Kan man leva utan vänner? Del 2

Kan man leva utan vänner?

Det var hennes allra viktigaste fråga. Det gick inte en dag utan att hon tänkte på den. Inte en timme, om hon inte sov förstås. Knappt en minut när hon var vaken.

Och vad är svaret då..?

Det visste hon inte.

Hennes familj hade nog brytt sig, om hon hade sagt något. Men hon var tyst. Sa ingenting. Och det tyckte hennes föräldrar var konstigt. Deras älskade tjej, varför var hon så tyst och ledsen hela tiden? Det var bara en gång om året hon var glad. Det var på julafton.

Varje jul brukade de träffas hela släkten på hennes pappas sida och fira jul hemma hos hennes farmor. Där fick hon träffa sina underbara kusiner som hon bara träffade en gång om året, eftersom de vanligtvis bor i Kanada.

Hur skulle hon kunna lämna dem? Sina gulliga, underbara kusiner?

Mamma och pappa, hur skulle det bli med dem?

Så hon tänkte, och tänkte, och tänkte.


Den tjugonionde november klockan halv tre på natten gick hon ut. Det var frostigt och kallt ute, men hon behövde ingen jacka. Livet skulle ju ändå snart ta slut.

Men så, när hon stod där på klippan, såg hon någonting. Det var som att en bild målades upp på himlen. Hon såg sig själv och sina kusiner sitta hopklämda i farmors soffa med en varsin pepparkaka i handen och titta på Kalle Ankas julafton. Det såg varmt och mysigt ut.

Och så kom det upp en ny bild.

Den föreställde henne själv och hennes kusiner som stod och gjorde fula miner framför kameran. Deras farmor, som höll i kameran, skrattade åt dem. Snart kunde inte hon och kusinerna heller hålla sig för skratt, så de ramlade ihop i en skrattande hög på golvet.

Sedan förändrades bilden igen.

Nu föreställde den en kista. En vit kista med ljusblå rosor på. Prästen står där längst fram och pratar.

Sedan ser man de som sitter i bänkarna. Längst fram sitter mamma, pappa, farmor, farfar, fastrarna, farbröderna och kusinerna. Allihop gråter.

Men, var är hon själv? Hon kan inte se sig själv någonstans.

Plötsligt förstår hon. Det är hon som ligger i kistan. Hon är död.

Död.

Men vill hon verkligen såra sina föräldrar och släktingar så? Vill hon att de ska gråta för hennes skull?

Vill hon att hennes liv ska ta slut nu, när hon bara är tolv år gammal?

Svaret är nej.

Hon vänder sig om, bort från bilden av kistan och de gråtande släktingarna. Hon vet nu att hon inte är den rätta att svara på frågan om man kan leva utan vänner. För hon har ju vänner. Kusinerna. De kommer ju faktiskt snart, om bara några veckor. Då behöver hon inte vara ensam mer. Då spelar skolan ingen roll.

Just det ja, skolan. Vad ska hon göra där? Det vet hon precis. Hon ska vara sig själv. Våga vara den hon är, inte bry sig om vad de andra tycker. Leta efter någon att prata med, och inte bry dig om de populära.

Hon ser in i alla fönster som hon går förbi på vägen hem. Hon ser alla adventsljusstakar och adventsstjärnor som inte har blivit tända än.

                                          

                                          Snart är det jul.


Lyckligt slut i alla fall :)