Hemligheternas rike

Författare: Kristin Cashore
Antal sidor: 619 st
Förlag: Semic (tack för boken!)
Serie: De utvalda 3
Utgiven år: 2012
Originalets titel: Bitterblue
Genre: Fantasy, livsöde, kärlek

(Spoilervarning om man inte läst "Tankeläsaren" och "Monstrets dotter"!)

Det är åtta år sedan kung Leck dog och Bitterblue blev drottning, men staden är ändå inte återställd från Lecks hemska lögner. Lecks påverkan lever kvar och Bitterblue kämpar med att få kungariket på fötter.
    Bitterblue känner sig fångad. När hon förstår hur lite hon egentligen vet om sin stad och sitt kungarike börjar hon smyga ut på nätterna. Ute i staden, förklädd i mörkret, vet ingen vem hon är. Hon hittar sagorummen, rum där sagor berättas av människor med berättandets gåva, och träffar två tjuvar som hon blir vän med - och särskilt en av dem blir väldigt viktig för henne.
    Men hur vet Bitterblue vem hon kan lita på? När hon väl börjar fundera märker hon hur mycket det egentligen är som inte står rätt till, och nyckeln till sanningen visar sig vara närmare än hon tror...
____________________________________________________________________

Nu har jag alltså läst den - årets mest efterlängtade bok enligt mig. Förväntningarna var verkligen skyhöga och jag var rädd att boken inte skulle nå upp till dem - men den överträffade dem faktiskt.

Först och främst älskar jag Bitterblue som karaktär. Jag tyckte väldigt mycket om henne redan i "Tankeläsaren", och i den här boken växte hon ännu mer i mina ögon. Jag är verkligen imponerad av att författaren lyckades få läsaren att känna igen Bitterblue, trots att det gått åtta år, och märka att hon utvecklats och blivit äldre. Hon känns väldigt verklighetstrogen - hennes känslor känns så äkta och hon är inte perfekt, utan gör misstag ibland. Det är en av de största anledningarna till att jag tycker så mycket om henne. Dessutom kan jag relatera till henne, hon är stark och självständig samtidigt som hon är känslosam och man märker verkligen hur hon gör sitt bästa för att göra "rätt" och få kungariket att hålla ihop och fungera.

Man får också möta en del nya karaktärer, som Saf, Teddy, Malden, Fox, Thiel... Det finns många, jag kan inte räkna upp allihop. Min absoluta favorit av de nya var Saf - han var verkligen en intressant, snäll, omtänksam, sur och fantastisk tjuv! Han kändes precis som Bitterblue väldigt verklig, och hade både positiva och negativa sidor som tillsammans blev helt underbara. Teddy tyckte jag också väldigt mycket om, han var så snäll och jag älskade att han gillade böcker, läsande och skrivande. Fox var verkligen en sådan där karaktär man aldrig visste var man hade, och jag tyckte så himla synd om Thiel och Bitterblues andra rådgivare trots det som hände!

Men de allra bästa karaktärerna var definitivt de från de två första böckerna. Jag blev så otroligt glad när Po och Katsa kom - jag tror jag saknade dem mer än Bitterblue. De var fortfarande sina gamla underbara jag och jag älskade att läsa om deras bråk och kärlek. Jag kunde inte heller låta bli att vilja läsa berättelsen ur Katsas perspektiv, för jag älskar hennes berättarröst och en del händelser skulle jag helt enkelt vilja läsa om, och inte bara höra återberättade från Katsa. Jag tyckte också mycket mer om Giddon i den här boken, för ur Bitterblues perspektiv är han en vän - men ur Katsas perspektiv var han jobbig och irriterande. Raffin växte också otroligt mycket i mina ögon, och nu när man fick veta mer om honom "klarnade" bilden av honom lite och jag tyckte verkligen synd om honom samtidigt som jag var glad för hans skull. Det var också kul att lära känna Bann liter mer, jag tycker ännu mer om honom med! Sedan var det underbart att få träffa Flamma igen, och få veta hur det gick för henne och Brigan.

Till själva handlingen då. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Jag älskar att läsa om Bitterblue och om hur hon kämpar med att få kungariket på fötter. Det känns så verkligt, så äkta, och själva mysteriet löstes på ett så... naturligt sätt, på något vis. Det gick inte för fort i slutet och alla ledtrådar kom fram på ett så bra sätt. Det var intressant hela tiden och jag var fast från första sidan. Slutet överraskade mig verkligen, det var inte det minsta förutsägbart! Men när man väl fick veta hur allt hängde ihop förstod man inte hur man kunnat missa det förut - det var så otroligt klurigt tänkt av författaren och allt stämde perfekt.

Språket är, precis som i de två första böckerna, otroligt bra. Det flyter på och passar perfekt in på berättelsen, och när man läser tänker man kanske inte så mycket på det men när man väl tänker efter förstår man hur fint och poetiskt det är. Boken är också full av bra, tänkvärda och roliga citat.

Det finns knappt ord för hur många känslor den här boken gav mig. När jag läste var jag så där otroligt glad så jag bara ville hoppa och skrika eller något, så förkrossad att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, så överraskad så jag knappt kunde fortsätta läsa, så spänd att sidorna bara flög fram... Det är helt otroligt vad berörd jag blev av den här boken. Och när den tog slut blev jag verkligen förkrossad... Den hade väldigt gärna fått vara typ sådär 700 sidor till eller något, för jag skulle inte säga nej till att få stanna i Kristin Cashores underbara värld och umgås med hennes underbara karaktärer även om ingenting "stort" skulle hända.

Jag var verkligen nyfiken på hur författaren skulle lyckas knyta ihop bok ett och två, och hon gjorde det bättre än jag hade hoppats. Sättet hon gjorde det på var verkligen perfekt - självklart var det så det skulle hända! Skulle verkligen velat läsa mer om det, men man kan ju inte få allt - och det var ju Bitterblue man följde. Men hjälp mig, snälla. Slutet. Jag vill veta mer! Hur gick det för Raffin och Bann? Och för Saf? För Po och Skye? Jag kollade genast upp om det här verkligen var sista boken, och jag läste att det finns en stor chans att vi kommer återse Kristin Cashores karaktärer och värld någon gång - men inte i hennes nästa bok. Jag hoppas att hon ångrar sig och bestämmer sig för att släppa typ fjorton böcker till i serien imorgon, för seriöst - jag måste få veta hur det går. Om man bortser från att jag vill veta mer tycker jag väldigt mycket om slutet, för det är så fint och lite vemodigt - som hela boken.

Nu har nog de flesta förstått vad jag tycker om den här boken, men ifall någon skulle missat den så älskar jag den. Den slog alla mina förväntningar och var alldeles, alldeles underbar. Den är definitivt den bästa boken jag läst i år, och då har jag ändå läst böcker som "Morgon i Jenin" och "Divergent". Så - om du läst de två första böckerna i serien, tveka inte med att läsa denna! Den är så otroligt bra och jag har definitivt inte gjort boken rättvisa i min recension. <3

Minnesvärt citat:

"Min rådgivare tycker att vi ska gifta oss", sa Bitterblue retsamt.

Po skrattade högt. "Jag ser fram emot att förklara det för Katsa."

"De brottades fortfarande, skrattade och skrek medan Bitterblue och Giddon tittade på, när en stram liten hovmarskalk marscherade fram till drottningen och sa: "God dag, ers nåd. Lady Katsa av Middlunds har anlänt till hovet, ers nåd."

Bitterblue höjde ena ögonbrynet. "Det menar du inte?"

"Katsa och Po försökte dränka varandra och hade kolossalt roligt, att döma av deras högljudda skratt."

"Va!" utbrast Katsa. "Jag tror inte mina öron! Tror ni era öron? Jag tror inte mina öron!"

"Vi kan konstatera att Katsa inte tror sina öron", sa Raffin."

"Det gjorde jag aldrig, mamma, tänkte hon och lakanen dränktes av tårar. Jag följde aldrig med honom. Jag höll mitt löfte. Men du dog i alla fall."

"Men det är så minnet fungerar", sa Bitterblue lågt. "Saker försvinner utan tillåtelse och kommer tillbaka utan tillåtelse."

Teddy flinade. "Sanningar är farliga", sa han.

"Varför skriver du dem då i en bok?"

"För att fånga dem mellan bladen", svarade han, "och stänga in dem innan de försvinner.

"Om de är farliga, varför inte låta dem försvinna?"

"För att när sanningar försvinner lämnar de tomrum efter sig, och det är också farligt."

"Tror du att man måste kunna känna rädsla för att ha ett samvete?"

"Jag skulle aldrig knuffa en sjuttiosex år gammal man nerför en trappa", fnös Katsa förnärmat.

"Då har jag väl det att se fram emot", sa Po. "En vacker dag."

Bokens första mening:

Det måste göra ont när han tar tag i mammas arm och rycker henne mot väggbonaden.

Favoritkaraktär/er:

Katsa, Po, Bitterblue, Saf, Raffin, Bann, Flamma och Giddon

Saker från boken som inspirerar mig:

• De underbara karaktärerna!

• Att den är spännande från första sidan och aldrig blir långtråkig.

• Hur de två första böckerna knöts ihop!

• Det fina språket och alla fantastiska citat.

• Allting...

Monstrets dotter

Författare: Kristin Cashore
Antal sidor: 508 st
Förlag: Semic (tack för boken! :D)
Serie: De Utvalda 2
Originalets titel: Fire
Utgiven år: 2009 (2012 i Sverige)
Genre: Fantasy, kärlek

Den här boken utspelar sig i landet Dells. Där finns inga särlingar, men det finns monster. Monster ser ut som vanliga djur, men de har alla möjliga färger: gröna, rosa, blå, röda... De är väldigt vackra, men man får inte låta sig luras av deras skönhet - de är livsfarliga.
    Flamma är det sista mänskliga monstret i Dells - den sista med förmågan att kunna styra människors tankar. Flamma skulle helst vilja slippa sin kraft och vill inte använda den för att ha roligt eller för att skada andra, men folk är väldigt misstänksamma mot henne ändå - på grund av hennes far som dog för några år sedan, som också var ett monster. Han använde sin monsterkraft för egen vinning och var hemsk och elak. Flamma kämpar för att bevisa att hon inte är så hemsk som sin far, men det är definitivt inte lätt.
    Flamma är lika vacker som alla andra monster, så vacker att hon själv häpnar när hon ser sig i spegeln. Många blir dåraktiga i hennes närhet, vill de inte döda henne så vill de kyssa henne.
    Läget är inte så stabilt i Dells. Det finns de som vill ha kungens makt och spioner och förrädare finns överallt. Ett krig är nära.
    En dag blir Flamma frågad om hon kan komma till kungens slott och hjälpa honom att förhöra fångar för att kunna stoppa kriget som är på väg med hjälp av sin kraft. Men kan hon verkligen använda sin kraft till något gott? Flamma bestämmer sig för att försöka, kanske kan hon en gång för alla bevisa att hon inte är som sin far.
________________________________________________________________________

Först: Jag är mållös. Kristin Cashore har gjort det igen!

Den här boken utspelar sig före "Tankeläsaren", och den tredje boken (som kommer ut på svenska våren 2013) ska tydligen binda ihop de båda. Väldigt spännande och en otroligt bra idé! Det ska bli himla kul att se på vilket sätt de sitter ihop och vad som hänt med karaktärerna i ettan och vad som kommer hända med dem i tvåan. Hur ska jag kunna vänta ett helt år?!?

Jag fastnade direkt i boken, precis som i "Tankeläsaren" har Kristin Cashore verkligen skrivit så man vill läsa vidare! Hon har blandat kärlek med action och fantasy på ett sätt som jag verkligen gillar. Jag tror boken har något för de flesta, för den innehåller så mycket!

Hela världen Kristin Cashore har byggt upp är väldigt intressant och lätt att se framför sig. Något jag gillar speciellt med Dells är monstren, de är väldigt intressanta och det är omöjligt att inte gilla dem fast de är onda och hemska. Jag fattar inte var författaren får alla sina fantastiska idéer ifrån - särlingar, monster...

Först var det lite jobbigt med de nya karaktärerna. Varför? Den enda förklaringen jag har är att de inte är samma som de i "Tankeläsaren", som jag verkligen älskar. Men efter ett litet tag så blev jag mer och mer nyfiken på karaktärerna, och när jag läst ut boken älskar jag dem lika mycket som jag älskar de i ettan. Författaren har gett alla en egen personlighet, de är trovärdiga och realistiska och man vill veta mer om dem. Ju mer jag tänker på karaktärerna, ju mer tycker jag om dem. Stort, stort plus för karaktärerna alltså!

Boken är allvarlig på vissa ställen men ibland är den rolig också. Ibland kom jag på mig själv med att sitta och le åt någonting jag läst :) Författarens språk är enkelt men fint och passar verkligen in på boken. Den är snabbläst, men ibland fick jag sluta läsa bara för att tänka igenom det jag precis läst eller för att något jag läst verkligen har berört (för det är mycket i boken som berör kan jag lova). Den är något förutsägbar, som (jääättestor spoilervarning, markera för att läsa) jag förstod redan vid första gången Flamma såg Brigan, när han rider och tittar bak rakt på henne eller hur det är, att det skulle bli något mellan dem. Men det gör ingenting, för då undrade jag hur det skulle kunna bli på det sättet och då så det blev faktiskt ännu mer spännande. Men vissa saker, som (spoilervarning igen, markera för att läsa) hemligheten med Flammas fars död kom verkligen som en chock för mig!

En liten sammanfattning: En alldeles fantastisk bok som jag absolut inte har gjort rättvisa med min recension! Intressanta och bra karaktärer, en fantastisk värld, relationer som känns trovärdiga och en spännande handling gör den här direkt till en av mina favoritböcker som absolut kommer läsas om många gånger! :)

Minnesvärt citat:

"Om han bestämde sig för att skada henne, kunde hon åtminstone lita på att han inte skulle skada hennes häst."

(Det finns många stycken jag gillar också, men de är för långa för att skriva ner och skulle avslöja för mycket...)

Bokens första mening: 

Larch tänkte ofta att om det inte hade varit för hans nyfödde son, skulle han aldrig överlevt sin hustru Mikras död.

Saker från boken som inspirerar mig:

Allting...

• De fantastiska karaktärerna!

• Världen de lever i.

• Monstren, haha :)

• Känslan man får när man läser, och att man känner som karaktärerna man läser om. 

• Hela handlingen...

De utvalda: Tankeläsaren

Författare: Kristin Cashore
Genre: Fantasy, kärlek

Katsa är en särling. En särling är en person med en speciell gåva, och särlingar har alltid två olika färger på ögonen.
    Katsa har ett blått och ett grönt öga, och hon har dödandets gåva. Hon dödar eller skadar människor på kungen Randas befallning. Därför har Katsa knappt några vänner, alla tycker att hon är ett monster.
    Men Katsa gillar inte att skada eller döda. Tillsammans med några andra har hon skapat Rådet. De gör "snälla" uppdrag i hemlighet, kungen vet alltså inte om det.
    Rådets senaste uppdrag var att rädda en Lienidsk man. Lienider är ett slags folk som kommer från landet Lienid.
    Den räddade Lienidens barnbarn kommer till kung Randas hov. Han är också en särling, med ett guldigt och ett silvrigt öga. Hans gåva är stridens gåva. Lieniden, som faktiskt är en prins, söker efter sin farfar.
    Po (som prinsen heter) och Katsa börjar träna tillsammans eftersom att deras gåvor är lite lika varandra. Katsa har aldrig slagits mot någon så duktig som Po förut, men hon vinner ändå alltid. Katsa förstår att Po faktiskt är hennes första riktiga vän om man inte räknar med hennes reskamrater och hennes kusin Raffin.
    Det är något konstigt med Po. Han vet alltid hur Katsa känner trots att hon inte sagt något. Det är som att han känner henne bättre än någon annan, och han har en väldigt stor hemlighet... Vem är han egentligen?
    Katsa trotsar kung Randa, hon vill inte skada någon som enligt henne inte gjort något fel. Hon ger sig av tillsammans med Po för att ta reda på varför någon kidnappade hans farfar.

Den här boken blir man helt förtrollad av. Den är helt fantastisk! Man kan absolut inte sluta läsa i den när man har börjat. Jag rekommenderar den verkligen!
    Jag vet inte hur många gånger jag läst den, och jag kommer nog aldrig att tröttna på den. Den är liksom omöjlig att sluta tänka på.
    Jag älskar karaktärerna, miljöerna, dialogerna, sättet författaren skriver på... Allt med boken helt enkelt! Den är så himla bäst att den blir obeskrivbar. <3
    Tja, jag får nog avsluta recensionen här, för annars skulle jag bara fortsätta tjata om hur bra den här boken är...