Day 8: The character you are most like

Hmm… Kanske en blandning av flera karaktärer? Jag skulle göra vad som helst för de jag tycker om, som Katniss, men är inte lika hårdhudad som hon utan då snarare mer snäll som Peeta. Jag gjorde också ett quiz som sa att jag var mest lik Rue, och tja… Jag är ganska tyst och brukar inte direkt briljera med det jag kan men är ändå rätt smart, så det kan nog stämma ganska bra. 

Day 7: A scene that made you cry

Det finns bara en scen i hela serien som får mig att gråta även om alla tre böckerna är väldigt sorgliga, och jag tror nog alla kan gissa vilken scen det är - självklart den när Finnick dör. Första gången jag läste det var jag helt i chock, läste om det flera gånger och trodde först att det var en missuppfattning och att han snart skulle komma tillbaka, men när jag fattade att han inte skulle göra det… Som sagt gråter jag inte ofta till böcker, men det är helt omöjligt att inte gråta när man läser det. Och andra gången jag läste det var det definitivt inte mindre sorgligt. Nej, jag vill inte ens tänka på det. Att scenen utöver att den handlar om när min favoritkaraktär dör dessutom är väldigt välskriven och fin gör inte det hela bättre. 

Reading Habits Tag

Har blivit taggad av bästa Alba att göra den här taggen :D

1. Har du en speciell plats hemma där du brukar läsa?
Jag brukar nog oftast läsa i någon av våra soffor, men jag gillar att läsa i sängen också.

2. Bokmärke eller random pappersbitar?
Jag föredrar bokmärken, men tyvärr blir det oftast random pappersbitar... Har jättemånga fina bokmärken och älskar att få/köpa nya, men tar oftast bara närmsta sak som passar som bokmärke. Kan använda det mesta som bokmärke, men skulle aldrig göra hundöron. 

3. Kan du sluta läsa när som helst eller måste du sluta efter ett kapitel eller efter ett visst antal sidor?
Jag gillar verkligen inte att sluta mitt i, vill helst läsa klart kapitlet eller läsa klart stycket. Kan sluta mitt i, men det är väldigt jobbigt... Och att sluta läsa mitt i en mening är riktigt plågsamt.

4. Äter du eller dricker du någonting när du läser?
Oftast inte, för jag läser mycket oftare än jag äter, men älskar att göra det (äter gärna godis eller dricker varm choklad/te, det är nog det bästa att äta/dricka när man läser enligt mig.)

5. Brukar du lyssna på musik eller ha på TV:n medan du läser?
Jag kan läsa till musik - men eftersom läsa och lyssna på musik är något det bästa jag vet kan det vara lite svårt att göra det samtidigt då jag ofta blir helt inne i en låt och får svårt att koncentrera mig på boken. Men det fungerar ibland, det beror lite på vilket humör man är på. Och om jag ska läsa på något ställe där det låter mycket lyssnar jag gärna på musik samtidigt. Att ha TV:n på är däremot jättesvårt - försöker läsa när mina syskon sitter och tittar på någon film jag inte är så intresserad av, men det slutar nästan alltid med att jag tittar ändå. Jag vill helst höra till exempel familjen prata eller lyssna på musik en liten bit bort eller vad man ska säga, ha lite ljud i bakgrunden, när jag läser.

6. En bok i taget eller flera samtidigt?
En bok i taget! Jag gillar inte att läsa två böcker i taget och gör det bara om jag måste (för att min svenska/engelskalärare blir sur om jag läser på fel språk, hehe). Jag vill ge en bok hela min uppmärksamhet, och om jag börjar på två slutar det ändå bara med att den ena blir liggande tills jag läst ut den andra.

7. Läsa hemma eller överallt?
Helst hemma, men jag kan läsa överallt. Trots det jag skrev där uppe är jag faktiskt ganska bra på att stänga av alla ljud och bara koncentrera mig på boken. De enda ställena jag verkligen inte kan läsa på är i bussen och bilen (vilket är synd, eftersom jag spenderar minst en timme i bussen/bilen varje dag när jag tar mig till skolan, ibland nästan två). Men det är absolut bäst att läsa hemma.

8. Läsa högt eller tyst i huvudet?
Gillar inte att läsa högt så mycket (det går ju så himla långsamt, avskydde när läraren läste högt och man fick hänga med i boken för jag var alltid klar med uppslaget när hon/han läst halva första sidan). Läsa tyst såklart!

9. Hoppar du fram i boken eller hoppar du över stycken?
Det händer väldigt sällan att jag hoppar över stycken - det är bara om boken är riktigt, riktigt usel. Man vill ju inte missa något!

10. Bryta rygg eller inte?
Aldrig i livet! Brukar alltid se jättekonstig ut när jag läser pocketböcker för att jag öppnar dem minimalt så jag får vrida på huvudet för att se vad som står längst in på sidan, haha. Men man kan ju inte bryta sina kompisars ryggar, så varför skulle man göra det på böcker? De finns ju där för en hela tiden, så varför skulle man behandla dem sämre? ;)

11. Skriver du i böcker?
Har aldrig gjort det, och kommer nog aldrig göra det heller. Det känns så fel på något sätt.

12. Vilka taggar du?
Alla som har lust att göra enkäten, för det känns som de flesta redan blivit taggade ;)

Låt vargarna komma

Författare: Carol Rifka Brunt
Antal sidor: 415 st
Förlag: X Publishing
Serie: -
Utgiven år: 2012
Originalets titel: Tell the Wolves I'm Home
Genre: Livsöde, vänskap

Året är 1986. Den enda som förstår fjortonåriga June är hennes morbror Finn, som är konstnär. Men Finn är döende i aids och när han är borta har June ingen och hon känner sig otroligt ensam. Hennes föräldrar jobbar hela tiden och hennes storasyster Greta, som stod väldigt nära June en gång i tiden, glider bara längre och längre bort.
    Men kanske finns det en person som förstår June - Toby. Hennes mamma kallar honom Finns "speciella vän" och hennes syster kallar honom Finns mördare och de vägrar berätta något mer om honom. Men för June blir han en vän, och när hon börjar umgås med honom får hon reda på många hemligheter som får henne att tvivla på allt hon dittills trott varit sanning.
___________________________________________________________________________

Det enda jag visste om den här boken när jag började läsa var att många gillat den och att omslaget är ett av de vackraste jag någonsin sett. Något jag inte visste var att den skulle förstöra mig fullständigt, få mig att både skratta och gråta, vara helt omöjlig att lägga ifrån sig, beröra mig mer än de flesta andra böcker jag läst och vara en av de bästa, finaste och sorgligaste böckerna jag någonsin läst.

Stämningen i boken är verkligen unik. Den är så vemodig, och ändå blir man glad av att läsa den på något sätt. Boken fångar en från första sidan, man blir helt fast av författarens sätt att skriva och hur hon får allting att kännas så verklighetstroget. Enligt mamma (tvingade henne att läsa boken så fort jag själv gjort det så jag skulle ha någon att prata om den med och inte explodera eller något) märks det verkligen att boken utspelar sig på åttiotalet, och det kan ju inte jag säga något om. Något jag däremot kan säga är att språket är helt otroligt. Så sorgligt, vackert, beskrivande och samtidigt enkelt.

Karaktärerna är helt underbara. Jag gillar June, det finns vissa delar av henne man verkligen kan känna igen sig i (vissa kan man kanske inte känna igen sig i alls, men det gör henne bara till en mer intressant karaktär) och att läsa om hur hon hanterar sorgen känns så otroligt äkta att man verkligen måste ha ett hjärta av sten för att inte bli berörd. Även om jag inte kan säga att jag gillar hennes storasyster Greta är hon en väldigt intressant karaktär, och hon är en av alla saker som gör boken så unik. Sedan kan man ju inte direkt säga att det inte är synd om henne. Föräldrarna är jag otroligt arg på - hur kunde de, eller särskilt mamman, göra så! Visst, det är kanske synd om henne också, men det hon gjort är oförlåtligt. Jag kan inte fatta hur June kan vara så förlåtande mot både henne och Greta.

Mina favoritkaraktärer är absolut Finn och Toby, även om jag gillar June väldigt mycket också. De två är så färgstarka, originella och intressanta. Finn dör ju rätt tidigt i boken, men man får lära känna honom genom Toby och June och det får en att sakna honom nästan lika mycket som de gör. Toby är så fint beskriven och man tycker verkligen otroligt synd om honom (och Finn, förstås, men särskilt Toby). De har båda två så starka personligheter - Finn är konstnärlig av sig medan Toby är lite mera klumpig men fingerfärdig, och han känns ganska liten på något sätt. Deras historia är så himla sorglig och det är så hemskt att det drabbat just dem. Åh, de är nog några av mina favoritkaraktärer någonsin. Jag skulle kunna fortsätta skriva om dem hur länge som helst.

Jag älskar att läsa om vänskapen mellan Toby och June. Att läsa om deras vänskap och hur de saknade Finn var nog de bästa delarna i boken. Sakerna de gjorde, alla små detaljer och deras konversationer var så otroligt fina. Hur de båda hade känt Finn och hur det märktes genom vissa saker de gjorde var så otroligt bra och fint skrivet. Att June får reda på en massa saker gör att man bara vill läsa vidare för att se hur allt hänger ihop, och boken blir verkligen bara bättre och bättre ju mer man läser.

Slutet. Herregud. Trots att man kunde lista ut vad som skulle hända ungefär från texten på baksidan hade jag verkligen hoppats, trots att jag visste att det var omöjligt, på att det skulle sluta annorlunda. Jag brukar verkligen inte gråta till böcker, men det här slutet... Det finns inte många böcker som är sorgligare än den här. De finns, men det finns definitivt inte många av dem. Slutet krossade mig helt och hållet, för trots att jag visste vad som skulle hända låtsades jag hela tiden att det inte var så. Det kunde liksom inte vara så. Men när det hände ändå var det som om någon stack en kniv i hjärtat på en. Slutet är så vackert, och så otroligt sorgligt att man inte ens kan beskriva det.

Det här är verkligen en bok som är omöjlig att glömma. När jag läst ut den ville jag bara läsa den igen på en gång, vilket resulterade i att jag inte kunde börja på någon annan bok på en hel vecka. Boken är så himla tänkvärd, vacker, sorglig och kanske det allra bästa jag läst i år. Jag rekommenderar den till alla, för seriöst, den här boken vill man inte missa.

Minnesvärt citat:

"Hon lade armarna i kors över bröstet, såg rakt in i Finns fågelblå ögon och sade att det helt enkelt var svårt att hinna med allt nu för tiden.

"Jo tack, jag vet", sade han.

Det var det som knäckte henne."

"Dessutom är det något vackert med att gå på snö som ingen annan har gått på. Det får en att tro att man är speciell, även om man vet att man inte är det."

"Jag tänkte att om jag höll på att drunkna i havet skulle Finn vara som en stark, polerad träbåt, med segel som alltid fångade vinden. Och Toby? Ja, Toby var mer som en stor gul gummiflotte som skulle kunna gå sönder när som helst. Men han kanske ändå skulle finnas där."

Bokens första mening:

Min syster Greta och jag satt modell för vår morbror Finn den eftermiddagen.

Favoritkaraktär/er:

Finn och Toby

Saker från boken som inspirerar mig:

• Karaktärerna.

• Att den är så otroligt sorglig, fin och berörande.

• Att den verkligen är helt omöjlig att glömma.

• Allting... ♡

Day 6: A scene that made you laugh

“Finnick?" I say, "Maybe some pants?"

He looks down at his legs as if noticing his outfit for the first time. Then he whips off his hospital gown leaving him in just his underwear. "Why? Do you find this" -- he strikes a ridiculously provocative pose -- "distracting?"