62 dagar

Författare: Cilla Naumann
Antal sidor: 143 st
Förlag: Alfabeta
Serie: Det finns fler böcker om samma karaktärer
Utgiven år: 2011
Genre: Livsöde, vänskap

När skolan slutade kändes det som om 62 dagar skulle bli en evighet, men det visade sig bli det värsta sommarlovet någonsin. Det regnar och är grått hela tiden och Tom och de andra vet inte vad de ska göra, så de försöker imponera på varandra med olika busstreck. En dag går allt för långt och utan att Tom riktigt fattat vad som hänt har de gjort något som kanske kommer gå till rättegång - och plötsligt är hela sommaren förstörd.
___________________________________________________________________________

Det är inte särskilt ofta man läser böcker som man verkligen inte intresseras av alls, som man verkligen skulle kunna sluta läsa i mitt i och sedan aldrig undra vad som hände sedan - men det här är en sådan bok. Handlingen intresserade mig verkligen inte över huvud taget. Det var aldrig spännande och inte ens när det hände något sorgligt kunde jag känna något annat än tristess. Tyvärr, men det är sant. Det känns som om handlingen aldrig kommer igång, som om det aldrig händer något riktigt spännande.

Karaktärerna är inte heller intressanta. Jag irriterar mig på att de flesta är så elaka eller helt enkelt tråkiga, och det gör ju inte direkt boken bättre utan tvärtom. Det är något med huvudpersonen som gör att han inte känns verklighetstrogen - han är lite för överdriven.

Författaren har verkligen lyckats med att beskriva ångest i boken - men det är också den enda känslan som verkligen är bra beskriven, vilket gör att det blir alldeles för mycket. En bok fylld med bara ångest, överdrivna karaktärer och en uttråkande handling är bara jobbig att läsa.

Jag skulle verkligen inte rekommendera den här boken - kanske är jag inte i helt rätt ålder för den och är inte heller van vid böcker som är skrivna för att vara lättlästa, men ändå. Man kan skriva bra lättlästa böcker men intressanta karaktärer och spännande handling - men den här boken är inte en sådan bok.

Minnesvärt citat:

Språket var inte heller någon höjdare, så hittade inget!

Bokens första mening:

"Här kan den inte ligga."

Favoritkaraktär/er:

Som sagt gillade jag inga karaktärer, men kanske Söderlund?

Glashuset

Författare: Rachel Caine
Antal sidor: 312 st
Förlag: Styxx fantasy
Serie: Vampyrerna i Morganville 1
Utgiven år: 2006
Originalets titel: Glasshouses
Genre: Vampyrer, fantasy, kärlek

Claire kommer till Morganville för att gå på college, då hennes föräldrar inte ville att hon skulle åka längre än så. Då Claire blir utstött och mobbad av flickorna i elevhemmet bestämmer hon sig för att leta efter någon annanstans att bo.
    Hon får flytta in i Glashuset tillsammans med tre andra ungdomar - gotharen Eve, rebellen Shane och den mystiska Michael som försvinner varje morgon och dyker upp igen vid solnedgången - och där får hon lära sig att det finns värre saker än tjejerna i elevhemmet att oroa sig för - blodtörstiga, starka varelser lurar i nattmörkret. Kommer de fyra ungdomarna i glashuset kunna med gemensamma krafter överleva tills solen går upp?
__________________________________________________________________________

Jag hade rätt höga förväntningar på "Glashuset", men tyvärr blev jag verkligen besviken. I början var berättelsen rätt fångande och jag tänkte att det nog kunde bli rätt bra, men så fort de "elaka" tjejerna kom blev jag helt... Förlåt, men skrattfärdig. Seriöst, de är så patetiskt elaka att de inte är trovärdiga över huvud taget. Ja, jag vet att folk kan vara elaka, men tyvärr beskrev författaren elakheten så dåligt så det nästan blev kul. Och sedan blev boken bara sämre.

Karaktärerna är väldigt platta. Claire beskrivs som töntig för att hon gillar att läsa, lära sig saker och har koll på till exempel klassiker. Ja, det är ju jättetöntigt. Jag brukar tycka om sådana karaktärer som Eve men tyvärr är hon inte så cool som hon skulle kunna vara. Både Michael och Shane är tyvärr rätt ointressanta. Och sedan är de onaturligt snälla mot Claire när hon kommer till Glashuset, tycker synd om henne och tar hand om henne direkt. Hmm...

Kanske beror det på att den senaste vampyrserien jag läste (Vampire Academy!) var så underbar och vampyrvärlden i den serien var fantastisk, men jag intresserade mig aldrig för vampyrerna i den här boken. De är rätt platta, precis som karaktärerna, och jag fick aldrig något riktigt grepp om dem. Författaren skulle definitivt skrivit mer om dem.

Tyvärr är berättelsen inte intressant över huvud taget - om det här inte hade varit min egen bok hade jag definitivt inte läst klart den. Inte ens i slutet var det spännande, utan i själva slutstriden kände jag fortfarande som om jag ville lägga ifrån mig boken och gå och göra något annat. På tal om slutet - det var nog det allra sämsta med hela boken. Man hängde inte med över huvud taget och jag fattade egentligen inte själva "grejen" med boken heller - kunde inte författaren kommit på något intressantare? Tydligen inte. Dessutom var slutstriden så fånig - det gick för fort fram, beskrivningarna var dåliga och jag fattade inte hur det kunde gå så himla bra för dem - och när de sa något om att de hade en timme på sig att göra en sak jag inte kan avslöja utan att spoila, fick jag lite Harry Potter-vibbar (när Voldemort säger att de har en timme på sig att lämna över Harry till honom). Nej, boken är inte unik på något sätt heller, kan jag ju passa på att nämna.

Att Claire förstår allting och plötsligt är inblandad i värsta "mysteriet" eller vad man nu ska säga är inte trovärdigt över huvud taget. Hela berättelsen går alldeles för fort fram. Samtidigt som den är jätteseg händer liksom allt på en gång. Dessutom var cliffhangern i slutet... Obeskrivbar. Det är liksom för mycket - allt bara avbryts på en gång liksom. Men ändå kommer jag knappt ihåg cliffhangern nu, en vecka efter jag läste ut boken...

Så nej, den här boken passade inte mig. Vet att många älskat den men kan inte riktigt se det bra med den - jag ser först och främst en massa brister. Tyvärr var den inte alls så bra som jag hoppades, men så är det ibland ;)

Minnesvärt citat:

Hittade verkligen inget...

Bokens första mening:

Samma dag som Claire flyttade in i Glashuset stal någon hennes tvätt.

Favoritkaraktär/er:

Hittade ingen sådan heller...

Saker från boken som inspirerar mig:

• Det skulle nog vara de första sidorna då, för det började hyfsat bra!

Sex veckor

Författare: Kate Cann
Antal sidor: 300 st
Förlag: Tiden
Serie: -
Utgiven år: 2007
Originalets titel: Sea change
Genre: Kärlek, vänskap

Davinia börjar i Chloe's klass och Chloe blir genast avundsjuk på henne. Davinia är rik, bortskämd, har ett fantastiskt självförtroende och är väldigt snygg - precis sådan skulle Chloe också vilja vara!
    När Davinia börjar prata med Chloe blir hon överlycklig, och när Davinia vill att Chloe ska följa med henne och hennes familj på en sex veckor lång semester på en paradisö tycker Chloe att livet inte kunde vara bättre. Men är Davinia riktigt så underbar som Chloe tror? Och varför kan inte Chloe sluta tänka på Alex, trots att han varit så elak mot henne?
___________________________________________________________________________

Till att börja med: vad har Chloe för problem? Hur kan hon vilja vara som Davinia? Davinia är elak, hon snor saker och gör en massa annat hemskt. Och trots detta vill Chloe följa med Davinia på semester. Liksom... Öh? Författaren fick inte direkt mig att tycka om Chloe, trots att hon blir bättre i slutet så tycker jag aldrig synd om henne när hon är ledsen eller något - jag tycker hon är dum och fånig.
 
Davinia är liksom överdrivet elak och bortskämd, hon, precis som de flesta andra, blir aldrig någon trovärdig karaktär. Det finns överdrivet snälla karaktärer och överdrivet elaka, inga normala människor. Alla är antingen änglar eller djävular typ.

I mitten blir boken faktiskt helt okej, men i slutet blir allting så "bra" att det blir förfärligt långtråkigt. Det enda lilla problemet som uppstår löser sig på två sekunder ungefär, och sådant irriterar jag mig på!
Först är allt så dåligt, men sedan blir det så bra så att det blir långtråkigt... Och (markera på egen risk, spoilervarning) kärleken som uppstår mellan Alex och Chloe är pinsam. Först bråkar de och sedan blir de plötsligt tillsammans, jag hängde inte ens med... Usch!Inte särskilt lyckat, Kate Cann.

Nja... Det fanns inget särskilt bra med den här boken. Jag måste få klaga lite på att de blir fulla hela tiden och föräldrarna verkar inte ens bry sig om det. Nej, den här boken får bara en 3,5:a i betyg, för den var inte det minsta bra!

Minnesvärt citat:

"Jag visste inte vad jag skulle göra med tanken. Så jag lät den falla, som om den kunde sköljas bort av vågorna."

Bokens första mening:

När Davinia Morgan-Harwood först visades in i gymnasisternas uppehållsrum och presenterades av Lockjaw, vår klassföreståndare, blev det tyst i hela rummet.

Saker från boken som inspirerar mig:

Nästan ingenting...

• Att någon inte är som man tror. Fast mer än det var med Davinia, jag hade listat ut hur hon var innan de ens åkte på semester.

Message from Venus

Författare: Tessa Krailing
Antal sidor: 154 st
Genre: Äventyr, Livsöde
Språk: Engelska

Trettonåriga Rose bor tillsammans med sin sjuttonåriga syster Aisling och deras mamma. Roses pappa är försvunnen, de har ingen aning om var han är.
    En kväll kör de anden i glaset och anden säger att pappan har försvunnit till Venus. Roses mamma tror på det, men inte Rose, för det skulle väl ändå inte kunna vara möjligt?
    Sedan berättar anden att deras pappa tycker att de ska starta en grupp för de som tror att det finns liv på andra planeter.
    Rose får pappas kompis Pat att komma dit för att hjälpa hennes mamma att förstå att pappan inte kan vara på Venus. Men istället får Pat mamman att tro att han är där för att Roses pappa har skickat dit honom. Han blir den första medlemmen i gruppen. Till Rose säger han att han sa att han var skickad dit av pappan för att vinna mammans förtroende.
    Sedan kommer det en väldigt mystisk kille till Roses familj. Han heter Gabriel och är så snygg att han kan få folk att göra precis vad han säger. Men det kan väl inte vara sant - eller är han verkligen en ailien?

Denna boken var verkligen urusel! Vi skulle läsa en engelsk bok i engelskaläxa, och vår lärare beställde böcker från biblioteket som de i England läser när de är i vår ålder. Jag förstår om de helt tappar läslusten efter att ha läst sådana här böcker...
    Personerna får man i princip inte veta något om. Inte vad de gillar att göra eller någonting. Man får heller knappt veta hur de ser ut.
    Gabriel är verkligen osannolik. Han kan typ hypnotisera folk och beter sig som om han var kungen över världen. Ändå är Rose kär i honom, och han är typ mer än tio år äldre än hon. Liksom... Jaha? Är det bara snygghet som räknas, ska man inte vara lite trevlig också? Tydligen inte. Gabriel är en väldigt osannolik karaktär, i alla fall. Jag fattar inte att de hela tiden går med på det han säger.
    Roses kompisar, eller om man kan kalla dem kompisar, irriterar jag mig väldigt mycket på. De fattar ju att inte allt står rätt till om det är någon (Gabriel) som bestämmer allt, och bland annat säger att hennes bästa vän inte får vara i huset bara för att han "stör" deras arbete, och hennes bästa vän pratar inte med någon om det förrän precis i slutet. Om någon av mina kompisar hade haft det så hade jag direkt försökt att göra något åt det. Men det gör inte Roses kompisar. Och Rose säger, för att Gabriel vill det, att hennes bästa vän måste sluta komma till henne. Liksom... Öh? Men hennes bästa vän fortsätter ändå vara med henne i skolan och så. Det skulle inte jag gjort... Men samtidigt så skulle jag nog försökt hjälpa Rose, i alla fall innan hon körde ut mig ur huset, men det gör inte hennes "kompisar".
    Annars är familjen jättekonstig och helt osannolik.
    Platserna får man inte veta något om heller. Det är det enda jag kan säga om dem.
    Framsidan är verkligen förskräcklig... Såå ful! Den skriker inte ut "läs mig" direkt, snarare "läs mig inte". Detta är ingen bok jag skulle plockat upp på ett bibliotek/i en bokhandel på grund av den snygga framsidan, direkt.
    Boken är inte spännande någon gång, inte ens på de sista sidorna. (Kan tillägga att slutet är lika osannolikt som resten av boken, det är ungefär lika dåligt som "sedan vaknade jag och det var bara en dröm". Fast nu var det ju inte just så, men ni fattar vad jag menar. Det känns som att författaren hade väldigt bråttom i slutet.) Jag hade definitivt slutat läsa i denna boken om det inte var för att den var en läxa. Man vill helst lägga ifrån sig boken och man tänker hela tiden "nej, inte en sida till". Så mitt tips är: Läs inte denna boken, den är urdålig!

Betyg: 1.5 av 10

Kikis expressbud

Författare: Eiko Kadono

Antal sidor: 231 st

Genre: Fantasy, äventyr

Kiki är ingen vanlig person, utan en häxa, precis som sin mamma.

    När häxdottern är 10 år gammal måste hon bestämma sig för om hon vill bli häxa eller bli en vanlig människa. Om hon väljer häxa måste hennes mamma lära henne allt hon kan om häxkonst. När barnet sedan är tretton år ska det ge sig ut i världen, och hitta en stad att bosätta sig i.

    Häxan Kiki är tretton år och ska ge sig ut i världen, och i den här boken får man veta hur det går.

Gillade inte den här boken så mycket. Det var knappt några beskrivningar i den. Det står "Kiki flög dit" om Kiki flög dit liksom, och ingenting mer. Allt händer jättesnabbt liksom, och man har ingen aning om hur personerna ser ut.

    Man fastnade aldrig i boken, och den blev lite tjatig i slutet. Visst, boken är gullig, men den är absolut inte jättebra. Men om man vill läsa en lättläst och gullig bok så rekommenderar jag den (fast om ni har chansen: ta något bättre.)!

     Istället tycker jag att man ska se filmen! Den är så otroligt söt och verkligen jättebra, helt annorlunda än boken. Eftersom filmen är hur söt som helst hade jag rätt höga förväntningar på boken, det skulle jag kanske inte haft...

Här kommer en trailer till filmen i alla fall!