Författare: Cassandra Clare
Antal sidor: 442 st
Förlag: Walker Books
Serie: The Mortal Instruments 1
Utgiven år: 2007
Originalets titel: City of Bones
Genre: Fantasy, kärlek
Språk: Engelska
Clarys liv har alltid varit normalt - men en dag förändras allt. Hon är på klubben Pandemonium med sin bästa vän Simon när hon plötsligt får syn på ett gäng ungdomar som bara hon verkar se - och de dödar en kille som de säger är en demon. Det är början på en helt ny verklighet för Clary - hon får veta att i princip hela hennes liv har varit en lögn och kastas in i en värld där det finns varelser hon inte trodde fanns på riktigt.
Och när Clarys mamma försvinner börjar ett äventyr Clary aldrig kommer glömma.
______________________________________________________________________
Så, nu har jag också läst boken som i princip alla läst och hyllat. Jag hade rätt höga förväntningar på boken och hoppades verkligen att jag skulle gilla den, för jag vill också kunna tjata om hur fantastisk den här serien är. Och nu till själva frågan: gillade jag den?
Ja, jag gillade den väldigt mycket! Man kastas in i handlingen direkt och det är spännande från första sidan. Clare har byggt upp en väldigt spännande värld man vill veta mer om. Karaktärerna är fantastiska och så otroligt roliga så man sitter och skrattar högt - särskilt Jace! Boken är aldrig seg och man vill verkligen inte sluta läsa.
Först till karaktärerna, då. Jag gillar Clary, hon är absolut en ny favoritkaraktär. Jag gillar att hon står på sig och säger vad hon tycker, och dessutom är hon rolig! En annan favorit är Jace - mest för sin humor, sarkasm och sina otroligt roliga citat. Tror knappt jag har skrivit upp ett enda citat som inte innehåller honom på något sätt. Dessutom beskrivs han som snygg men inte perfekt, och det gillar jag. Det är det som gör honom perfekt på något sätt.
Världen författaren byggt upp är verkligen spännande och intressant, men jag skulle inte säga att den är det allra bästa i boken. Den är inte jätteorginell och känns inte alltid trovärdig, även om den är intressant. Det bästa med den är att jag tror den kommer bli ännu bättre i de följande böckerna i serien (även om jag gillar den redan nu)! Det bästa med boken är helt klart karaktärerna (även om några av dem beskrivs som perfekta) och det som först och främst gör att jag vill läsa vidare är att jag vill se hur det ska gå för Jace och Clary. :)
Oj, den här recensionen blev negativare än jag hade tänkt på en bok som blivit en ny favorit ;) För det är den verkligen. Jag gillar karaktärerna, humorn, sarkasmen (särskilt den) och typ allting annat med den. Längtar efter att läsa fortsättningarna! :D
Minnesvärt citat:
"... Wich, you know, is the whole point of being in a band. To get girls."
"I thought it was all about the music."
“Jace?"
"Yeah?"
"How did you know I had Shadowhunter blood? Was there some way you could tell?"
The elevator arrived with a final groan. Jace unlatched the gate and slid it open. The inside reminded Clary of a birdcage, all black metal and decorative bits of gilt. "I guessed," he said, latching the door behind them. "It seemed like the most likely explanation."
"You guessed? You must have been pretty sure, considering you could have killed me."
He pressed a button in the wall, and the elevator lurched into action with a vibrating groan that she felt all through the bones in her feet. "I was ninety percent sure."
"I see," Clary said.
There must have been something in her voice, because he turned to look at her. Her hand cracked across his face, a slap that rocked him back on his heels. He put a hand to his cheek, more in surprise than pain. "What the hell was that for?"
The other ten percent," she said, and they rode the rest of the way down to the street in silence.”
“One of the Silent Brothers is here to see you. Hodge sent me to wake you up. Actually he offered to wake you himself, but since it's 5 a.m., I figured you'd be less cranky if you had something nice to look at."
"Meaning you?"
"What else?”
“Come in. And try not to murder any of my guests."
Jace edged into the doorway, sizing up Magnus with his eyes. "Even if one of them spills a drink on my new shoes?"
"Even then.”
“You like the party?"
"Is it in honor of anything?"
"My cat's birthday."
"Oh." She glanced around. "Where's your cat?"
"I dont know. He ran away."
“Let me put it this way, my father believed in a righteous God. Deus volt, that was his motto- 'because God wills it.' It was the Crusaders' motto, and they went into battle and were slaughtered just like my father. And when I saw him lying dead in a pool of his own blood, I knew then that I hadn't stopped believing in God. I'd just stopped believing God cared. There might be a God, Clary, and there might not, but I don't think it matters. Either way we're on our own.”
Och detta var bara några av de bästa...
Bokens första mening:
"You've got to be kidding me," the bouncer said, folding his arms across his massive chest.
Favoritkaraktär/er:
Jace och Clary
Saker från boken som inspirerar mig:
• Humorn och sarkasmen!
• Att det händer saker hela tiden men det går inte för fort fram och att det aldrig går att sluta läsa.
• Karaktärerna, i alla fall vissa av dem.
