Omläsning av "Ibland bara måste man" och "Jellicoe Road"

Då var första skolveckan avklarad... Även om jag var hemma sjuk idag, haha. Har verkligen inte saknat skolan alls. Man hinner ju inte läsa alla böcker man vill! Men snart är det ju Bokmässa i alla fall :D

I början på Augusti bestämde jag mig för att läsa om två av mina absoluta favoritböcker - "Ibland bara måste man" av David Levithan och "Jellicoe Road" av Melina Marchetta. Jag har redan recenserat dem (länkar finns längre ner) men jag bara måste få skriva ner lite tankar om dessa underbara böcker! Om man inte läst böckerna borde man nog sluta läsa nu, för båda styckena kommer innehålla spoilers.

"Ibland bara måste man" av David Levithan

Det här är verkligen en av de finaste och mysigaste böckerna jag läst. Jag fullkomligt ÄLSKAR karaktärerna - särskilt Paul, Noah och Tony - och språket är minst lika bra. Det flyter på och är så fint och roligt på samma gång. Skulle verkligen vilja läsa den på engelska någon gång!

   Visst, handlingen är kanske inte så värst trovärdig. Jag vet inte om man skulle vara så accepterad som homosexuell eller (egentligen manlig) fotbollsspelare i kjol och högklackade skor, tyvärr. Hoppas verkligen att det blir så en dag - är så trött på alla fördomar. 

   Det är något med boken som gör att man verkligen fastnar vid första meningen och sedan inte kan sluta läsa, trots att man vet precis vad som ska hända. Vid många tillfällen sitter man bara och ler eller skrattar för att det är så fint eller bra - vilket kanske ser lite roligt ut när man sitter på ett tåg, men det är definitivt inget man tänker på då - man är helt inne i boken!

    Slutet är så fyndigt, bra och otroligt fint. Paul är så charmig och hur han försöker få Noah att gilla honom igen är så perfekt och en av de största anledningarna till att jag gillar honom så mycket!

    De där tre orden jag använde här ovanför - fyndig, fin, bra - beskriver verkligen den här boken perfekt. 

Recension finns här.

"Jellicoe Road" av Melina Marchetta

Och då kommer vi till den kanske allra bästa fristående bok jag någonsin läst. Den här boken är så unik, fin, sorglig och underbar att jag inte vet hur jag ska kunna skriva om det. Men jag ska försöka i alla fall.

    Jag älskar Taylor och Jonah - särskilt Jonah, hehe - och en av mina favoritscener i hela boken är när Jonah berättar varför han egentligen var på tågstationen den där gången. Herregud. Har nog en lite för stor crush på Jonah. Måste säga att jag älskar Raf och Chaz också! 

    Den här boken är så fin och sorglig så det gör ont. Den kursiva delen, den om Fitz, Narnie, Tate, Webb och Jude är bland det sorgligaste jag någonsin läst. Bara det första kapitlet får mig att gråta, och den delen när Fitz kastar sig ner från trädet gång på gång och man får veta vad som egentligen hände med Webb... Herregud. Så otroligt sorgligt. Som sagt är hela den kursiva delen sorglig, och jag älskar att de ändå har varandra... Och sedan händer allt det sorgliga som får en att gråta gång på gång.

    Jag älskar hur man får veta lite i taget och hur de två berättelserna vävs in i varandra - även andra gången jag läser den här boken. Älskade verkligen att läsa om den och veta hur det hängde ihop, även om jag skulle göra ungefär vad som helst för att få läsa den för första gången igen - som med alla mina favoritböcker.

    Jellicoe Road är verkligen en bok man inte kan sluta tänka på - och inte vill sluta tänka på för den delen. Känslan man får av den boken är verkligen något utöver det vanliga. 

    Det finns så otroligt mycket jag vill säga - vill skriva en roman om hur mycket jag älskar scenen när Taylor träffar Översten och vet vem han är, att Jessa är Fitz dotter och att Taylor får reda på det genom tunneln (och att Jessas och Fitz personligheter liknar varandra - Melina Marchetta är verkligen otroligt skicklig) och kanske först och främst den underbara epilogen som jag inte förstår hur man skulle kunna läsa utan att gråta - den är så otroligt sorglig och perfekt, man skulle verkligen inte kunna avsluta boken på ett bättre sätt. Jag skulle kunna fortsätta för evigt, men slutar med att säga att de skulle bygga ett hus där de alla hörde hemma. Ett hem vid Jellicoe Road.

Recension finns här.