Låt vargarna komma

Författare: Carol Rifka Brunt
Antal sidor: 415 st
Förlag: X Publishing
Serie: -
Utgiven år: 2012
Originalets titel: Tell the Wolves I'm Home
Genre: Livsöde, vänskap

Året är 1986. Den enda som förstår fjortonåriga June är hennes morbror Finn, som är konstnär. Men Finn är döende i aids och när han är borta har June ingen och hon känner sig otroligt ensam. Hennes föräldrar jobbar hela tiden och hennes storasyster Greta, som stod väldigt nära June en gång i tiden, glider bara längre och längre bort.
    Men kanske finns det en person som förstår June - Toby. Hennes mamma kallar honom Finns "speciella vän" och hennes syster kallar honom Finns mördare och de vägrar berätta något mer om honom. Men för June blir han en vän, och när hon börjar umgås med honom får hon reda på många hemligheter som får henne att tvivla på allt hon dittills trott varit sanning.
___________________________________________________________________________

Det enda jag visste om den här boken när jag började läsa var att många gillat den och att omslaget är ett av de vackraste jag någonsin sett. Något jag inte visste var att den skulle förstöra mig fullständigt, få mig att både skratta och gråta, vara helt omöjlig att lägga ifrån sig, beröra mig mer än de flesta andra böcker jag läst och vara en av de bästa, finaste och sorgligaste böckerna jag någonsin läst.

Stämningen i boken är verkligen unik. Den är så vemodig, och ändå blir man glad av att läsa den på något sätt. Boken fångar en från första sidan, man blir helt fast av författarens sätt att skriva och hur hon får allting att kännas så verklighetstroget. Enligt mamma (tvingade henne att läsa boken så fort jag själv gjort det så jag skulle ha någon att prata om den med och inte explodera eller något) märks det verkligen att boken utspelar sig på åttiotalet, och det kan ju inte jag säga något om. Något jag däremot kan säga är att språket är helt otroligt. Så sorgligt, vackert, beskrivande och samtidigt enkelt.

Karaktärerna är helt underbara. Jag gillar June, det finns vissa delar av henne man verkligen kan känna igen sig i (vissa kan man kanske inte känna igen sig i alls, men det gör henne bara till en mer intressant karaktär) och att läsa om hur hon hanterar sorgen känns så otroligt äkta att man verkligen måste ha ett hjärta av sten för att inte bli berörd. Även om jag inte kan säga att jag gillar hennes storasyster Greta är hon en väldigt intressant karaktär, och hon är en av alla saker som gör boken så unik. Sedan kan man ju inte direkt säga att det inte är synd om henne. Föräldrarna är jag otroligt arg på - hur kunde de, eller särskilt mamman, göra så! Visst, det är kanske synd om henne också, men det hon gjort är oförlåtligt. Jag kan inte fatta hur June kan vara så förlåtande mot både henne och Greta.

Mina favoritkaraktärer är absolut Finn och Toby, även om jag gillar June väldigt mycket också. De två är så färgstarka, originella och intressanta. Finn dör ju rätt tidigt i boken, men man får lära känna honom genom Toby och June och det får en att sakna honom nästan lika mycket som de gör. Toby är så fint beskriven och man tycker verkligen otroligt synd om honom (och Finn, förstås, men särskilt Toby). De har båda två så starka personligheter - Finn är konstnärlig av sig medan Toby är lite mera klumpig men fingerfärdig, och han känns ganska liten på något sätt. Deras historia är så himla sorglig och det är så hemskt att det drabbat just dem. Åh, de är nog några av mina favoritkaraktärer någonsin. Jag skulle kunna fortsätta skriva om dem hur länge som helst.

Jag älskar att läsa om vänskapen mellan Toby och June. Att läsa om deras vänskap och hur de saknade Finn var nog de bästa delarna i boken. Sakerna de gjorde, alla små detaljer och deras konversationer var så otroligt fina. Hur de båda hade känt Finn och hur det märktes genom vissa saker de gjorde var så otroligt bra och fint skrivet. Att June får reda på en massa saker gör att man bara vill läsa vidare för att se hur allt hänger ihop, och boken blir verkligen bara bättre och bättre ju mer man läser.

Slutet. Herregud. Trots att man kunde lista ut vad som skulle hända ungefär från texten på baksidan hade jag verkligen hoppats, trots att jag visste att det var omöjligt, på att det skulle sluta annorlunda. Jag brukar verkligen inte gråta till böcker, men det här slutet... Det finns inte många böcker som är sorgligare än den här. De finns, men det finns definitivt inte många av dem. Slutet krossade mig helt och hållet, för trots att jag visste vad som skulle hända låtsades jag hela tiden att det inte var så. Det kunde liksom inte vara så. Men när det hände ändå var det som om någon stack en kniv i hjärtat på en. Slutet är så vackert, och så otroligt sorgligt att man inte ens kan beskriva det.

Det här är verkligen en bok som är omöjlig att glömma. När jag läst ut den ville jag bara läsa den igen på en gång, vilket resulterade i att jag inte kunde börja på någon annan bok på en hel vecka. Boken är så himla tänkvärd, vacker, sorglig och kanske det allra bästa jag läst i år. Jag rekommenderar den till alla, för seriöst, den här boken vill man inte missa.

Minnesvärt citat:

"Hon lade armarna i kors över bröstet, såg rakt in i Finns fågelblå ögon och sade att det helt enkelt var svårt att hinna med allt nu för tiden.

"Jo tack, jag vet", sade han.

Det var det som knäckte henne."

"Dessutom är det något vackert med att gå på snö som ingen annan har gått på. Det får en att tro att man är speciell, även om man vet att man inte är det."

"Jag tänkte att om jag höll på att drunkna i havet skulle Finn vara som en stark, polerad träbåt, med segel som alltid fångade vinden. Och Toby? Ja, Toby var mer som en stor gul gummiflotte som skulle kunna gå sönder när som helst. Men han kanske ändå skulle finnas där."

Bokens första mening:

Min syster Greta och jag satt modell för vår morbror Finn den eftermiddagen.

Favoritkaraktär/er:

Finn och Toby

Saker från boken som inspirerar mig:

• Karaktärerna.

• Att den är så otroligt sorglig, fin och berörande.

• Att den verkligen är helt omöjlig att glömma.

• Allting... ♡