NaNoWriMo 2013

Det här året bestämde jag mig för att för första gången vara med i NaNoWriMo - alltså försöka skriva 50000 ord under november månad. Och tidigare idag klarade jag det faktiskt. Trodde knappt att jag skulle hinna med allt skolarbete, men jag har faktiskt haft tid att skriva varje dag förutom en (när jag var på Catching Fire-premiären). Det har verkligen varit hur kul som helst!

Är så himla glad att jag skrivit en berättelse jag knappt tvivlade på över huvud taget. Jag har haft den i huvudet i några år nu, fast i lite olika former, och nu har det verkligen känts rätt. Jag gjorde en kapitelplanering några dagar innan det började och jag kände mig sugen på att skriva varenda kapitel, så det var inga problem att känna sig inspirerad. Jag har också en spellista som passar min berättelse perfekt, och det hjälpte också en hel del. När jag skriver något kommer jag ofta en bit innan jag kommer på att berättelsen kanske inte var så speciell ändå, och kanske inte ens något värt att fortsätta med. Men den här berättelsen har bara växt mer och mer för varje gång jag tänker på den, och det är verkligen häftigt att något som började med en idé (eller med musik för min del) kan bli så stort.

Men boken är inte slut än - det är fortfarande två ganska stora händelser kvar och jag är bara halvvägs enligt min kapitelplanering. Är väldigt sugen på att fortsätta skriva, och jag har aldrig blivit så… fäst vid en egen berättelse förut. Och jag har verkligen fattat tycke för mina karaktärer, så jag måste skriva vidare bara för att se vad som händer med dem, även om jag har det ganska klart för mig.

Så - det är anledningen till att uppdateringen sett ut som den gjort i november. Har inte haft så mycket tid till att läsa, men nu känns mina olästa böcker mer lockande än någonsin. NaNoWriMo har verkligen inte varit negativt på något sätt! :)

The Hunger Games Night (eller JAG HAR SETT CATCHING FIRE!)

 Tja, ni kan ju gissa vad jag gjorde igår (eller snarare idag)? Såg midnattspremiären av Catching Fire förstås! Jag gick med några kompisar, de flesta av dem är lika galna i The Hunger Games som jag så man kan verkligen säga att vi var uppspelta. När vi kom till biosalongen runt i åtta var det ungefär en halvtimme kvar tills det hela började, vilket var en av de kortaste och längsta halvtimmarna i mitt liv, helt seriöst. Tänk hur länge vi hade räknat ner till just den där stunden… Jag lovar, det var precis lika dramatiskt som det låter.
   
När vi väl fick gå in i biosalongen fick vi popcorn och en cola och på varenda plats låg en liten påse innehållande en bok, nämligen "Divergent" på svenska (som jag i och för sig har på engelska, men har "Insurgent" på både svenska och engelska så blev bara glad) och en Catching Fire-nyckelring. Jag vet inte vilka man kunde få på dem, jag fick i alla fall Katniss och jag vet någon som fick Peeta. Vi hade perfekta platser längst bak (vi var faktiskt de andra som bokade i hela salongen för att vi verkligen ville få de bästa platserna) och tog nog upp nästan en halv rad, hehe. Biosalongen var, såg det i alla fall ut som, fullsatt och som tur var var inga särskilt störiga.
   
"The Hunger Games" var lika bra som vanligt, och den nästan en timmes långa pausen mellan den och Catching Fire var så otroligt seg. Hur överlevde vi ens? När filmen väl började satt vi och nästan hyperventilerade, så spända var vi. Jag var helt överväldigad genom hela filmen och ville knappt blinka, för jag ville inte missa en endaste sekund av den.

Det hela var slut runt halv tre och då kunde ingen av oss sova. Efter att vi babblat om filmen i ungefär en timme somnade vi äntligen, och då var det bara runt fyra timmar kvar tills vi skulle börja skolan… Fast det var definitivt värt det. Jag har haft den nog absolut bästa bioupplevelsen någonsin och den bästa natten på länge - då kan man stå ut med att vara lite trött.
   
Så, vad tyckte jag om själva filmen då? Otrolig. Så himla bra. Trots att jag saknade vissa scener var den verkligen fantastisk. En filmrecension kommer inom kort! För tillfället kan jag bara säga att jag är helt överväldigad, den var faktiskt bättre än jag hade hoppats till och med, och att definitivt alla borde se den.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Författare: Katarina Sandberg
Antal sidor: 254 st
Förlag: Gilla böcker
Serie: -
Utgiven år: 2013
Originalets titel: Vi är inte sådana som i slutet får varandra
Genre: Kärlek

Cassiopeja Svensson har precis flyttat till Stockholm för att läsa juridik. Hon är inte säker på var hon egentligen hör hemma här i världen - hon skriver brev till Christer Fuglesang och frågar honom hur han kunde vara så säker på att det var i rymden han skulle vara. Hon vill också vara säker.
    Cassiopeja är helt övertygad om att kärlek är onödigt, en konstruktion för att Hollywood ska kunna tjäna pengar. Att hon själv är skapad ur den största klyschan av alla - hennes mamma träffade hennes pappa under Eiffeltornet och såg honom aldrig igen - gör inte det hela bättre.
    Men så ser hon en lapp på anslagstavlan i hennes hus om att han som bor precis över henne tydligen ger pianolektioner. Cassiopeja bestämmer sig för att gå dit - och där träffar hon Casper, och trots alla tankar om att kärleken är en klyscha kan hon inte låta bli att falla.
___________________________________________________________________________

Ska jag vara ärlig var titeln den enda anledningen till att jag köpte boken. "Vi är inte sådana som i slutet får varandra" kommer från en låt av Håkan Hellström, som är en av mina absoluta favoritartister. Eftersom hans låttexter (och låtar) är något av det vackraste som finns kunde jag inte låta bli att köpa den här boken med, och det ångrar jag verkligen inte! (Älskar att vissa meningar verkligen fick en att tänka på Håkan Hellströms låtar, det var faktiskt en av de bästa sakerna med boken.)

Den här boken verkar inte särskilt originell - Cassiopeja bestämmer sig för att ta pianolektioner och självklart blir hon förälskad i pianoläraren - men den här boken är allt annat än vanlig. Språket är otroligt vackert, beskrivningarna är otroligt bra och författarens sätt att skriva gör att man inte vill lägga ifrån sig boken.

Den här boken är ingen vanlig kärlekshistoria. Jag kan inte säga mer än så utan att spoila en massa, men den slutade verkligen inte som böcker "brukar" sluta och det var verkligen kul att läsa en ungdomsbok som faktiskt inte följer den vanliga "mallen".

Cassiopeja är nog min favoritkaraktär - mest på grund av hennes berättarröst. Den är helt underbar. Trots att jag inte håller med henne om allt hon tycker är den så originell, äkta, rolig och lite melankolisk på samma gång och det blir så himla perfekt ihop. Jag gillar Agnes med, hon är så... färgstark och passar verkligen in i berättelsen. Och Casper då? Tja, författaren har verkligen lyckats få läsaren att ändra sig när det gäller honom. Tänker inte berätta mer än så.

Så, som en sammanfattning: det här är en otroligt bra debutroman som jag verkligen rekommenderar till alla som vill läsa något som inte liknar all annan ungdomslitteratur. Otroligt bra!

Minnesvärt citat:

(Vill helst skriva ner hela boken, men vi tar ett exempel istället...)

"Men orden går inte att ta tillbaka, ord går aldrig att ta tillbaka. Särskilt inte om de är skrivna."

Bokens första mening:

Jag är en enda natt.

Favoritkaraktär/er:

Cassiopeja och Agnes

Saker från boken som inspirerar mig:

• Titeln! :)

• Språket, det är så otroligt vackert.

• Att den inte liknar något annat jag läst.

Fransesca

Författare: Melina Marchetta
Antal sidor: 273 st
Förlag: X Publishing
Serie: -
Utgiven år: 2003
Originalets titel: Saving Fransesca
Genre: Vänskap, kärlek, livsöde

Fransesca börjar på den före detta pojkskolan St. Sebastian, där det knappt finns några andra tjejer och de som finns verkar, precis som hon, ha blivit över. Pojkarna verkar inte vara överlyckliga över att ha tjejerna där och Fransesca saknar tjejerna från sin gamla skola, där hon var en i gänget och passade in. Nu är det inte någon som passar in längre.
    Dessutom har Fransescas mamma slutat spela musik på morgnarna. Innan gjorde hon det varje dag, var den som alltid gjorde allting och hade det största ansvaret i familjen, men nu har hon fått ett sammanbrott och går knappt upp ur sängen. Hela ansvaret för familjen ligger plötsligt på Fransescas axlar och hon känner sig så himla ensam. Men kanske finns stödet där hon minst anar det..?
_________________________________________________________________________

Melina Marchetta är verkligen en av mina absoluta favoritförfattare. Även om Fransesca inte var lika bra som "Jellicoe Road" och inte riktigt en ny favorit kan man definitivt inte säga att den inte är bra. Karaktärerna och deras utveckling, beskrivningarna, handlingen och att allting känns så verklighetstroget gör den här boken jättebra.

Fransesca utvecklas så himla mycket som karaktär. I början är hon ganska opersonlig men allting som händer i boken gör att hon blir mer och mer en egen karaktär, och författaren gör det så himla skickligt! Karaktärer som Thomas gör att boken känns verklighetstrogen och originell. Will gillar jag väldigt mycket men skulle vilja läsa mer om honom. Tjejerna som börjar på skolan samtidigt som Fransesca är alldeles underbara, och relationen mellan Fransesca och hennes bror är så fin (kan känna igen mig lite i den). Karaktärerna påminner en hel del om "Jellicoe Road" faktiskt, men inte på något negativt sätt. Det som får en att tänka på den boken är den oväntade vänskapen och kärleksintresset.

Handlingen är inte jätteunik men Melina Marchetta skriver så bra att den här boken inte liknar någonting annat man läst. Hennes språk blandat med hennes berörande sätt att skriva gör att man är helt fast och inte kan sluta läsa. Man känner som Fransesca och förstår henne verkligen som karaktär, och jag älskar detaljen med att hon glider ifrån sina kompisar när hon byter skola och sättet det beskrivs på. Det är ett väldigt bra exempel så att man förstår Fransesca och känner som hon.

Jag är inte direkt förtjust i omslaget... Det passar in på boken (hur fattar man när man läst den, men det har något med huvudpersonens karaktärsutveckling att göra), men jag blir alldeles yr av färgen och prickarna! Det passar på ryggen, och trots att det är coolt att framsidan och baksidan har samma mönster blir det lite för mycket. Kan knappt titta på det, tyvärr.

Det enda jag skulle kunna klaga lite på är att den känns lite för kort. Jag skulle vilja läsa mer om till exempel Will, och även om de andra karaktärerna. Boken hade liksom blivit som bäst när den slutade. Den hade gärna fått fortsätta vara bäst ett litet tag till.

Jag rekommenderar den här boken till de som vill läsa en annorlunda bok om en tjej som börjar på en ny skola med underbara karaktärer. Den är inte lika bra som "Jellicoe Road", men den är väldigt bra. Rekommenderar den verkligen i alla fall!

Minnesvärt citat:

"Jag vill vara ett adjektiv igen.

Men jag är ett substantiv.

En nobody. Ett ingenting. En nolla."

"Rädsla är bra. Det gör saker och ting intressanta."

Bokens första mening:

I morse gick mamma aldrig upp ur sängen.

Favoritkaraktär/er:

Fransesca, Thomas, Siobhan, Tara, Justine, Will och Luca

Saker från boken som inspirerar mig:

• Karaktärerna och karaktärsutvecklingen!

• Att det är omöjligt att sluta läsa när man väl börjat.

Fem frågor

1. Vem inspirerade dig/uppmuntrade dig att börja blogga?
För länge sedan nu skickade pappa ett mail till mig med en länk till Matildas läshörna, och det var den första bokbloggen jag någonsin läste. När jag sedan läst den då och då ett ganska långt tag bestämde jag mig för att starta en egen blogg, och eftersom jag älskar böcker och tyckte bokbloggande verkade så kul bestämde jag mig för att starta just en bokblogg.
2. Hur väljer du ämnen att blogga om?
Tja, jag bloggar ju mest om böcker, och då först och främst recensioner, nya böcker, taggar och lite annat allmänt bokrelaterat. Sedan skriver jag ju även lite om musik och annat jag gillar, så man kan ju säga att jag skriver om mina intressen helt enkelt. :)
3. Vad vet de flesta inte om dig?
Jag är väl kanske inte direkt blyg, men jag är inte särskilt bra på att vara social. Det märks nog inte på mig, men jag tycker inte så värst mycket om att behöva prata/umgås med folk jag inte känner och är då väldigt tyst och pratar så lite jag kan. Däremot älskar jag att vara med de jag faktiskt känner och tycker om, och då är jag verkligen inte tyst eller blyg.
    Jag älskar popcorn, äventyr, musik, Studio Ghibli, choklad, youtubers och att umgås med mina syskon och kusiner lite för mycket och är faktiskt mer galen än jag verkar. Säg inte att jag inte har varnat er.

4. Vilka tre ord beskriver din stil bäst?
Bokstil eller? Och bara tre? Fantasy, YA, berörande. Älskar böcker som berör, trots att sorgliga böcker får mig att gå sönder. Gillar även spänning, skräck och kärlek. Så svårt att bara använda sig av tre ord! 

5. Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?
Läsa, lyssna på och spela musik, umgås med familjen, släkten och kompisar, skriva och göra det mesta som är spännande och lite äventyrligt. Jag gillar också djur, att vara ute, fantisera och att vara kreativ :)