Författare: Gail Carriger
Antal sidor: 362 st
Förlag: Styxx Fantasy (tack för boken!)
Serie: Parasollprotektoratet 3
Utgiven år: 2010
Originalets titel: Blameless
Genre: Steampunk, humor, fantasy, förr i tiden
(Spoilervarning om man inte läst de två första delarna i serien!)
Alexia är utkastad av sin make, en hemsk skandal på grund av sitt "obekväma tillstånd"och dessutom verkar både blodtörstiga vampyrer och mordiska nyckelpigor vilja se henne död.
För att komma undan alla rykten, nyckelpigor och vampyrer och för att kunna bevisa att det faktiskt är Conalls barn flyr Alexia till Italien för att hitta Tempelriddarna. De sägs nämligen ha kunskap om övermänniskor. Men vill de berätta för Alexia vad de vet? Hon börjar misstänka att hon hamnat ur askan i elden. Men varför bry sig när det finns pesto?
_________________________________________________________________________
Nu är jag definitivt helt säker på att det här är den absolut roligaste serien någonsin. Det är verkligen sällan jag skrattar så mycket till böcker som jag skrattar åt den här serien. Och författaren kan inte bara få mig att skratta - hon kan också förvåna mig, få mig att fastna i hennes böcker och först och främst få mig att längta otroligt mycket efter att få läsa de andra delarna i serien.
Jag är väldigt imponerad av hur bra allting är genomtänkt! Allting sitter ihop så bra och känns så äkta och trovärdigt. Sedan både älskar och avskyr jag hur författaren slutar varje stycke med någon slags cliffhanger så man inte kan lägga ifrån sig boken utan att känna ett stort begär efter att plocka upp den igen. Så himla spännande från början till slut! Beskrivningarna är också helt underbara - väldigt enkla men så annorlunda så man ser allting framför sig så bra att det knappt är sant.
Språket. Det finns inte ord för hur underbart det är. Som sagt har jag nog inte skrattat så mycket åt en serie som jag gjort åt den här - och då har jag inte ens avslutat den än. Karaktärernas konversationer och särskilt Alexias tankar är så himla roliga att läsa! När vi väl är inne på karaktärer kan jag ju säga att karaktärerna är minst lika underbara som språket. Så roliga, charmiga, färgstarka och originella att man inte kan göra annat än älska dem. Alexia är nog min absoluta favorit just för att hon är så himla bra och rolig, men jag gillar många andra också och särskilt deras relationer till varandra (och deras konversationer förstås).
Något jag verkligen älskar med den här boken är namnen på kapitlen. De är så himla bra och roliga! De stämmer in på både boken och själva kapitlet perfekt. Ett exempel är "Det stora påskägget under Themsen".
Var så himla irriterad på Conall! Hur kan han bara göra så! Han borde ju förstå (spolier!) att det var hans barn - han är ju mänsklig när han är med Alexia och han vet ju faktiskt inte allt om övermänniskor. Sedan känner han ju Alexia också och borde veta att hon aldrig skulle vara otrogen (slut på spolier). Jag gillade verkligen att man inte bara fick följa Alexia utan Lyall också, så man fick se hur det var i London också.
ALLA måste läsa den här serien. Den är så underbart rolig att det inte finns ord för det, så himla bra och genomtänkt samt bra på alla andra sätt också. Något av det absolut bästa jag någonsin läst! :D Nu vet jag bara inte hur jag ska stå ut med att vänta tills nästa del släpps på svenska... Måste ju läsa den typ nu!
Minnesvärt citat:
"Men det är ändå ditt fel. Att överge din man så där och komma och bo hos oss istället för hos honom. Det är chockerande. Folk. Pratar." Evilyn gav extra eftertryck åt orden genom att skoningslöst hugga gaffeln i en korv.
"Folk har en benägenhet att prata. Det anses nog rent allmänt vara det bästa sättet att kommunicera."
"Som tur var försökte hon inte örfila sin dotter. Hon hade gjort det en gång förut och det hade inte lett till något gott. Alexia hade blivit gift på grund av det."
"Randolph, det här kanske kommer som en chock, men ja är en varulv."
"Ja, mylord."
"Tvåhundraett år gammal."
"Ja, mylord."
"Att bli me barn ä under dom omständigheterna helt omöjlit, ska ru veta."
"Definitivt för er, mylord."
"Någon försökte döda Alexia Maccon. Det var mycket besvärligt, eftersom hon hade väldigt bråttom."
"Lady Blingchester lutade sig närmare och sänkte rösten till en viskning.
"Ni skulle gjort dem en tjänst om ni hoppat i Themsen."
"Alexia viskade tillbaka, som om det vore en stor hemlighet: "Jag kan simma, lady Blingchester. Ganska bra faktiskt."
"Varför vill de att jag ska dö? Jag menar, bortsett från de gamla vanliga orsakerna."
"Borde inte ni tänka mer på era egna problem?"
"Hur roligt är det? Andras är alltid mycket mer underhållande."
"En likvideringsfullmakt från vampyrerna. Med order om ett dödsbett åt lady Maccon. Ganska lustigt, med tanke på att hon inte kan bli biten, men jag antar att det är tanken som räknas."
"Var hövlig nu."
Lord Maccon blängde surt på honom.
"Jag har träffat drottningen förut, som du kanske vet."
"Jadå, jag vet. Det är därför jag påminner er."
"Finns det någon som inte vill studera eller döda mig?"
Floote räckte försiktigt upp handen.
"Javisst. Tack, Floote."
"Och så mrs Tunstell, frun", sa han förhoppningsfullt, som om Ivy var något slags tröstpris.
"Jag märker att ni inte nämner min illojale make."
"Jag misstänker att han just nu förmodligen vill döda er, frun."
"Det har varit ett nöje att göra er bekantskap, lady Maccon. Verkligen mycket angenämt."
"Är det min fru ni talar om nu?" utbrast lord Maccon chockat."
Bokens första mening:
"Hur mycket längre, mamma, måste vi uthärda denna fasansfulla förödmjukelse?"
Favoritkaraktär/er:
Alexia
Saker från boken som inspirerar mig:
• Att den är så otroligt rolig!
• Att varenda stycke slutar med en cliffhanger så den är omöjlig att lägga ifrån sig.
• Karaktärerna!
• Språket och alla underbara citat :D
