Hemlös - en roman om vampyrer, varulvar och nyckelpigor

Författare: Gail Carriger
Antal sidor: 362 st
Förlag: Styxx Fantasy (tack för boken!)
Serie: Parasollprotektoratet 3
Utgiven år: 2010
Originalets titel: Blameless
Genre: Steampunk, humor, fantasy, förr i tiden

(Spoilervarning om man inte läst de två första delarna i serien!)

Alexia är utkastad av sin make, en hemsk skandal på grund av sitt "obekväma tillstånd"och dessutom verkar både blodtörstiga vampyrer och mordiska nyckelpigor vilja se henne död.

    För att komma undan alla rykten, nyckelpigor och vampyrer och för att kunna bevisa att det faktiskt är Conalls barn flyr Alexia till Italien för att hitta Tempelriddarna. De sägs nämligen ha kunskap om övermänniskor. Men vill de berätta för Alexia vad de vet? Hon börjar misstänka att hon hamnat ur askan i elden. Men varför bry sig när det finns pesto?

_________________________________________________________________________

Nu är jag definitivt helt säker på att det här är den absolut roligaste serien någonsin. Det är verkligen sällan jag skrattar så mycket till böcker som jag skrattar åt den här serien. Och författaren kan inte bara få mig att skratta - hon kan också förvåna mig, få mig att fastna i hennes böcker och först och främst få mig att längta otroligt mycket efter att få läsa de andra delarna i serien.

Jag är väldigt imponerad av hur bra allting är genomtänkt! Allting sitter ihop så bra och känns så äkta och trovärdigt. Sedan både älskar och avskyr jag hur författaren slutar varje stycke med någon slags cliffhanger så man inte kan lägga ifrån sig boken utan att känna ett stort begär efter att plocka upp den igen. Så himla spännande från början till slut! Beskrivningarna är också helt underbara - väldigt enkla men så annorlunda så man ser allting framför sig så bra att det knappt är sant.

Språket. Det finns inte ord för hur underbart det är. Som sagt har jag nog inte skrattat så mycket åt en serie som jag gjort åt den här - och då har jag inte ens avslutat den än. Karaktärernas konversationer och särskilt Alexias tankar är så himla roliga att läsa! När vi väl är inne på karaktärer kan jag ju säga att karaktärerna är minst lika underbara som språket. Så roliga, charmiga, färgstarka och originella att man inte kan göra annat än älska dem. Alexia är nog min absoluta favorit just för att hon är så himla bra och rolig, men jag gillar många andra också och särskilt deras relationer till varandra (och deras konversationer förstås).

Något jag verkligen älskar med den här boken är namnen på kapitlen. De är så himla bra och roliga! De stämmer in på både boken och själva kapitlet perfekt. Ett exempel är "Det stora påskägget under Themsen". 

Var så himla irriterad på Conall! Hur kan han bara göra så! Han borde ju förstå (spolier!) att det var hans barn - han är ju mänsklig när han är med Alexia och han vet ju faktiskt inte allt om övermänniskor. Sedan känner han ju Alexia också och borde veta att hon aldrig skulle vara otrogen (slut på spolier). Jag gillade verkligen att man inte bara fick följa Alexia utan Lyall också, så man fick se hur det var i London också.

ALLA måste läsa den här serien. Den är så underbart rolig att det inte finns ord för det, så himla bra och genomtänkt samt bra på alla andra sätt också. Något av det absolut bästa jag någonsin läst! :D Nu vet jag bara inte hur jag ska stå ut med att vänta tills nästa del släpps på svenska... Måste ju läsa den typ nu!

Minnesvärt citat:

"Men det är ändå ditt fel. Att överge din man så där och komma och bo hos oss istället för hos honom. Det är chockerande. Folk. Pratar." Evilyn gav extra eftertryck åt orden genom att skoningslöst hugga gaffeln i en korv.

"Folk har en benägenhet att prata. Det anses nog rent allmänt vara det bästa sättet att kommunicera." 

"Som tur var försökte hon inte örfila sin dotter. Hon hade gjort det en gång förut och det hade inte lett till något gott. Alexia hade blivit gift på grund av det."

"Randolph, det här kanske kommer som en chock, men ja är en varulv."

"Ja, mylord."

"Tvåhundraett år gammal."

"Ja, mylord."

"Att bli me barn ä under dom omständigheterna helt omöjlit, ska ru veta."

"Definitivt för er, mylord."

"Någon försökte döda Alexia Maccon. Det var mycket besvärligt, eftersom hon hade väldigt bråttom."

"Lady Blingchester lutade sig närmare och sänkte rösten till en viskning.

"Ni skulle gjort dem en tjänst om ni hoppat i Themsen."

"Alexia viskade tillbaka, som om det vore en stor hemlighet: "Jag kan simma, lady Blingchester. Ganska bra faktiskt."

"Varför vill de att jag ska dö? Jag menar, bortsett från de gamla vanliga orsakerna."

"Borde inte ni tänka mer på era egna problem?"

"Hur roligt är det? Andras är alltid mycket mer underhållande."

"En likvideringsfullmakt från vampyrerna. Med order om ett dödsbett åt lady Maccon. Ganska lustigt, med tanke på att hon inte kan bli biten, men jag antar att det är tanken som räknas."

"Var hövlig nu."

Lord Maccon blängde surt på honom.

"Jag har träffat drottningen förut, som du kanske vet."

"Jadå, jag vet. Det är därför jag påminner er."

"Finns det någon som inte vill studera eller döda mig?"

Floote räckte försiktigt upp handen.

"Javisst. Tack, Floote."

"Och så mrs Tunstell, frun", sa han förhoppningsfullt, som om Ivy var något slags tröstpris.

"Jag märker att ni inte nämner min illojale make."

"Jag misstänker att han just nu förmodligen vill döda er, frun."

"Det har varit ett nöje att göra er bekantskap, lady Maccon. Verkligen mycket angenämt."

"Är det min fru ni talar om nu?" utbrast lord Maccon chockat."

Bokens första mening:

"Hur mycket längre, mamma, måste vi uthärda denna fasansfulla förödmjukelse?"

Favoritkaraktär/er:

Alexia

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att den är så otroligt rolig!

• Att varenda stycke slutar med en cliffhanger så den är omöjlig att lägga ifrån sig.

• Karaktärerna!

• Språket och alla underbara citat :D

Raven Queen

Författare: Pauline Francis
Antal sidor: 243 st
Förlag: Usborne Publishing
Serie: -
Utgiven år: 2007
Originalets titel: Raven Queen/Rabenlady
Genre: Förr i tiden, livsöde, kärlek
Språk: Engelska

I have lived the life of a princess since the day I was born. But it did not bring me what I wanted. I am still trapped. 

My beloved Ned speaks of love, freedom, a future. To walk with him in the forest, our raven soaring above us, is my only joy. But my father plans that I shall be betrothed to the King and I am afraid. Queens of England have a habit of dying. I have no desire to take the throne, no wish to find myself in the Tower of London. 

Wife, Queen - I fear it will bring me to my knees.

Lady Jane Grey räddar en dödsdömd man från galgen utan att veta vad det ska få för konsekvenser. Han heter Ned och hon börjar ofrivilligt tycka mer och mer om honom. Men hon har inte makten att bestämma över sin framtid - ett hemskt öde väntar henne och det innebär att hon inte kan dela sitt liv med Ned. Men han har också en hemlighet som kan förändra allt mellan dem.

______________________________________________________________________

(Det här är alltså en berättelse om Jane Grey's liv samtidigt som det är en fiktiv kärlekshistoria mellan henne och Ned. Ned fanns aldrig på riktigt, men många av de andra karaktärerna i boken gjorde det. Den engelska delen av handlingen kommer från baksidan.)

Jag var egentligen inte alls sugen på att läsa den här boken. Vi skulle läsa en bok på engelskalektionen för några veckor sedan och jag hade bara med mig en svensk bok (gillar inte att läsa två böcker samtidigt och höll på med en svensk bok just då, hehe) så jag gick till skolbiblioteket. Tyvärr är deras utbud av engelska böcker rätt litet och de lite kända böckerna hade jag läst, så jag tog den här boken bara för att jag gillar meningen på framsidan: It has come at last. My death day... remember me. Så det var tur att jag inte hade några förväntningar på den här boken, för då hade jag nog sågat den rejält. Nu kan jag i alla fall tycka att den är okej.

Det bästa med boken var att det var intressant att få veta lite om Jane Grey's liv. Jag visste inte särskilt mycket om henne innan. Jag gillar också att författaren blandat in lite kärlek och gjort det hela lite mer intressant.

Men tyvärr håller inte det. Allting i boken går nämligen alldeles för fort. Man hinner inte lära känna karaktärerna och helt plötsligt är Jane och Ned förälskade - utan att knappt känna varandra. Och i vissa scener hängde jag inte med alls - och jag tror inte det beror på att boken är på engelska. Jag läste igenom en del stycken flera gånger och fattade inte vad som hände trots att de inte innehöll några särskilt svåra ord eller något. Jag fick aldrig någon favoritkaraktär för jag hann inte lära känna någon av karaktärerna tillräckligt bra för att förstå dem, även om man fick läsa ur både Ned's och Jane's perspektiv. Men det allra sämsta med boken är att den gick alldeles för fort fram. Hade den varit dubbelt eller kanske till och med tre gånger så lång (eller uppdelad i flera delar) hade den kunnat vara så himla bra och det är det som är så synd. För berättelsen är bra och författaren berättar den på ett bra sätt - förutom att det går så himla fort. 

Den här boken var helt enkelt okej. Jag skulle inte rekommendera den, men inte heller hindra någon från att läsa den. Okej som sagt!

Minnesvärt citat:

"It has come at last. My death day... remember me."

Bokens första mening:

I am not afraid to die.

Favoritkaraktär/er:

Hittade tyvärr ingen speciell.

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att den är baserad på en sann historia och att man lär sig av den samtidigt som fiktiva karaktärer är inblandade och gör allt mer spännande.

Scarlet

Författare: A.C. Gaughen
Antal sidor: 287
Förlag: Bloomsbury Publishing
Serie: Scarlet 1, första delen i en trilogi
Utgiven år: 2012
Originalets titel: Scarlet
Genre: Förr i tiden, kärlek, fairytale retelling
Språk: Engelska

No one really knows about me.

I'm Robins secret, I'm his informant, 

I'm his shadow in dark places.

Alla vet ju att Robin Hood är den berömde hjälten som stjäl från de rika och ger till de fattiga. Men något som inte alla vet är att en av hans närmsta män är en flicka.

    Scarlet kanske är tjuven i Robins gäng men hon är också den som kämpar hårdast för att hjälpa de fattiga. Hon kallar sig Will Scarlet och är en mästare på att hantera dolkar, stjäla och på att inte märkas. Hon är så nöjd man kan bli med sin tillvaro med John, Much och Robin, men så börjar John bete sig väldigt vänskapligt mot henne, och Robin verkar nästan svartsjuk över det. Samtidigt kastar sig det förflutna över Scarlet när tjuvfångaren Lord Gisbourne kommer till staden och de måste klara sig undan honom, för han har bestämt sig för att göra slut på Robin Hood, de fattigas hjälte. Men vad har han med Scarlets förflutna att göra? Och vad kan hon göra för Robin, som har makten att få henne ur balans med ett leende, när allting ser ut att gå utför?

___________________________________________________________________________

När jag började läsa den här boken blev jag lite besviken. Mina förväntningar var hur höga som helst, för den här boken verkade så otroligt bra. Men så läste jag och Scarlet var en väldigt jobbig karaktär, och det tyckte jag verkligen de där första fyrtio sidorna. Hon var arg och gnällig, och jag kunde inte riktigt tycka om henne. Jag fastnade inte riktigt i berättelsen och blev helt enkelt ledsen för att boken inte verkade vara så bra som jag trodde.

Men sedan - efter de första fyrtio sidorna ungefär - var jag verkligen fast. Plötsligt började jag verkligen gilla Scarlet - det kan nog bero på att jag förstod varför hon var arg ibland och dessutom fick se hennes mjuka sida. Hon utvecklas verkligen genom boken, och jag gillade henne mer och mer för varje sida. Nu, när jag läst ut boken, är hon en av mina favoritkaraktärer någonsin. Hon är stark, självständig, smart, duktig och... Jag kan förstå henne och tycka synd om henne. Jag kan också känna igen mig i hennes sätt att tänka och reagera - en otrolig karaktär helt enkelt! Jag trodde verkligen inte jag skulle tycka om henne, men så fort man fick se lite andra sidor av henne var det omöjligt att inte tycka om henne. 

Jag gillar även de andra karaktärerna, som Robin, Much och John. De har verkligen egna personligheter och känns verklighetstrogna. Robin är snäll, otroligt snäll, och omtänksam. John är - tja, John, helt enkelt. En riktig tjejtjusare men ändå snäll. Och det är Much förtjänst att jag började tycka om Scarlet, för hon bryr sig om honom som en bror ungefär. Han är också en intressant karaktär som jag gärna vill veta mer om!

Efter de där fyrtio sidorna börjar även berättelsen dra igång och jag fastnade direkt. Boken är rätt snabbläst och jag läste största delen av den nu i helgen. Och den har absolut blivit en ny favorit. Både på grund av de fantastiska karaktärerna och på grund av den fantastiska berättelsen. Jag älskar att boken är sådär härligt spännande och omöjlig att släppa, samtidigt som den inte bara innehåller action utan är väldigt karaktärsdriven. Den är en härlig blandning mellan kärlek, action och spänning - tillsammans blir det perfekt.

Till kärlekshistorien, då. Jag gillar den verkligen och all kärlek i boken känns äkta. Scarlet är först inte säker på sina känslor och just det att läsaren förstår dem före henne är lite intressant. Det går absolut inte för snabbt fram, något som jag verkligen avskyr annars, utan den utvecklas i en trovärdig takt och... Tja, är trovärdig helt enkelt! Jag kan också förstå hur Scarlets förflutna påverkar hennes sätt att se på sig själv och de i sin omgivning - hon tror att hon aldrig kan bli älskad trots att tecken på att hennes kärlek är besvarad finns i hela boken. Till och med det, trots att det kanske låter konstigt, låter trovärdigt. Triangeldramat gjorde också att boken blev spännande för Scarlet vill ju stå på sig men inte såra någon - och trots att jag var rätt säker på hur det skulle sluta gjorde det att man ville läsa vidare för att se hur det skulle gå. En otroligt fin och trovärdig kärlekshistoria som sagt!

Slutet var så spännande så jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag sträckläste det i förmiddags och sidorna flög verkligen fram. Det brukar vara så när jag läser på engelska - i början går det lite halvlångsamt men efter ett tag går det lika snabbt som att läsa på svenska. Men åter till slutet, då. Det slutade verkligen som jag ville att det skulle, och inte riktigt med en cliffhanger fast det gör verkligen inte så man inte vill läsa vidare om Scarlet, Robin, John, Much och alla andra. 

Jag älskar verkligen språket i boken. Egentligen kanske inte författarens sätt att skriva på är så märkvärdigt, men hon skriver på engelska. Och då menar jag på engelska. Boken utspelar sig i England och författaren har skrivit så man kan höra karaktärerna prata. Jag älskar verkligen engelsk dialekt, så jag skulle kunna läsa boken även om jag skulle avsky den (vilket jag verkligen, verkligen inte gör) bara för att kunna höra karaktärerna prata engelska i huvudet. Jag har hört mycket amerikansk engelska nu i ett halvår och det är jag verkligen sur över - jag vill prata lika fint som engelsmän ju! Det är nog den största anledningen till att jag älskar språket. Sedan kan jag inte klaga över författarens sätt att skriva heller, så... Slutsatsen av det är att språket är perfekt. (Förresten, jag tänkte på en sak medan jag skrev handlingen på boken - varför låter allt så mycket finare på engelska? Det låter mycket fånigare på svenska, haha.)

Beskrivningarna i boken är också helt otroliga. Jag kunde se allting otroligt bra framför mig när jag läste - särskilt Sherwoodskogen. Och nu, när jag läst ut boken, förstår jag hur mycket jag kommer sakna Scarlets värld. Jag skulle väldigt gärna vilja stanna där längre. Kommer absolut resa dit igen någon dag.

Jag hade helt missat att detta var en trilogi! Inte ens när jag läst ut boken var jag helt säker på att det var en serie. Man skulle verkligen kunna skriva mer, för slutet var liksom inte riktigt ett fullständigt slut eller vad man ska säga, men berättelsen skulle ändå kunna sluta där (även fast jag verkligen inte hoppades det). Så jag kollade på Goodreads (bokbloggarens bästa vän) och där stod det att det ska bli en trilogi! Det trodde jag verkligen inte när jag började läsa den här boken. Nu måste jag gå och vänta på de två böckerna, för jag vill verkligen, verkligen läsa dem, och helst nu med en gång...

Så, en av de bästa böckerna jag någonsin läst trots mina höga förväntningar. Trodde verkligen inte att "Scarlet" skulle överträffa dem - men det gjorde den verkligen. En otroligt bra bok som alla borde läsa! :D

Minnesvärt citat:

"You want a tithe of a body?"

I looked them over. "If you're offering, then I'll take your hand. Maybe a foot. You have lovely feet sir."

"He meant the corpses, whelp."

"I do what I do because I will always believe that no matter how awful life gets for however many of these people, there is something I can do about it. There is something I will do about it."

I nodded. "That's why you're the hero, Rob, and I'm a thief."

"Because we always have a choice, even when it feels like we don't."

""She chuckled. "You don't see how much he cares about you, but he does. Ran into that fire last night like a fair angel, he did."

"He'd do the same for any of his men, or any of his people. Don't make me special in his eyes." It were shameful, but there were a fair amount of bitter in my voice.

"She leaned her head close to mine so the others wouldn't hear her. "Ah, he has many men, but he only has one woman.""

"You are my whole heart, Scarlet. And this is breaking it."

"My heart cracked open and clear dropped out of me. My mouth opened, and I looked round me and stamped my foot. "Does this look like a good time to tell me that, you damn stupid boy?" I meant to sound mean but my voice wobbled. "Now?"
He gave a little smile. 'My foul-mouthed warrior."

"I’ll keep your heart, Scar," he whispered. "If you keep mine."

Och detta är bara några av dem...

Bokens första mening:

No on really knows 'bout me.

Favoritkaraktär/er:

Robin och Scarlet

Saker från boken som inspirerar mig:

• Karaktärerna, de är helt fantastiska!

• Språket. Både att det är fint och innehåller massa bra citat och för att det är skrivet på riktig engelsk engelska :D

• Att den verkligen är omöjlig att sluta läsa i, och att man saknar den när man läst ut den!

Förnuft och känsla

Författare: Jane Austen
Antal sidor: 323 st
Förlag: Natur & Kultur
Serie: -
Utgiven år: 1811
Originalets titel: Sense and Sensibility
Genre: Klassiker, förr i tiden, kärlek

Boken börjar med att en man ligger på dödsbädden. Han har en sista önskan, och det är att hans son, John Dashwood, ska ge sina tre halvsystrar och hans styvmor pengar så de kan klara sig. Men John Dashwood blir övertalad av sin fru att de tre barnen och deras mamma absolut inte behöver några pengar och det gör att de fyra kvinnorna måste flytta.
    Bokens huvudpersoner är de två äldsta systrarna, Elinor och Marianne Dashwood. Elinor är den förnuftigaste av dem, hon är sansad och kan tygla till och med sina allra varmaste känslor medan Marianne står för känslan - hon är impulsiv och döljer inte sina varmaste känslor, även om hon undrar om hon någonsin kommer hitta någon hon verkligen kommer älska.
    Båda systrarna blir snabbt förälskade, men de får båda sina hjärtan krossade lika snabbt. Kommer någon av dem, trots sitt vackra yttre, hitta någon som de kan leva med?
___________________________________________________________________________

Jag var verkligen otroligt sugen på att läsa mer äldre klassiker i den här stilen efter att jag läst, och älskat, Jane Eyre. Det här var den första boken jag läste av Jane Austen och jag blev verkligen inte besviken!

Boken börjar med lite bakgrundsfakta och efter några sidor får man dyka ner i berättelsen och verkligen lära känna karaktärerna och man blir intresserad av deras historia. Jane Austen har ett väldigt annorlunda sätt att beskriva, eller fantastiskt kanske jag borde säga: utan att använda särskilt många beskrivande ord får hon en att se allting framför sig otroligt tydligt! Jag kan i efterhand inte komma ihåg sådär jättemånga beskrivningar, för de... märks liksom inte. De är skickligt inbäddade i berättelsen och... tja, otroligt bra helt enkelt!

Historien fortsätter sedan framåt i ett rätt lugnt tempo, men det blir aldrig segt, för man vill hela tiden fortsätta läsa. Man lär känna Elinor och Marianne mer för varje kapitel. Jag gillar båda två - Elinor, som är smart, lugn och snäll och Marianne som vågar säga vad hon tycker och ställer upp för de hon tycker om. Visst är de lite för perfekta, men jag gillar dem ändå. Det finns också med flera karaktärer jag gillar och många av dem blir man verkligen nyfiken på! Det finns den blyga Edward Ferrars som man inte riktigt vet vad han vill och som visar sig ha en stor hemlighet, överste Brandon som är väldigt mystisk och herr Willoughby som verkar lite för underbar för att vara sann.

När man läst ungefär halva boken blir den så spännande att man inte kan släppa den! Man får reda på att det finns en massa hemligheter och man vill verkligen veta hur allting egentligen hänger ihop. Jag hade verkligen ingen aning om hur det skulle sluta och undrade hur författaren skulle få ihop det - jag har nämligen läst att hennes romaner brukar sluta lyckligt, och ett tag såg det riktigt mörkt ut för systrarna Dashwood.

Jag gillar att det inte bara är förälskelse och sådan sorts kärlek som står i centrum utan också kärleken till sin familj . Elinor och Marianne tycker verkligen om varandra och jag älskar att läsa om deras relation. Den är minst lika fin som alla kärlekshistorier i boken.

Boken känns verkligen inte över tvåhundra år gammal, som den faktiskt är. Jag gillar att läsa språket i den här boken mer än vad jag gillar det vanliga "ungdomliga" språket som är i de flesta böcker som skrivs nuförtiden, jag älskar verkligen att läsa gammal svenska ;) Kärlekshistorien är lika bra och spännande som i vilken nyutgiven bok som helst (och i många fall bättre). Jag gillar den verkligen och rekommenderar den starkt! Vill verkligen läsa mer av Jane Austen! :D

Minnesvärt citat:

"Bokstaven F hade likaledes ständigt förts fram och hade lyckats framkalla så oändligt många skämt, att Elinor för länge sedan fått klart för sig att den var den lustigaste bokstaven i alfabetet."

Bokens första mening:

Familgen Dashwood hade länge varit bosatt i Sussex.

Favoritkaraktär/er:

Marianne och Elinor

Saker från boken som inspirerar mig:

• Författarens sätt att beskriva och hennes språk!

• Att den är spännande och svår att sluta läsa i.

Skuggan över stenbänken

Författare: Maria Gripe
Antal sidor: 319 st
Förlag: Bonnier Carlsen
Serie: Skuggserien 1
Utgiven år: Första gången 1982
Originalets titel: Skuggan över stenbänken
Genre: Mysterium, förr i tiden

Året är 1911.
    14-åriga Berta bor med sin mamma, pappa, storebror Roland, lillasyster Nadja samt en hushållerska och en husa i en liten stad.
    En dag anställer de en ny husa, eller jungfru, Carolin. Carolin är inte som någon annan - hon vänder upp och ner på allt, men på ett bra sätt och alla börjar tycka om henne på sitt sätt.
    Men det är något väldigt mystiskt med Carolin. Varför är hon så intresserad av familjens gamla fotoalbum? Och vart försvinner hon på nätterna?
_______________________________________________________________________

Ännu en väldigt bra bok av Maria Gripe! Inte den bästa av henne enligt mig, men verkligen bra.

Något av det jag gillar allra mest är karaktärerna - man funderar över dem och kan inte riktigt komma fram till vad man tycker om dem, och det älskar jag! Jag gillar karaktärer som man är lite osäker på, som verkligen är udda och sådana man kommer ihåg. Och sådana finns det många av i den här boken.

Boken är otroligt spännande, och aldrig seg. Jag tycker det är otroligt häftigt hur författaren lyckats skriva om en familj som levde i början av nittonhundratalet men som fortfarande funkar att läsa alldeles utmärkt, och den känns inte ens gammal - det vill jag också kunna!

Om jag ska klaga på något så är det att jag listade ut hemligheten som är med i boken efter ungefär halva... Det var lite tråkigt, men det gick bra att fortsätta läsa ändå, det blev inte långtråkigt!

Det finns inte så mycket mer att säga om den här boken. Den är spännande, har intressanta karaktärer - den är väldigt bra helt enkelt! Den är väldigt snabbläst och perfekt att läsa nu efter den sega boken jag precis läste. Men jag måste klaga lite på omslaget - fy vad fult och tråkigt! Det kunde ju i alla fall varit lite färgglatt?! Men detta är i alla fall inte det "riktiga" omslaget, det finns andra snyggare.

Minnesvärt citat:

Jag hittade inget...

Bokens första mening:

Det var år 1911.

Favoritkaraktär/er:

Carolin

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att den utspelar sig för så länge sedan men inte känns "gammal" att läsa.

• Karaktärerna, de är verkligen intressanta!

Agnes Cecilia - en sällsam historia

Författare: Maria Gripe
Antal sidor: 249 st
Förlag: Bonnier Carlsen
Serie: -
Utgiven år: 1981
Originalets titel: Agnes Cecilia - en sällsam historia
Genre: Mysterium, förr i tiden

Nora har inte känt sig riktigt hemma någonstans sedan hennes föräldrar dog när hon var liten, utan bara ensam och annorlunda trots att Karin och Anders som tar hand om henne verkligen är snälla och gör sitt bästa för att hon ska trivas.
    Men i det nya huset trivs hon faktiskt. De har precis flyttad dit, och det är gammalt och mystiskt med runda rum och förtapetserade skåp där man kan hitta en massa spännande skatter.
    Men huset är också lite spöklikt. Till exempel hör Nora steg. Steg som går på trägolv i rum där det är en heltäckande plastmatta. Steg som verkligen inte är inbillning, för Nora har hört dem många gånger och det kan inte vara något annat än steg. Steg som kommer gåendes och sedan stannar i Noras dörröppning. Men personen som går kan Nora inte se - han eller hon är osynlig.
    De mystiska sakerna fortsätter inträffa och snart förstår Nora att det kanske är någon som söker kontakt med henne. Men vad vill han eller hon just Nora?
_________________________________________________________________

Jag har nog läst den här boken 5-10 gånger och jag tröttnar verkligen aldrig. Den är lika spännande varje gång! Trots att den är från 1981 skulle den lika gärna kunna vara skriven nu om det inte var för alla årtal och tidsskillnader. Den funkar fortfarande lika utmärkt som den måste ha gjort då - den är superbra!

För det första är den otroligt spännande. Alla mystiska saker som händer Nora och kopplingarna mellan personer - alldeles genialt gjort av författaren! Boken är i princip omöjlig att lägga ifrån sig, även om man, som jag, har läst den innan.

En annan sak med den som är bra är att den verkligen inte är förutsägbar. Man kommer inte på vad som ska hända i slutet av boken redan i mitten, för att man får reda på nya saker som för de mystiska sakerna till nya höjder, och det känns att författaren verkligen har tänkt igenom alla händelser och personkopplingar.

Det svåraste med boken var att komma på vilken genre den är skriven i. Den är helt enkel en "sällsam historia" som boken heter. Det är med mysterier men den är absolut inte en deckare. Det är med övernaturliga saker men den är ingen fantasy-bok. Så... Mysterium och förr i tiden fick det bli, det var det som passade mest in på den fast den egentligen är helt egen.

Alltså: En av mina favoritböcker som man kan läsa hur många gånger som helst utan att tröttna! Jag rekommenderar den till de som vill ha något spännande och intressant att sträckläsa.

Minnesvärt citat:

"Tiden rör sig naturligtvis inte bara åt ett håll. Tiden är som ett hav med tusen underströmmar. Den måste kunna röra sig både framåt, bakåt och åt sidorna."

Bokens första mening:

Det hände nästan bara när Nora var ensam hemma, när ingen mer än hon fanns i våningen.

Saker från boken som inspirerar mig:

• Att den är så mystisk och spännande!

• Alla personer man får lära känna, och sättet de är kopplade till varandra på.

OBS! Glöm inte vara med i min tävling här! :)

Slottets förbannelse

Författare: Li Widmark

Antal sidor: 176 st

Genre: Fantasy

Emma och Jakobs mamma lagar gamla, stora, vävda tygstycken, gobelänger. Den sommaren skulle hon till ett slott i Östergötland, Löfstad slott. Varken Emma eller Jakob vill egentligen följa med, men eftersom deras pappa är i Frankrike är de tvungna.

    Redan under bilfärden dit ser de henne. En flicka i brun klänning. Vem är hon?

    Emma och Jakob får veta mer och mer om slottet. Och de blir bara mer och mer nyfikna... Vad var det egentligen som hände den natten då slottet brann? Finns det en skatt gömd någonstans? Och vad är Jungfru Maria tårar?

Denna boken var väldigt lättläst. Man fastnade i den. Den var spännande. 

    Men det dåliga var att det hela tiden kändes som att jag läst den förut, för många år sedan. Men boken är ny, den kom ut 2011. Den var alltså inte speciell. Visst, det kanske den skulle vara om den var den första man läste om gamla slott, spöken och tidsresor, men det var alltså inte min första... Så jag tyckte att den var halvbra.

    

     

Lyckans hjul

Författare: Cynthia Voigt
Antal sidor: 319 st
Genre: Förr i tiden, Kärlek

Fjortonåriga Birle är värdshusvärdens dotter, men  hon trivs inte som det. Så när hon, ute på en nattlig promenad, får chansen att följa med en man hon inte vet något om på en resa som hon inte vet målet på tvekar hon inte att följa med. Men är det så klokt egentligen?
 
Okej, ingen lång recension. Men det är svårt att skriva recensioner på böcker som det händer massvis med saker i, och om man berättar något av det så förstör man själva läsupplevelsen även om man inte avslöjar slutet.
 

Kan berätta lite annat om boken istället: 

• Den är lite jobbig att läsa, för det är gammalt språk i den.
• Den är sorglig ibland, tycker jag i alla fall.
• Den är ganska tråkig i början. När jag började läsa den tänkte jag: "Vad är det här för bok egentligen? Det händer ju ingenting." Men när man väl kommit in i den är den jättebra! Rekommenderar den verkligen!