Berättelser från Engelsfors

Författare: Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Illustratörer: Kim W. Andersson, Karl Johnsson & Lina Neidestam
Antal sidor: 112 st
Förlag: Rabén & Sjögren (tack för boken!)
Serie: Engelsfors-trilogin 2.5
Utgiven år: 2013
Originalets titel: Berättelser från Engelsfors
Genre: Fantasy, seriealbum

Välkommen, kära kund! Välkommen till kristallgrottan! Stig på och... Jaha, det är bara du. Var har du dom andra juniorhäxorna då? Ska du bara stå där och glo eller ska du ha något? Jag har slut på ektoplasma, så det kan du se dig i månen efter. Va? En spådom?

Måna Månstråle har åtta spådomar, både om det förflutna och framtiden. I hennes spådomar får man möta De Utvalda både före "Cirkeln" och efter "Eld", man får ta del av Adrianas tragiska historia och får se vad det var som drev Olivia att göra det hon gjorde.
_______________________________________________________________________

Jag fick den här boken som recensionsex igår och läste ut den samma dag. Jag hade verkligen saknat Mats och Saras värld och karaktärer, och nu längtar jag ännu mer tills "Nyckeln" släpps!

Jag tycker verkligen om de åtta berättelserna! De om De Utvalda berättar lite mer om deras liv eller ger ledtrådar till vad som ska hända i "Nyckeln" och det gör att jag saknar karaktärerna, tycker mer om dem och längtar efter att få läsa den tredje delen i serien. De om Adriana och Olivia förklarar verkligen saker väldigt bra och ger en en bättre inblick i deras berättelser! Jag tycker också mycket om sättet boken är skriven på, det fångar en direkt. Det enda negativa med berättelserna är att de är lite korta - boken är bara strax över hundra sidor lång och det gör att varje berättelse inte blir särskilt lång. Jag skulle gärna vilja läsa mer om karaktärerna!

Sedan är jag tyvärr inte så förtjust i tecknarstilen. Jag hörde en gång om att utländska personer tycker den svenska ungdomslitteraturen är väldigt deppig, och det passar verkligen in på den här boken. Färgerna är så himla dystra. Visst, tecknarna är verkligen duktiga, men det är absolut inte min stil. Jag föredrar Shaun Tan eller Miyazaki när det gäller teckning. Nej, tyvärr fångar tecknarstilen mig inte över huvud taget. Miljöerna funkar, de är helt okej, men tycker verkligen inte karaktärerna är särskilt fina. Eftersom Sara och Mats beskrivit karaktärerna så himla bra i "Cirkeln" och "Eld" blir det alltid lika jobbigt att se dem på bild - för inte en enda karaktär är lik sig själv som jag tänkt mig dem . Jag hoppas jag kommer se karaktärerna som jag tänkt mig dem och inte som de är tecknade när jag läser "Nyckeln"...

På Goodreads gav jag den här boken tre av fem stjärnor, för jag tyckte väldigt mycket om berättelserna och sättet den var skriven på men gillade inte tecknarstilen så mycket (till skillnad från typ alla andra, haha). Som sagt är tecknarna duktiga men det är inte riktigt min stil. Allt kan ju inte passa alla ;) Jag skulle rekommendera den här boken till de som läst "Cirkeln" och "Eld" som inte orkar vänta enda tills "Nyckeln" kommer ut! Det orkar i alla fall inte jag, måste ha den typ igår. Den här boken lyckades verkligen göra mig sugen på att läsa ännu mer om Engelsfors!

Minnesvärt citat:

Hittade inget, lite svårt att göra det i ett seriealbum ;)

Bokens första mening:

Välkommen, kära kund! 

Favoritkaraktär/er:

Minoo, Linnea, Vanessa och Rebecka

Saker från boken som inspirerar mig:

• Sättet den är berättad på.

• Karaktärerna!

Rubinröd

Författare: Kerstin Gier
Antal sidor: 366 st
Förlag: Bonnier Carlsen
Serie: Ädelstenstrilogin 1
Utgiven år: 2009
Originalets titel: Rubinrot
Genre: Fantasy, kärlek

Sextonåriga Gwendolyn är van vid att leva i en familj med hemligheter - men hon hade aldrig kunnat tro att familjens största hemlighet var hon själv!
    Det är nämligen så att hela familjen alltid trott att det var Gwendolyns kusin, Charlotte, som ärvt genen som skulle göra så hon kunde resa tillbaka i tiden - men när Gwendolyn plötsligt befinner sig i London i en helt annat tid förstår hon att så inte är fallet. Det är hon som är rubinen som alla väntat på, och det är hon som ska fullborda cirkeln av tidsresenärer. Men hur vet Gwendolyn vilken sida hon egentligen ska stå på?
________________________________________________________________________

Den här boken hade jag hört väldigt mycket gott om, men mina förhoppningar var ändå inte skyhöga. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag inte trodde jag skulle tycka den här boken var jättebra - jag trodde jag skulle gilla den, men kanske inte älska den - och det var nog det som gjorde att jag kunde tycka såpass mycket om den som jag gör.

Jag gillar verkligen Gwendolyns berättarröst - den är ungdomlig och rolig. Jag gillar också Gwendolyn som karaktär, hon är stark men inte kaxig. Jag gillar Gwendolyns bästa vän Leslie väldigt mycket också, och Gideon var också väldigt intressant även om jag läst om intressantare kärleksintressen! Kärleken mellan Gwendolyn och Gideon gick kanske lite för fort fram - när man tänker efter hade de i princip just träffats, även om de ogillade varandra i början.

Jag älskar verkligen början av boken, när man får kastas in i den nya världen och får läsa om Gwendolyn, hennes familj och genen som gör att man kan resa i tiden. Men mitten av boken blir tyvärr lite seg - och det är på grund av allt hemlighetsmakeri. Gwendolyn får ju inte reda på någonting! Det är så himla irriterande! Det gjorde tyvärr så att boken blev lite seg på mitten, men annars gick det rätt snabbt framåt och var inte alls segt! Boken är väldigt snabbläst, för texten är stor, Gwendolyns berättarröst är härlig och takten är (nästan alltid) snabb men inte för snabb. Jag gillar verkligen språket, för det är fint och ungdomligt - passar in på Gwendolyn helt enkelt.

Jag har inte läst många böcker om tidsresor förut så det gjorde att den här boken blev väldigt spännande. Idén med tidsresargenen är intressant och även själva mysteriet är spännande. Jag älskar att läsa om hur Gwendolyn inte vet vem hon kan lita på, för det känns så himla äkta och jag förstår verkligen varför hon tvekar! Längtar efter att få läsa hur det går och vad som egentligen är "det rätta".

Något av det bästa med boken: den utspelar sig i London. Det kan göra även den sämsta bok bra. London är en av mina absoluta favoritstäder och jag älskar att läsa böcker som utspelar sig där! Att man får läsa om staden i både då och nu-tid gör ju inte boken sämre, direkt. :D

Sammanfattningsvis tyckte jag om boken, men den är ingen ny favorit. Jag gillade den när jag läste trots det jobbiga hemlighetsmakeriet men tror inte det är en bok jag kommer minnas för alltid!

Minnesvärt citat:

"Okej, jag befann mig med andra ord i en tid då breven fortfarande levererades av brevduvor. Eller sniglar."

Bokens första mening: 

Medan hon föll ner på knä och brast i gråt såg han sig omkring åt alla håll.

Favoritkaraktär/er:

Gwendolyn och Leslie

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att den handlar om tidsresor, för det är så intressant att läsa om!

• Att den utspelar sig i London :)

Stjärnkikaren

Författare: Katherine Paterson
Antal sidor: 249 st
Förlag: Libris
Serie: -
Utgiven år: 2002
Originalets titel: The Same Stuff as Stars
Genre: Livsöde

Elvaåriga Angel Morgan skulle behöva lite hjälp. Hennes pappa sitter i fängelse, hennes mamma bryr sig inte särskilt mycket om sin familj och Angels lillebror Bernie är bara jobbig hela tiden och Angel måste ta hand om honom - för det gör inte mamma.
    En dag bestämmer sin Angels mamma för att hon, Angel och Bernie ska flytta. Med bara två väskor kör de iväg långt bort ut på landet. De kommer till en gammal tant som tydligen är Angels och Bernies gammelfarmor, som i princip bara äter bönor, inte har någon TV och aldrig drar upp rullgardinerna.
    När Angels mamma kör iväg och inte kommer tillbaka förstår Angel, trots att hon inte vill, att mamma inte har tänkt komma tillbaka igen. Men Angel hittar tröst hos den mystiska stjärnmannen som visar henne stjärnorna, som är så mycket vackrare på landet än i stan.
________________________________________________________________________

Eftersom både mamma och pappa rekommenderade den här boken till mig tänkte jag att den inte kunde vara så dålig, och dessutom är den skriven av samma författare som skrivit "Bron till Terabithia" som jag visserligen inte läst men sett filmen av. Igår bestämde jag mig för att läsa den. Det ångrar jag verkligen inte, för den är så fint skriven och berättelsen är verkligen hur sorglig men fin som helst!

Boken tar upp ett väldigt viktigt ämne, men den är ändå skriven för barn. Jag tycker författaren har lyckats otroligt bra med att skriva på ett ärligt men enkelt sätt som inte undanhåller sanningen men som ändå inte är för hemskt beskrivet så inte yngre kan läsa den. För det är verkligen, verkligen viktigt att yngre barn får läsa sådana här böcker och förstå hur vissa har det och att det kan finnas anledningar till att vissa är som de är.

Boken är verkligen otroligt sorglig - Angel tvingas ta hand om allting trots att hon bara är elva år, för hennes mamma orkar inte bry sig särskilt mycket och hennes pappa sitter i fängelse. Sedan händer det fler sorgliga saker som jag inte tänker skriva om här, och det gör att man blir otroligt ledsen av att läsa boken. Men inte så ledsen så man ångrar att man läste den - för den är verkligen viktig, och hur fin som helst.

Angel är en stark karaktär. Hon är väldigt duktig och vill alltid göra rätt, men hon känns samtidigt väldigt trovärdig. Bernie är också realistisk - lite bortskämd, men det är så synd om honom att man inte kan bli särskilt arg eller irriterad på honom. Mamman vill man bara skälla ut samtidigt som det är otroligt synd om henne också. Farmodern (de kallar gammelfarmor för farmor) lyser faktiskt upp boken lite fast hon också är rätt sorglig, och samma sak med stjärnmannen.

Jag tycker mycket om rymden, astronomi och stjärnor, och älskade att läsa om rymdfakta och alla beskrivningar om hur det till exempel kändes att titta upp mot stjärnorna och tänka på hur långt borta de egentligen är. Angels intresse för stjärnor ger också boken ett djup, och det passar så himla bra in på stämningen i boken. Sedan måste jag säga att det engelska namnet passar otroligt bra in på boken, det svenska passar också men är inte så klockrent som det engelska!

Berättelsen känns trovärdig, och trots att boken är skriven för yngre kan vuxna och ungdomar också läsa den. Jag tror man kan uppfatta den här boken olika och få olika intryck av den om man är vuxen, barn eller ungdom - men alla kan tycka om och uppskatta den. Boken är väldigt tänkvärd, och det är verkligen inte en bok som försvinner ur huvudet i första taget.

Ska jag klaga på något så är det nog trovärdheten i slutet - jag undrar om det verkligen kan vara så enkelt som det var, och om det är så lätt att förlåta. Det där kanske lät helt konstigt om man inte läst boken, men har man det fattar man nog precis vad jag pratar om. Men jag tycker ändå väldigt mycket om den här boken, den är fin, tänkvärd och sorglig!

Minnesvärt citat:

"Alla behöver någon som bryr sig om dem."

"Åh, gode Gud, låt det gå bra. Se till så att Bernie sköter sig. Och när du ändå håller på, se till så att farmor också sköter sig."

"Sätt dig ner, Angel, innan du bryter sönder nåt som blir svår att reparera."

Plötsligt skämdes Angel. Hon gick fram och reste upp stolen.

"Förlåt."

"Jag pratar inte om den förbaskade stolen. Jag pratar om dig."

"Himlen tar verkligen ner en på jorden."

"Det betyder mycket för mig", sa hon, "att du visar stjärnorna för mig."

"Det betyder mycket för mig", sa han, "att du vill se dom."

"Stjärnorna visste förstås inte vad de hette. De visste inte ens att de satt tillsammans i en bild av en björn eller en häst eller en kvinna som satt fastkedjad vid en klippa och väntade på att en val skulle komma och sluka henne. Det där fanns bara i människors fantasi. Människorna hade gjort bilder av stjärnorna för att kunna hantera dem lättare. Annars skulle hela väldigheten bara kunna svepa iväg med en människa, som en jättevåg."

Bokens första mening:

När Angel hörde det första skriket stod hon vid diskbänken och diskade upp efter kvällsmaten.

Favoritkaraktär/er:

Angel, stjärnmannen och farmor

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att den är skriven på ett sätt så de flesta kan förstå den men att den ändå tar upp ett så viktigt och tänkvärt ämne.

• Att den innehåller stjärnor och astronomi!

Top Ten Tuesday [7]

Tisdag och dags för  Top Ten Tuesday igen! Den här veckan är ämnet Top Ten Books I HAD To Buy...But Are Still Sitting On My Shelf Unread. Jag kommer definitivt inte hitta tio, men några ska jag nog kunna hitta i alla fall!
    Okej, jag hittade bara fem stycken... Men det är bättre än inget, eller hur? (Okej, alla är inte köpta, men det är i alla fall böcker jag verkligen vill läsa och inte förstår varför jag inte tar tag i direkt.)


5. "Across the Universe" av Beth Revis vill jag verkligen läsa, men får hålla mig lite till då vi ska läsa den i bokcirkeln om ett tag :) Köpte den i alla fall någon gång i höstas.

4. "Cinder" av Marissa Meyer vann jag i en tävling för ett tag sedan. Är verkligen otroligt sugen på att läsa den då alla säger att den är väldigt bra! Vet inte varför det aldrig blir av...

3. "Glashuset" av Rachel Caine köpte jag på bokmässan, och är verkligen nyfiken på den. Tänkte läsa den i höstas men annat kom i mellan och sedan kom jag mig helt enkelt inte för att börja på den...

2. "Rubinröd" fick jag i present och har ingen aning om varför jag inte läst den än! Alla verkar ju älska den!

1. "Genom dina ögon" av Stephanie Meyer kommer definitivt på första plats. Jag köpte den när jag trodde mitt liv var över för att jag läst ut Twilight-serien (japp, jag har också varit galen i Twilight en gång i tiden) och det var typ tre-fyra år sedan. Av någon anledning har jag inte läst den än, men ska försöka göra det så snart som möjligt - nu kommer den ju till och med på film!

Nu är den alltså här

Ja. Årets för mig mest efterlängtade bok landade i min brevlåda i går. Några har kanske redan gissat vilken bok det är, men för de som inte gjort det så är det ingen annan än "Hemligheternas rike" av Kristin Cashore! 

Alltså - ser ni hur fin den är? Det syns kanske inte jättetydligt på bilden men när man vinklar den på ett speciellt sätt ser man att både fram och bak-sidan pryds av olika symboler. Och framsidan - herregud, jag älskar framsidorna till alla böcker i den här trilogin. Bara färgen är ju jättesnygg. Men det allra bästa med den är nog att den är tjock - över 600 sidor, vilket betyder att det finns mycket att läsa!

Jag kan knappt bärga mig tills jag får träffa alla underbara karaktärer igen. Jag vågar knappt börja läsa... 

Eftersom de två första delarna i "De utvalda"-trilogin är några av mina absoluta favoritböcker kunde jag inte låta bli att läsa om dem innan jag börjar på den här. Så jag tänkte bara skriva lite kort om de två böckerna här nedanför eftersom jag redan recenserat dem - lite nya saker jag kom att tänka på när jag läste, till exempel.

"Tankeläsaren" förvånar mig varenda gång jag läser den - och ja, jag har läst den rätt många gånger nu. Den fångar en från första sidan och det är omöjligt att sluta läsa. Karaktärerna är alldeles underbara och världen är verkligen alldeles fantastiskt beskriven. Jag blir nästan rädd när jag tänker på hur otroligt bra jag kan se alla karaktärer och platser i huvudet. Världen är otroligt bra uppbyggd, och jag älskar idén med särlingar!

    Till skillnad från många andra tycker jag otroligt mycket om Katsa. Till exempel: varför startar hon rådet, varför vill hon säga emot sin farbror, varför älskar hon Raffin och varför blir hon kär i Po om hon inte har några känslor? Hmm, har aldrig förstått varför hon beskrivs som känslolös ;) Och Po är ju verkligen underbar, och samma sak med Raffin och Bitterblue. 

    Jag tröttnar verkligen aldrig på den här berättelsen. Den fångar mig varenda gång, och jag skrattar alltid åt alla bra citat och kommentarer trots att jag kan dem utantill. Världen är underbar, beskrivningarna är underbara, språket är underbart och karaktärerna är underbara. Det finns inget annat sätt att beskriva den här boken på än underbar. <3

 När jag läste om "Monstrets dotter" förstod jag hur bra den egentligen är. Första gången jag läste tog jag bara in boken, men den här gången fokuserade jag mer på detaljerna - och det fick mig att tycka ännu mer om den. Idén med monster är lika bra som den med särlingar, och jag blir lika imponerad av karaktärerna, språket och beskrivningarna som i ettan.
    Det som jag upptäckte först den här gången var hur den här boken verkligen lyckas överraska mig - trots att jag läst den förut. Den är verkligen genomtänkt och alla bitar faller på plats i slutet - och innan dess har man suttit på nålar för att få veta hur det ska gå. Man förväntar sig inte att saker ska hända, men när de väl händer förstår man inte hur man kunde tvivla på att det skulle hända förut.
    Jag gillar verkligen Flamma, och hennes relation till sin far är verkligen hur intressant som helst. Andra karaktärer jag tycker om är Brigan, Mila, Musa, Hanna och Lillen förstås.
    Den här boken innehåller inte lika mycket action som den första, men istället innehåller den mer politik och enligt mig är det lika intressant och spännande. Kristin Cashore är verkligen en otrolig författare, kan knappt vänta tills jag får se hur hon väver ihop de här två berättelserna i trean!

Så. Nu ska jag alltså börja läsa "Hemligheternas rike". Jag kan inte låta bli att ha höga förväntningar, tyvärr, och hoppas verkligen att den lever upp till dem!