande bok förut och det var väldigt kul att läsa om Frida just för att hon är ett så stort fan av någon - någonting som är lätt att känna igen sig i.

Att Frida också har bra musiksmak är ett väldigt stort plus. Att läsa om musik, musikspelande och musikdrömmar är något jag märker att jag borde göra oftare - för det är ju så kul! Författaren har också skrivit väldigt bra om musikens baksida, att allting inte blir hur bra som helst bara för att man blir känd. Detaljen med att varje kapitel börjar med en del av en låttext gör också boken mer speciell.

Det här är en väldigt bra bok som är omöjlig att sluta läsa ur och lätt att känna igen sig i. Jag rekommenderar den verkligen!

Minnesvärt citat:

"Tänk om jag inte heller fanns på riktigt eftersom ingen brydde sig om mig?"

Bokens första mening:

En dag kommer jag att skriva mina memoarer.

Favoritkaraktär/er:

Frida och Leon

Nyckeln

Författare: Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Antal sidor: 813 st
Förlag: Rabén och Sjögren (tack för boken!)
Serie: Engelsforstrilogin 3
Utgiven år: 2013
Originalets titel: Nyckeln
Genre: Fantasy, kärlek, vänskap

(Spoilervarning för de som inte läst Cirkeln och Eld!)

Minoo, Vanessa, Linnea och Anna-Karin är de enda som återstår av Cirkeln, och nu är apokalypsen närmare än någonsin. Det har knappt gått en månad sedan händelsen i skolans gympasal men de Utvalda får ingen tid att vila. Dessutom har de mer saker än apokalypsen - kärleksproblem uppstår, frågor besvaras, hemligheter avslöjas och lojalitet prövas. Minoo, Vanessa, Linnea och Anna-Karin måste bestämma vilken sida de ska stå på. Men först och främst - de utvalda måste stoppa demonerna från att ta över genom att stänga portalen, men hur? 
__________________________________________________________________________

Det här är absolut den bok jag haft högst förväntningar på hittills i år (inte för att jag läst så många än, men ändå) eftersom "Cirkeln" och "Eld" är några av de bästa och mest spännande böckerna jag någonsin läst. Som tur var fastnade jag även i den här boken direkt när jag börjat läsa och kunde inte sluta. Som tur var var jag tillräckligt sjuk för att vara hemma från skolan men inte tillräckligt sjuk för att inte orka läsa, så jag hade ingen anledning att lägga boken ifrån mig - jag läste den på ungefär två dagar trots att den är nästan 1000 sidor lång.

Jag älskar verkligen karaktärerna i den här serien. Alla är otroligt bra beskrivna och alla har sina egna berättarröster, man blandar aldrig ihop vem det är man läser om. Man lär känna karaktärerna ännu bättre än innan och när man läst klart boken känns det verkligen som att man känner dem på riktigt.  Det är sällan karaktärer är så bra beskrivna och verklighetstrogna som de är i den här boken. Jag tycker verkligen om De utvalda - man har lärt känna dem så bra och läst om deras svagheter och starkheter så är det nästan helt omöjligt att inte gilla dem. Jag gillar även Viktor, Clara och Felix, trots att jag inte är helt säker på varför.

Slutet passar perfekt in på resten av serien och det är verkligen väldigt sorgligt, vilket bara gör boken ännu mer minnesvärd och bra. Jag hade nästan gissat att det skulle sluta så och trots att det var så sorgligt hade det inte kunnat sluta bättre.

När man läser boken får man verkligen fundera över vad som är rätt och fel. De utvalda har olika åsikter när det gäller en väldigt viktig del av berättelsen, och man vet inte riktigt vilka man håller med. När man läser om Minoo står man på hennes sida och när man läser om Linnea står man på hennes. Man är inte riktigt säker på vilka som faktiskt har rätt, och det gör att man inte kan sluta läsa förrän boken är slut.

Om det finns någon som inte läst den här serien än rekommenderar jag den verkligen. Den liknar ingen annan fantasyserie jag någonsin läst och den är otroligt spännande och intressant. Läs den!

Minnesvärt citat:

Var så inne i boken att jag inte hann tänka på citat...

Bokens första mening:

Den bländande vitheten mättas av.

Favoritkaraktär/er:

Minoo, Anna-Karin, Vanessa, Linnea, Ida, Elias, Viktor, Clara, Felix

62 dagar

Författare: Cilla Naumann
Antal sidor: 143 st
Förlag: Alfabeta
Serie: Det finns fler böcker om samma karaktärer
Utgiven år: 2011
Genre: Livsöde, vänskap

När skolan slutade kändes det som om 62 dagar skulle bli en evighet, men det visade sig bli det värsta sommarlovet någonsin. Det regnar och är grått hela tiden och Tom och de andra vet inte vad de ska göra, så de försöker imponera på varandra med olika busstreck. En dag går allt för långt och utan att Tom riktigt fattat vad som hänt har de gjort något som kanske kommer gå till rättegång - och plötsligt är hela sommaren förstörd.
___________________________________________________________________________

Det är inte särskilt ofta man läser böcker som man verkligen inte intresseras av alls, som man verkligen skulle kunna sluta läsa i mitt i och sedan aldrig undra vad som hände sedan - men det här är en sådan bok. Handlingen intresserade mig verkligen inte över huvud taget. Det var aldrig spännande och inte ens när det hände något sorgligt kunde jag känna något annat än tristess. Tyvärr, men det är sant. Det känns som om handlingen aldrig kommer igång, som om det aldrig händer något riktigt spännande.

Karaktärerna är inte heller intressanta. Jag irriterar mig på att de flesta är så elaka eller helt enkelt tråkiga, och det gör ju inte direkt boken bättre utan tvärtom. Det är något med huvudpersonen som gör att han inte känns verklighetstrogen - han är lite för överdriven.

Författaren har verkligen lyckats med att beskriva ångest i boken - men det är också den enda känslan som verkligen är bra beskriven, vilket gör att det blir alldeles för mycket. En bok fylld med bara ångest, överdrivna karaktärer och en uttråkande handling är bara jobbig att läsa.

Jag skulle verkligen inte rekommendera den här boken - kanske är jag inte i helt rätt ålder för den och är inte heller van vid böcker som är skrivna för att vara lättlästa, men ändå. Man kan skriva bra lättlästa böcker men intressanta karaktärer och spännande handling - men den här boken är inte en sådan bok.

Minnesvärt citat:

Språket var inte heller någon höjdare, så hittade inget!

Bokens första mening:

"Här kan den inte ligga."

Favoritkaraktär/er:

Som sagt gillade jag inga karaktärer, men kanske Söderlund?

Ge mig arsenik

Författare: Klara Krantz
Antal sidor: 200 st
Förlag: Alfabeta
Serie: -
Utgiven år: 2013
Originalets titel: Ge mig arsenik
Genre: Kärlek, vänskap, livsöde

En dag i maj hittar Elisabeth, femton år, panterboken och hennes liv får en helt ny vändning. Hon blir Elsa Jansson, ett missförstått geni, och i panterboken ska hon skriva romanen med stort R.
    Sedan tillbringar dagar då hon egentligen borde vara i skolan i sackosäcken med Håkan Hellströms första skiva på hög volym. Att skriva debutboken om hur det är att växa upp som ett missförstått geni blir viktigare än allting annat.
    Men det finns så många saker som tränger sig på - en magister med fladderlugg, en före detta tvillingsjäl som övergett Elsa för det coolare gänget och så himla mycket Förut.
__________________________________________________________________________

Man brukar ju prata om att köpa böcker bara för omslagets skull, men anledningen till att jag ville läsa den här boken var helt och hållet titeln, som kommer från en av mina favoritlåtar. Jag hade därför inte så jättehöga förväntningar när jag började läsa, och den här boken visade sig vara mycket bättre än jag trodde.

Språket är jättefint - poetiskt och alldeles rätt. Författaren lyckas beskriva Elsas tankar och känslor väldigt bra och det känns som om man verkligen känner henne när man läser. Elsas tankar är liksom inte skrivna rakt ut men man förstår verkligen hur hon känner sig ändå, och eftersom det ofta är så tankar fungerar känns det väldigt äkta.

Berättelsen är väldigt djup och innehåller mycket mer än jag trodde den skulle. Den blir djupare och intressantare för varje sida och man vill inte sluta läsa. Trots att boken bara är tvåhundra sidor lång känns den inte för kort, utan slutar precis där den borde sluta. Slutet är ganska öppet, men inte så man blir irriterad på det utan helt enkelt öppet på ett bra sätt.

Den här boken är originell och liknar verkligen inte vilken ungdomsbok som helst. "Ge mig arsenik" är helt enkelt en bok man inte glömmer i första taget. Jag rekommenderar den verkligen!

Minnesvärt citat:

Hela boken är väldigt fint skriven så jag kan inte riktigt välja ett enda citat...

Bokens första mening:

Det är världens finaste bok.

Favoritkaraktär/er:

Elsa och Maria

Nikkis dagbok #1: berättelser från ett (inte så) fantastiskt liv

Författare: Rachel Renée Russell
Antal sidor: 304 st
Förlag: Modernista (tack för boken!)
Serie: Nikkis dagbok #1
Utgiven år: 2013
Originalets titel: Dork Diaries: Tales From a Not-So-Fabulous Life
Genre: Vänskap, kärlek

Nikki ska börja åttan på en ny, snobbig skola - och istället för en iPhone får hon en dagbok av sin mamma. I dagboken skriver hon om hur det är att ha skåpet bredvid den populäraste (och elakaste) tjejen på hela skolan, McKenzie, och hur hon verkar göra sitt bästa för att skämma ut Nikki så mycket som möjligt. Konst och teckning är Nikkis stora passion i livet och när McKenzie till och med anmäler sig till skolans konsttävling avskyr Nikki henne ännu mer.
    Hon skriver också om sina två nya kompisar från biblioteket och den snygga fotografen Brandon som säkert aldrig kommer lägga märke till henne. Så nej, Nikki lyckas inte direkt komma in i det populära gänget på skolan - och kommer McKenzie någonsin sluta göra livet surt för Nikki?
___________________________________________________________________________

Om jag ska vara ärlig hade jag ingen aning om att den här boken existerade innan Modernista skickade hem den till mig. Jag gissade att den här boken skulle vara en lite tjejigare variant av Dagbok för alla mina fans, men nja, det stämde inte riktigt. Dagbok för alla mina fans är mycket, mycket roligare och skriven så man skrattar åt huvudpersonen istället för att irritera sig på den.

Det känns som att jag hört berättelsen hundra gånger förut - huvudpersonen börjar på en ny skola där det självklart finns en populär tjej som försöker förstöra så mycket som möjligt för huvudpersonen. Sedan finns det ju självklart en snygg kille som faktiskt inte faller för den populära tjejen utan för huvudpersonen istället. Bara jag som tycker det låter bekant? Nej, handlingen var verkligen inte originell, och väldigt förutsägbar.

Nikki måste vara en av de mest irriterande huvudpersonerna jag någonsin läst om. Okej, kanske inte, men väldigt irriterande i alla fall. Hon gör inget annat än att klaga och tycka synd om sig själv, och hennes största dröm verkar vara att bli populär. Hon är en väldigt platt och väldigt jobbig karaktär. Alla karaktärer är väldigt platta om jag ska vara ärlig, och det känns som om jag läst om dem en massa gånger förut.

Boken var aldrig så dålig att jag ville sluta läsa, och den var väldigt snabbläst. Men att säga att den är bra skulle vara att gå till överdrift. Den var inte långtråkig men väldigt förutsägbar, och jag gillade inte en enda av karaktärerna. Så nej, jag skulle inte rekommendera den här boken - för man kan lista ut vad som kommer hända i den genom att läsa handlingen. En ganska okej bok men inte mycket mer än så!

Minnesvärt citat:

Svårt att hitta i en bok med så mycket illustrationer!

Bokens första mening:

 Ibland undrar jag om min mamma är HJÄRNDÖD.

Favoritkaraktär/er:

Ingen om jag ska vara ärlig…

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att den går snabbt och enkelt att läsa.

Fransesca

Författare: Melina Marchetta
Antal sidor: 273 st
Förlag: X Publishing
Serie: -
Utgiven år: 2003
Originalets titel: Saving Fransesca
Genre: Vänskap, kärlek, livsöde

Fransesca börjar på den före detta pojkskolan St. Sebastian, där det knappt finns några andra tjejer och de som finns verkar, precis som hon, ha blivit över. Pojkarna verkar inte vara överlyckliga över att ha tjejerna där och Fransesca saknar tjejerna från sin gamla skola, där hon var en i gänget och passade in. Nu är det inte någon som passar in längre.
    Dessutom har Fransescas mamma slutat spela musik på morgnarna. Innan gjorde hon det varje dag, var den som alltid gjorde allting och hade det största ansvaret i familjen, men nu har hon fått ett sammanbrott och går knappt upp ur sängen. Hela ansvaret för familjen ligger plötsligt på Fransescas axlar och hon känner sig så himla ensam. Men kanske finns stödet där hon minst anar det..?
_________________________________________________________________________

Melina Marchetta är verkligen en av mina absoluta favoritförfattare. Även om Fransesca inte var lika bra som "Jellicoe Road" och inte riktigt en ny favorit kan man definitivt inte säga att den inte är bra. Karaktärerna och deras utveckling, beskrivningarna, handlingen och att allting känns så verklighetstroget gör den här boken jättebra.

Fransesca utvecklas så himla mycket som karaktär. I början är hon ganska opersonlig men allting som händer i boken gör att hon blir mer och mer en egen karaktär, och författaren gör det så himla skickligt! Karaktärer som Thomas gör att boken känns verklighetstrogen och originell. Will gillar jag väldigt mycket men skulle vilja läsa mer om honom. Tjejerna som börjar på skolan samtidigt som Fransesca är alldeles underbara, och relationen mellan Fransesca och hennes bror är så fin (kan känna igen mig lite i den). Karaktärerna påminner en hel del om "Jellicoe Road" faktiskt, men inte på något negativt sätt. Det som får en att tänka på den boken är den oväntade vänskapen och kärleksintresset.

Handlingen är inte jätteunik men Melina Marchetta skriver så bra att den här boken inte liknar någonting annat man läst. Hennes språk blandat med hennes berörande sätt att skriva gör att man är helt fast och inte kan sluta läsa. Man känner som Fransesca och förstår henne verkligen som karaktär, och jag älskar detaljen med att hon glider ifrån sina kompisar när hon byter skola och sättet det beskrivs på. Det är ett väldigt bra exempel så att man förstår Fransesca och känner som hon.

Jag är inte direkt förtjust i omslaget... Det passar in på boken (hur fattar man när man läst den, men det har något med huvudpersonens karaktärsutveckling att göra), men jag blir alldeles yr av färgen och prickarna! Det passar på ryggen, och trots att det är coolt att framsidan och baksidan har samma mönster blir det lite för mycket. Kan knappt titta på det, tyvärr.

Det enda jag skulle kunna klaga lite på är att den känns lite för kort. Jag skulle vilja läsa mer om till exempel Will, och även om de andra karaktärerna. Boken hade liksom blivit som bäst när den slutade. Den hade gärna fått fortsätta vara bäst ett litet tag till.

Jag rekommenderar den här boken till de som vill läsa en annorlunda bok om en tjej som börjar på en ny skola med underbara karaktärer. Den är inte lika bra som "Jellicoe Road", men den är väldigt bra. Rekommenderar den verkligen i alla fall!

Minnesvärt citat:

"Jag vill vara ett adjektiv igen.

Men jag är ett substantiv.

En nobody. Ett ingenting. En nolla."

"Rädsla är bra. Det gör saker och ting intressanta."

Bokens första mening:

I morse gick mamma aldrig upp ur sängen.

Favoritkaraktär/er:

Fransesca, Thomas, Siobhan, Tara, Justine, Will och Luca

Saker från boken som inspirerar mig:

• Karaktärerna och karaktärsutvecklingen!

• Att det är omöjligt att sluta läsa när man väl börjat.

Låt vargarna komma

Författare: Carol Rifka Brunt
Antal sidor: 415 st
Förlag: X Publishing
Serie: -
Utgiven år: 2012
Originalets titel: Tell the Wolves I'm Home
Genre: Livsöde, vänskap

Året är 1986. Den enda som förstår fjortonåriga June är hennes morbror Finn, som är konstnär. Men Finn är döende i aids och när han är borta har June ingen och hon känner sig otroligt ensam. Hennes föräldrar jobbar hela tiden och hennes storasyster Greta, som stod väldigt nära June en gång i tiden, glider bara längre och längre bort.
    Men kanske finns det en person som förstår June - Toby. Hennes mamma kallar honom Finns "speciella vän" och hennes syster kallar honom Finns mördare och de vägrar berätta något mer om honom. Men för June blir han en vän, och när hon börjar umgås med honom får hon reda på många hemligheter som får henne att tvivla på allt hon dittills trott varit sanning.
___________________________________________________________________________

Det enda jag visste om den här boken när jag började läsa var att många gillat den och att omslaget är ett av de vackraste jag någonsin sett. Något jag inte visste var att den skulle förstöra mig fullständigt, få mig att både skratta och gråta, vara helt omöjlig att lägga ifrån sig, beröra mig mer än de flesta andra böcker jag läst och vara en av de bästa, finaste och sorgligaste böckerna jag någonsin läst.

Stämningen i boken är verkligen unik. Den är så vemodig, och ändå blir man glad av att läsa den på något sätt. Boken fångar en från första sidan, man blir helt fast av författarens sätt att skriva och hur hon får allting att kännas så verklighetstroget. Enligt mamma (tvingade henne att läsa boken så fort jag själv gjort det så jag skulle ha någon att prata om den med och inte explodera eller något) märks det verkligen att boken utspelar sig på åttiotalet, och det kan ju inte jag säga något om. Något jag däremot kan säga är att språket är helt otroligt. Så sorgligt, vackert, beskrivande och samtidigt enkelt.

Karaktärerna är helt underbara. Jag gillar June, det finns vissa delar av henne man verkligen kan känna igen sig i (vissa kan man kanske inte känna igen sig i alls, men det gör henne bara till en mer intressant karaktär) och att läsa om hur hon hanterar sorgen känns så otroligt äkta att man verkligen måste ha ett hjärta av sten för att inte bli berörd. Även om jag inte kan säga att jag gillar hennes storasyster Greta är hon en väldigt intressant karaktär, och hon är en av alla saker som gör boken så unik. Sedan kan man ju inte direkt säga att det inte är synd om henne. Föräldrarna är jag otroligt arg på - hur kunde de, eller särskilt mamman, göra så! Visst, det är kanske synd om henne också, men det hon gjort är oförlåtligt. Jag kan inte fatta hur June kan vara så förlåtande mot både henne och Greta.

Mina favoritkaraktärer är absolut Finn och Toby, även om jag gillar June väldigt mycket också. De två är så färgstarka, originella och intressanta. Finn dör ju rätt tidigt i boken, men man får lära känna honom genom Toby och June och det får en att sakna honom nästan lika mycket som de gör. Toby är så fint beskriven och man tycker verkligen otroligt synd om honom (och Finn, förstås, men särskilt Toby). De har båda två så starka personligheter - Finn är konstnärlig av sig medan Toby är lite mera klumpig men fingerfärdig, och han känns ganska liten på något sätt. Deras historia är så himla sorglig och det är så hemskt att det drabbat just dem. Åh, de är nog några av mina favoritkaraktärer någonsin. Jag skulle kunna fortsätta skriva om dem hur länge som helst.

Jag älskar att läsa om vänskapen mellan Toby och June. Att läsa om deras vänskap och hur de saknade Finn var nog de bästa delarna i boken. Sakerna de gjorde, alla små detaljer och deras konversationer var så otroligt fina. Hur de båda hade känt Finn och hur det märktes genom vissa saker de gjorde var så otroligt bra och fint skrivet. Att June får reda på en massa saker gör att man bara vill läsa vidare för att se hur allt hänger ihop, och boken blir verkligen bara bättre och bättre ju mer man läser.

Slutet. Herregud. Trots att man kunde lista ut vad som skulle hända ungefär från texten på baksidan hade jag verkligen hoppats, trots att jag visste att det var omöjligt, på att det skulle sluta annorlunda. Jag brukar verkligen inte gråta till böcker, men det här slutet... Det finns inte många böcker som är sorgligare än den här. De finns, men det finns definitivt inte många av dem. Slutet krossade mig helt och hållet, för trots att jag visste vad som skulle hända låtsades jag hela tiden att det inte var så. Det kunde liksom inte vara så. Men när det hände ändå var det som om någon stack en kniv i hjärtat på en. Slutet är så vackert, och så otroligt sorgligt att man inte ens kan beskriva det.

Det här är verkligen en bok som är omöjlig att glömma. När jag läst ut den ville jag bara läsa den igen på en gång, vilket resulterade i att jag inte kunde börja på någon annan bok på en hel vecka. Boken är så himla tänkvärd, vacker, sorglig och kanske det allra bästa jag läst i år. Jag rekommenderar den till alla, för seriöst, den här boken vill man inte missa.

Minnesvärt citat:

"Hon lade armarna i kors över bröstet, såg rakt in i Finns fågelblå ögon och sade att det helt enkelt var svårt att hinna med allt nu för tiden.

"Jo tack, jag vet", sade han.

Det var det som knäckte henne."

"Dessutom är det något vackert med att gå på snö som ingen annan har gått på. Det får en att tro att man är speciell, även om man vet att man inte är det."

"Jag tänkte att om jag höll på att drunkna i havet skulle Finn vara som en stark, polerad träbåt, med segel som alltid fångade vinden. Och Toby? Ja, Toby var mer som en stor gul gummiflotte som skulle kunna gå sönder när som helst. Men han kanske ändå skulle finnas där."

Bokens första mening:

Min syster Greta och jag satt modell för vår morbror Finn den eftermiddagen.

Favoritkaraktär/er:

Finn och Toby

Saker från boken som inspirerar mig:

• Karaktärerna.

• Att den är så otroligt sorglig, fin och berörande.

• Att den verkligen är helt omöjlig att glömma.

• Allting... ♡

Sayonara September 2

Författare: Åsa Ekström
Antal sidor: 202 st
Förlag: Kartago
Serie: Sayonara september 2
Utgiven år: 2010
Originalets titel: Sayonara september 2
Genre: Manga, livsöde, vänskap, kärlek

(Spoilervarning om man inte läst den första boken!)

Det verkar som om Alex mår bra - hon trivs med sina vänner och det går bra i skolan. Men det är något från det förflutna som spökar.
    När Janne hittar en serie Alex gjort misstänker han genast att den är baserad på något som hänt på riktigt i Alex liv. Han blir orolig för Alex och bestämmer sig för att ta reda på vad det egentligen är som tynger henne och vad det är hon inte vill berätta för dem.
    När en person från Alex förflutna dyker upp ser Janne sin chans och bestämmer sig för att prata med honom. Men vad kommer hända när han faktiskt får reda på sanningen om Alex?
________________________________________________________________________

Innan jag började läsa den här boken läste jag om ettan för att komma ihåg allting och inte blanda ihop något. Jag älskar verkligen att läsa ut en bok och kunna fortsätta med nästa direkt - och med den här sereien var det verkligen som att läsa nästa kapitel istället för att läsa nästa bok. I den här serien passade det perfekt, för man missade ingenting och drogs in i berättelsen på en gång.

Jag gillar den här boken ganska mycket mer än jag gillade den första. Sayonara september var väldigt bra, spännande och lite mystisk, men tvåan är mycket djupare och det gör den ännu bättre. Alex historia var det absolut bästa i boken och gjorde att man ville läsa mer hela tiden.

Boken är kanske inte den mest originella man läst, men så fort den blir lite djupare får man en helt annan bild av den. Nu vill man bara få veta ännu mer - hur kommer det sluta egentligen? Som tur var var inte cliffhangern den värsta jag varit med om så jag känner inget superstort behov av fortsättningen, även om jag ser fram emot att läsa den.

I den här boken blir också karaktärerna djupare och jag tycker mycket mer om Alex nu än jag gjorde i första boken, även om jag gillade henne då med. Jag gillar fortfarande Janne, Christoffer och Lillian. Miri som man fick läsa om först i den här boken tycker jag också mycket om.

Som sagt gillar jag verkligen den här boken, den är rätt mycket bättre än den första och jag ser fram emot att läsa den sista! Jag rekommenderar den här serien till de som vill läsa något verklighetstroget, sorgligt och spännande.

Minnesvärt citat:

Lite svårt att hitta något i en sådan här bok... XD

Bokens första mening:

Vad jag såg...

Favoritkaraktär/er:

Alex

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att den blivit mycket djupare och att man ser på serien på ett annat sätt efter att ha läst den här boken.

Liv & Lovisa

Författare: Emma Granholm
Antal sidor: 320 st
Förlag: Alfabeta
Serie: -
Utgiven år: 2008
Originalets titel: Liv & Lovisa
Genre: Vänskap, livsöde

Liv och Lovisa ska äntligen få slippa varandra. De går sista terminen i nian och snart ska de börja på olika skolor - och förhoppningsvis aldrig se varandra igen.
    De kommer från helt olika världar - Lovisa är rik, smart, snygg och populär medan Liv och hennes mamma bor i en alldeles för liten lägenhet och har alldeles för lite pengar. Men Liv har i alla fall de två bästa vännerna Rick och Tanja som betyder allt för henne.
    Liv har väntat på den här sommaren så länge - hon och hennes mamma har nämligen skrapat ihop tillräckligt mycket pengar för att hon ska kunna åka till Mallorca med Rick och Tanja.
    Men så händer det som förstör allting. Livs och Lovisas liv knyts ihop och katastrofen närmar sig...
_________________________________________________________________________

Eftersom jag tyckte "Ett nytt liv på köpet" av Emma Granholm var väldigt annorlunda och intressant bestämde jag mig för att läsa den här boken också. Tja, egentligen tycker jag inte att "Liv och Lovisa" är så där jättebra, men ändå gav jag den tre stjärnor på Goodreads. Varför? För att den var annorlunda och intressant, helt enkelt.

Jag avskyr alla karaktärerna, men det är antagligen meningen. Jag brukar tycka det är positivt när man är stark och inte rädd för att stå för vad man tycker, som Liv gör, men det finns en gräns - och Liv är helt enkelt bara elak. Hon gör jättetaskiga saker mot Lovisa och är aldrig trevlig över huvud taget. Jag kan förstå att hon är sur, men måste hon vara så otroligt elak? Det finns smartare saker att göra. Lovisa har väl sina goda sidor, men hon är inte snäll hon heller. Särskilt inte mot Liv. Och var hon helt smart skulle hon inte umgås med sina bästa kompisar, hehe. Men hemskast av alla är nog ändå Livs mamma - hon (spolier!) favoriserar Lovisa något fruktansvärt och är så himla elak mot Liv (slut på spolier). Så det kanske finns en anledning till varför Liv är som hon är, men jag kan ändå inte gilla henne. Det finns egentligen ingen karaktär jag gillar särskilt mycket, men i den här boken kan jag stå ut med det för jag tror inte det är meningen att man ska älska allihop.

Boken är väldigt förutsägbar när det gäller vissa saker, som Rick till exempel, medan man inte kunde vara helt säker på vad som exakt skulle hända i slutet även om man kunde misstänka ungefär vad som skulle hända. Slutet var alldeles för överdrivet och det gick också alldeles för fort (alltså de allra sista sidorna, inte den sista stora händelsen). Språket eller författarens sätt att skriva är inte särskilt speciellt. Så vad är det egentligen jag gillar med boken, då?

Jo, den liknar ingenting annat jag någonsin läst. Man vill komma till slutet så fort som möjligt så man får läsa vad som händer, och därför är det svårt att sluta läsa. Boken är inte direkt glad och den har ingen "happy ending" utan är snarare lite deprimerande. Det är inte många författare som skriver sådana här böcker och det är just därför den fick en trea på Goodreads - den är väldigt unik och jag har aldrig läst något liknande förr!

Minnesvärt citat:

Jag hittade inget speciellt.

Bokens första mening:

Det här skulle bli den bästa sommaren.

Favoritkaraktär/er:

Ingen alls om jag ska vara ärlig... 

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att den är väldigt unik och liknar inget annat jag läst förut!

Var är Alaska?

Författare: John Green
Antal sidor: 223 st
Förlag: Berghs förlag
Serie: -
Utgiven år: 2005
Originalets titel: Looking for Alaska
Genre: Kärlek, vänskap, livsöde

Den första vännen

Den första kärleken

De sista orden

Miles Halter ger sig iväg för att söka ett Stort Kanske. Han lämnar sina föräldrar, ickeexisterande vänner och high school bakom sig för att börja på internatskolan Culver Creek i Alabama.
    Culver Creek är i och för sig mer läxor än äventyr, men Miles träffar sina första riktiga vänner som lär honom en massa ovanor, och först och främst träffar han Alaska - den smartaste, roligaste, galnaste och snyggaste tjej Miles någonsin träffat. Hon kommer att förändra hans liv mer än han någonsin kunnat ana.
___________________________________________________________________________

Jag hade faktiskt inga förväntningar på den här boken, trots att jag älskat allt annat jag läst av John Green. Kanske var det för att handlingen inte lockade mig så mycket. Men trots allting jag trodde om boken skakade den om mig helt och hållet och nu vet jag inte vad jag ska säga. Den är bara så otroligt bra och fin och sorglig och hemsk och rolig att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Bara själva sättet boken är uppdelad på är ju underbart - det börjar med "etthundratrettiosex dagar före" och sedan fortsätter det att räknas ner. Jag var så otroligt spänd på vad som skulle hända och när det väl hände blev jag helt mållös. Det hade jag verkligen inte väntat mig!

Handlingen är så otroligt bra. Den är så mystisk och så spännande att man inte kan sluta läsa. Jag trodde inte jag skulle gilla den här boken (av någon konstig anledning) men passade på att köpa den då den var otroligt billig på adlibris. Men så fort jag läst de första meningarna visste jag att jag var helt fel ute - nu undrar jag verkligen om John Green kan skriva något som inte är helt underbart.

Karaktärerna - jag vet inte ens var jag ska börja. Visst, de har definitivt sina ovanor, men jag skulle ändå inte säga nej till att umgås med dem. Jag tycker otroligt synd om dem men de lever ändå i ett äventyr hela tiden och de är inte rädda för att busa. Sedan är alla så djupa och så speciella på sitt eget sätt, vilket gör att de känns så otroligt trovärdiga. Miles samlar på sista ord, Översten har en väldigt fin relation till sin mamma och Alaska samlar på böcker till sitt livs bibliotek.

Som sagt blev man verkligen chockad när det som det räknades ner till verkligen hände. Jag hade verkligen inte väntat mig det! Men ändå... Det passar otroligt bra in på berättelsen och det var faktiskt när det hände som jag bestämde mig för att det skulle vara fel att ge den här boken något annat än toppbetyg. Herregud vad bra den är. Och den blir bara bättre för varje gång jag tänker på den.

Jag tycker den här boken beskriver svåra händelser (ni som läst boken förstår vad jag menar) otroligt bra. Det känns så otroligt äkta. Samtidigt som slutet är väldigt sorgligt tycker jag att även det passar in perfekt på boken, och jag älskar hur allt inte riktigt löser sig men ändå gör det på något sätt. Man får inte alltid reda på allt. Vissa saker kommer förbli mysterium för alltid.

Jag kan tänka mig att vissa saker i den här boken låter bättre på engelska - jag har ju läst hur John Green skriver på engelska och måste säga att hans språk blir snäppet finare i original. Jag har också läst många citat från den här boken på sitt originalsråk (älskar man citat så gör man) och a Great Perhaps låter lite finare än ett Stort Kanske - och först och främst passar det bättre in på boken. Samma sak med många andra citat. Men ändå tycker jag väldigt mycket om språket på svenska också! (Har ju inte läst boken på engelska så har ju inget att jämföra med, har bara läst vissa citat och de var finare på originalspråket.)

Så ja, den här boken borde verkligen alla läsa. Den är så vacker, sorglig och unik att man knappt vet hur man ska beskriva den för att ge den rättvisa.

Minnesvärt citat:

"Gud kommer att straffa de skändliga. Och innan Han gör det, kommer vi att göra det."

"Thomas Edisons sista ord var: "Det är mycket vackert där borta." Jag vet inte var därborta är, men jag tror att det är någonstans, och jag hoppas det är vackert."

Bokens första mening:

Veckan innan jag lämnade mina föräldrar och Florida och resten av mitt småttiga liv för att plugga på ett internat i Alabama, ville mamma prompt ställa till med en avskedsfest till mig.

Favoritkaraktär/er:

Miles, Översten och Alaska

Saker från boken som inspirerar mig:

• Alla verklighetstrogna och färgstarka karaktärer!

 • Slutet, för det är så fint men ändå så sorgligt.

• Att jag verkligen aldrig läst något liknande förut.

• Att det är omöjligt att sluta läsa i den!

Tagg i hjärtat

Författare: Cannie Möller
Antal sidor: 212 st
Förlag: En bok för alla
Serie: -
Utgiven år: 2000
Originalets titel: Tagg i hjärtat
Genre: Livsöde, vänskap, kärlek

Allting börjar med att Mia blir arg och besviken över att hennes kompis Lisa bestämmer sig för att träffa en äcklig kille istället för att följa med Mia på konsert. Konserten som de längtat efter så länge. Mia rusar iväg och går planlöst omkring tills hon kommer till en nedlagd fabrik där några sitter och spelar och en tjej sjunger med en fantastisk röst.
    Mia börjar skriva en historia om Orfeus som förlorade sin älskade Eurydike till underjorden och försöker sjunga henne tillbaka. En historia som börjar den kvällen och slutar långt senare.


________________________________________________________________________


(Jag läste den här boken i skolan, vi läste den gemensamt i klassen och skulle sedan recensera den. Om recensionen ser lite konstig ut är det för att jag tagit de viktigaste delarna ur den långa recensionen som jag skrivit.)

"Tagg i hjärtat" hade jag redan läst två gånger när vi läste den i skolan, och jag håller fortfarande fast vid samma åsikt jag hade sedan innan - det är en okej bok, historien är bra men själva boken är lite för platt och tunn för att den ska bli riktigt bra.


Mia, bokens huvudperson, är ganska osäker. Hon tvivlar ofta på sig själv, sitt utseende och sin pjäs. Särskilt efter att Lisa, hennes bästa vän, tydligt visat att hennes nya pojkvän är viktigare än Mia. Men så kommer Juan in i bilden - en person som blir mycket viktig för Mia och som gör så att hon får lite mer självförtroende - han får henne att förstå att hon kanske inte är så dålig ändå. Sedan är det Helen som man också får följa. Hon är inte riktigt som alla andra - hon är arg, lite galen, envis och självmordsbenägen. Hon vill inte göra som andra säger åt henne utan vill gå sin egen väg - något som inte riktigt fungerar när man är som hon. Det enda som jag tror gör henne lite gladare är att sjunga. Jag gillar karaktärerna i boken, de är intressanta, men något jag stör mig på är att jag inte har någon aning om hur Mia ser ut! Hennes utseende nämns knappt i boken. Sådant kan jag störa mig otroligt mycket på.


Boken innehåller parallellhandlingar - Mia är bokens jag och det handlar mest om henne, men ibland kommer det kapitel som är skrivna i tredje person och som handlar om någon annan - till exempel Helen eller Ronny. Jag tycker författaren har lyckats väldigt bra med att skilja på berättarrösterna även om de inte är så olika - jag hade i alla fall aldrig några problem med att veta vem det var man läste om.


Språket är rätt fint, för det är ungdomligt men ändå poetiskt på något sätt. Det är också väldigt enkelt men samtidigt annorlunda - och rätt svårt att beskriva. 


Det allra bästa med boken är nog hur författaren knyter ihop handlingen i slutet - hela boken börjar med att Mia bråkar med sin bästa vän Lisa och slutar med att de är vänner igen och bara sitter tillsammans och känner att de har varandra. Jag tycker det är ett otroligt snyggt slut på boken, det passar verkligen in och känns inte förhastat eller fånigt.


Något jag inte riktigt gillar med boken är att den inte är riktigt trovärdig. Vill verkligen så många frivilligt vara med i en pjäs och lägga i princip all sin fritid på den? Skolarbetet då, till exempel? Man måste verkligen hitta rätt personer för att få så många att vilja vara med och medverka och man kan inte ha så värst myket läxor och prov - för något sådant tror jag inte nämns en enda gång.


Jag tycker den här boken är okej. Handlingen är inte tillräckligt intressant och boken känns lite för kort för att den ska bli riktigt bra. Karaktärerna är lite för platta och handingen inte riktigt så fångande som den är i en riktigt bra bok. Men jag tycker inte att den är dålig - den är kanske inte bra heller, utan lite mittemellan. Det är en fin berättelse som jag tycker om men den satte inga jättedjupa spår. En okej bok helt enkelt!

Minnesvärt citat:

Sorgligt nog tänkte jag inte på citat när jag läste... När läsa blir en läxa tänker jag inte riktigt på de saker jag brukar tänka när jag läser en bok jag valt frivilligt.

Bokens första mening:

Jag vägrar att gå med på några förebråelser.

Favoritkaraktär/er:

Helen var den intressantaste men de jag tyckte mest om var nog Mia och Ronny.

Saker från boken som inspirerar mig:

• Hur början och slutet knyts ihop!

Wallflower

Författare: Stephen Chbosky
Antal sidor: 269 st
Förlag: Gilla böcker (tusen tack för boken!)
Serie: -
Utgiven år: 1999
Originalets titel: The Perks of Being a Wallflower
Genre: Livsöde, vänskap, kärlek, brevroman
____________________________________________

(Jag har recenserat den här boken på engelska här, så det här kommer bli en lite annorlunda recension.)

Alltså herregud vad bra den här boken är.
    Jag kommer ihåg att en av de bästa sakerna med boken var känslan jag fick när jag läste. Jag kan verkligen inte beskriva den (kanske kände jag mig oändlig (infinite)?) men jag kan säga att den var otroligt långt ifrån negativ. Och jag blev så otroligt glad när jag märkte vilket otroligt bra jobb översättaren gjort. Jag fick precis samma känsla som när jag läste boken på originalspråket, och citaten är ju inte riktigt så fina som på engelska men jag skulle definitivt inte kunnat översätta dem bättre själv. Det enda jag inte riktigt gillade var att Dear Friend blev Hej kompis! - det blev liksom lite fånigt, på något sätt.

Men annars. Boken. Åh, vad bra den är. Först när jag började läsa på den igår kväll förstod jag hur mycket jag saknat den. Charlies berättarröst är något alldeles extra och jag älskar att se världen ur hans perspektiv. Jag tycker också så otroligt synd om honom så jag inte vet var jag ska ta vägen. Man kan ju inte direkt säga att han hamnar hos några som har så särskilt bra inflytande på honom, men de älskar honom och han älskar dem och får vara med och "delta". Det är viktigt för honom, och det kanske betyder att det är bra ändå. Åh, jag älskar att den här boken verkligen tål att funderas på.

En annan sak jag älskade var att förstå vartenda litet ord av den. Visst älskar jag det engelska språket men när jag nu läste om den på svenska kände jag att jag verkligen läst den. Jag har läst den på originalspråk och jag har förstått allting som står i den.

Trots att jag läst boken innan överraskade slutet mig. Jag kan liksom inte låta bli att bli alldeles förkrossad över det trots att jag redan visste vad som hade hänt. Det är så otroligt hemskt och jag tycker så synd om Charlie! Författaren har lyckats otroligt bra med att knyta ihop boken. Det som hänt förklarar verkligen Charlies personlighet och hela boken, samtidigt som det får en att vilja kasta boken i väggen och gråta.

Jag skulle kunna läsa om den här boken hur många gånger som helst, just för att den är så otroligt bra. Det är inte många böcker som lyckas beröra mig så mycket som den här. Jag älskar den mer och mer för varje sekund som går. <3

Det borde finnas regler

Författare: Lina Arvidsson
Antal sidor: 317 st
Förlag: Gilla böcker
Serie: -
Utgiven år: 2012
Originalets titel: Det borde finnas regler
Genre: Vänskap, kärlek

Jag heter Mia. Eller egentligen Maria, men jag hatar det namnet okej? Don't call me that. Jag står inte för det. Det är inte som att jag fick vara med och bestämma.

Jag är för att man själv ska bestämma om saker och ting här i världen. Fatta hur allt hade blivit så mycket bättre liksom. Skolan, livet, allt. Jag är fjorton år. Man kan tänka sig att det skulle betraktas som vuxet. Fast det betyder mest ingenting. Jag är i förberedelse, kan man säga.

Mia bor in the middle of nowhere där det inte händer någonting. Eller jo, en sak händer förstås. Mias bästa vän Mirjam är tillsammans med en minst fyrtioårig gubbe som heter Per. Mia tycker det är otroligt äckligt, så hon och hennes kompis Karl bestämmer sig för att få Mirjam förstå att Per är äcklig och inte värd hennes kärlek.

    Samtidigt känner sig Mia sjukt oälskad och ful och hemsk, men så dyker Vlad upp. Vlad som har hängslen och hatt, skriver på en roman och spelar i ett band. Och han råkar visst bli lite kär i Mia.

__________________________________________________________________________

Nu har jag, som en av de sista i bokbloggsvärlden, läst den här boken. Efter att ha hört alla möjliga saker om den kände jag att jag bara var tvungen att läsa den för att få bilda mig en egen uppfattning. Och vad tyckte jag då? Jag tyckte faktiskt att den var rätt dålig.

Först var det karaktärerna som jag irriterar mig så otroligt mycket på. Mia är bortskämd och säger till exempel att hennes mamma är världens hemskaste och strängaste trots att hon knappt bryr sig när Mia kommer hem och är jättefull eller har skolkat en massa från skolan. Och sedan tänker hon på sitt utseende hela tiden - hon har små bröst och det är jättefult, det hon önskar sig typ mest i hela världen är att de ska växa och så vidare. Det finns liksom lite viktigare saker..? Men hon tror att killar bara gillar tjejer med stora bröst. Ahaa, ja men då så. Man ska ju inte försöka satsa på killar som gillar en för den man är, nej nej. Bara satsa på dem som gillar ens utseende. Hallå? Är det sådana ungdomsförebilder vi ska ha nu för tiden? Jag tror jag föredrar Jane Eyre eller Hermione Granger, haha.

Jag gillar inte Mirjam heller. Hon är så otroligt snygg att alla killar älskar henne vid första ögonkastet - det är så hon beskrivs. Hon och Mia har några saker man måste kunna när man blir vuxen, och det är bland annat att röka och gå i klackar. Ja, men vad viktigt. Och så är det viktigt att vara någon, att vara snygg och vara cool. Är det inte ännu viktigare att vara sig själv? Jag kan i princip aldrig känna igen mig i någon av dem. Så fort jag gillar något Mia gör så gör hon något som får mig att ogilla henne jättemycket. Nej, jag gillar verkligen inte någon av dem. Karl, deras kompis, är en okej karaktär - han är smart och den de kan fråga om råd. Men han är samtidigt lite tråkig, ingen djup karaktär direkt. Och sedan är det Vlad, som är ännu tråkigare. Dessutom är han riktigt elak mot Mia utan att någon märker det.

Till handlingen, då. Man får läsa berättelsen om Mia och Mirjam samtidigt som man helt plötsligt får ta del av någonting Mia tycker eller tänker som inte alls har med handlingen att göra. Visst, det är bra att man får lära känna Mia, men när det inte passar in i handlingen blir det lite rörigt. Och sedan till det som är det kanske allra sämsta med boken: den är inte indelad i kapitel. Handlingen bara maler på och maler på och man vet inte när man ska sluta läsa. 

Språket var kanske det bästa med boken. Det liknar inget annat jag läst tidigare och kan vara lite humoristiskt ibland. Kanske inte så man gapskrattar men ändå - lite småkul. Men annars då? En inte särskilt bra bok över huvud taget. Gillade inte karaktärerna och kunde inte känna igen mig i dem, den var seg och tog mycket längre tid än jag trodde att läsa. Så - skulle inte rekommendera den till någon, faktiskt, även om jag inte avskyr den - den passade inte mig, helt enkelt. ;)

Minnesvärt citat:

"Men... han är äcklig!"

"Jag vet, Karl. Men det kan man inte åka i fängelse för."

Bokens första mening:

Vi hänger vid gungorna, jag och Miriam.

Favoritkaraktär/er:

Karl

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att språket var lite annorlunda, skulle själv inte använda mig av ett sådant språk i en bok men gillar att det är lite annorlunda!